”Bevare oss för låtsasskolan”
Vad de svagaste eleverna behöver är inte utbildningsplikt – utan att vi utvecklar alternativ.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Arbetslivet i dag kräver minst gymnasieutbildning, hävdas det. Därför inför regeringen utbildningsplikt för arbetslösa som saknar gymnasiekompetens. Men i de flesta fall är nog inte avsaknaden av formell utbildning huvudproblemet. Många som står utanför arbetsmarknaden lider av psykisk ohälsa, sociala problem, svag teoretisk begåvning med mera, vilket i sig kan förklara svårigheten att klara av gymnasiet.
Att försöka trycka dessa individer genom det formella utbildningssystemet leder inte nödvändigtvis till ökad anställningsbarhet. I stället riskerar vi att sänka kraven och därmed utbildningskvaliteten, alternativt självkänslan hos den individ som ständigt konfronteras med krav som hen inte har förmåga att klara. Stora delar av arbetsmarknaden kräver inte heller tolvårig skolgång: inom handel, transport, bevakning, städning, äldreomsorg med mera är det snarare pålitlighet och social förmåga som är viktig.
Många menar att det är en skandal att cirka 15 procent lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. Men kanske är det verkliga problemet att det saknas alternativ till gymnasiet. Tanken att skolan kan fixa allt leder dessutom till en låtsas-skola. Mycket utbildning följer Svarte Petter-principen – se till att flytta dåliga kort vidare i systemet. Ge godkänt i grundskolan och överför därigenom problem med svaga elever till gymnasieskolan. Samma sak gäller för antagningen till högre utbildning: många ”högskolebehöriga” borde inte vara det.
Vi har, inom ramen för forskning om rektorsarbete, ofta stött på idén att alla individer kan klara skolan, bara läraren har höga förväntningar och är beredd att anpassa undervisningen. Det anses också önskvärt att behålla alla elever med skilda förutsättningar i samma klassrum – olikhet förstås här ofta som en resurs snarare än ett problem. Myndigheter och rektorer som befinner sig på avstånd från vardagsarbetet i klassrummet är ofta varma förespråkare av denna inkluderande tanke medan lärarna, som utför undervisningen, tenderar att uppleva saken annorlunda.
En lärare på ett yrkesgymnasieprogram beskriver situationen så här: ”Vi har fem olika elevgrupper. De som inte har språket. De som inte har måendet. De som har diagnoserna. Vi har de som är på programmet, men som inte vill vara på programmet. Omotiverade, kan vi kalla dem. Sedan har vi dem vi ska utmana, de som jag verkligen vill arbeta med. Det är därför jag blev lärare. I det ska jag börja min lektion. Innan jag får i gång datorerna hos vissa… är du med, mina energier har försvunnit. Efter fem år av det här har jag slut på energi. Det är det som är kruxet.”
I en klass där alla elever får förmodas vara ”behöriga” för gymnasiestudier är det alltså, enligt lärarna, i princip omöjligt att bedriva undervisning. Uttalandet gjordes i samband med ett kommunfinansierat utvecklingsarbete där syftet är att vända resultaten på det aktuella gymnasieprogrammet. Idén med utvecklingsarbetet är att arbetslaget gemensamt utforskar olika situationer i klassrummet och tillsammans hittar nya lösningar. Själva processen genomförs enligt konstens alla regler – med en förstelärare (lärledare) som leder sessionen. Men det enda som i princip framkommer är olika versioner av samma sak: man har olika typer av elever. Många av dessa elever förmår inte och lärarna har slut på idéer, och även på energi.
Lärledaren och den ansvarige rektorn är missnöjda med utfallet av sessionen, men lärledaren håller med om lärarnas beskrivning. Undervisningen fungerar inte, och detta trots att man redan gjort så många anpassningar att det inte längre går att hålla reda på allt. En förstelärare/lärledare säger: ”Hur jag som mentor eller ämneslärare ska hålla reda på det [alla anpassningar]. Jag förstår det inte! Det är samma diskussion som lärarna har. Vem av eleverna ska jag välja i dag? Det färgar mig i min roll här och det färgar mig i mitt arbete. Det är kaotiskt.”
Det visar sig alltså att man inte ser någon möjlighet att lyckas i klassrummet på det aktuella programmet. Inte heller rektorn verkar riktigt tro att man kan lyckas med uppdraget. Det handlar mest om att försöka göra något, inte minst om Skolinspektionen skulle granska.
”Jag har full förståelse för det. Uppdraget upplevs gränslöst. Jag tycker det är svårt för jag ser inte var den gränsen går? Det finns inget krav på att man ska lyckas, men det finns krav på att man ska försöka. Som professionell kan man aldrig säga: ’Nu slutar jag med detta!’ Man måste hela tiden försöka. Att arbeta med extra anpassningar och särskilt stöd. Vi kan aldrig garantera Skolinspektionen att alla elever kommer lyckas. Men de kan fråga: ’Vad har ni gjort för att eleverna ska lyckas?’ Då behöver vi visa att vi gjort olika saker”, säger rektorn.
Det hela handlar till sist om att ha – eller låtsas ha – en tro till arbetet och hela tiden agera ”som om” det hela nog kommer att fungera. Bakom denna hållning anar vi rädsla för Skolinspektionen och vidare, håller man på med insatser får man väl försöka tro på dessa. Samtidigt är rektorer medvetna om livets realiteter och att ”skolan är som ett behandlingshem. Det finns ingen annan sysselsättning, trots att de [eleverna] inte är mottagliga för undervisning, så är de i skolan för det är det minst dåliga alternativet. Inte för att det är bra för dem, men det finns ingenting annat.”
I den studerade klassen har eleverna gymnasiebehörighet. De är förstås svagare än genomsnittet men tillhör inte den (formella) kategori av allra svagast – som nu alltså, enligt regeringen, också ska tryckas igenom systemet för behörighet. Men gymnasiebehörighet är inte sällan en bluff och döljer många problem med reell icke-kompetens. Ibland läser vi om skolor som radikalt ökat andelen ”gymnasiebehöriga”, men en del av utfallet kan avläsas i vår observerade skolklass. Denna är visserligen inte typisk, men knappast heller ett extremt undantag. Mer resurser hjälper sällan: i Göteborg har kraftigt ökade resurser åtföljts av en minskning av antalet gymnasiebehöriga från 79,1 till 76,6 procent.
Kanske skulle vi befria elever, lärare, skolor och samhälle från låtsasundervisning som den ovan beskrivna. Och på allvar tänka på alternativ, typ arbetsträning, lärlingsskap. Då finns åtminstone en viss möjlighet att bli inkluderad i samhället, snarare än i låtsasskolan. Men det kommer inte ske om vi låser fast oss vid att alternativet till skolan är en låtsasskola, med låtsas-likvärdighet. Lärare knäcks. Men man ger rätt bild till Skolinspektionen: I låtsasskolan är det viktigt att ge intryck av att försöka, snarare än att man erkänner problem.
Vad de svagaste eleverna behöver är inte utbildningsplikt, utan att vi utvecklar alternativ. Kanske kan ett sådant vara arbetsträningsskola med främst praktiskt arbete, handledning/stöd och viss konventionell undervisning.
Mats Alvesson är professor och organisations- och ledningsforskare vid Lunds Universitet. Han har bland annat publicerat ”Skolans ledarskap och mål. Rektorn som flipperkula, maskinist och målsökande missil” (med Susanne Lundholm), ur vilken den studerade situationen är hämtad.
***
Läs även: PISA släpps fem dagar före valet
