Vänstern drar ut i strid mot karensen

Ska arbetstagare få betalt redan den första sjukdagen? Och i så fall av vem? Efter två val som handlat om skjutningar, sprängningar och migration är en gammal vänster–högerkonflikt nu tillbaka högt på den politiska agendan. De senaste 28 åren har det funnits en karensdag* i sjukförsäkringen. Dagen utan lön är att likställa med en självrisk i en hemförsäkring, det vill säga att den sjuke själv får stå kostnaden.

Nu vill Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ta bort karensen och i stället förlänga sjuklöneperioden som arbetsgivarna betalar i början av en sjukskrivning från 13 dagar till 14. Om dessa tre partier får egen majoritet i valet är sannolikheten stor att det blir så. Men från det oppositionsparti som har en hygglig chans att bli vågmästare efter valet är motståndet kompakt.

– Det är arbetsmarknadens parters ansvar att reda ut karensfrågan. Vi kan inte belasta statsfinanserna och företagen med en sådan börda. Det är otänkbart, sa Centerpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Martin Ådahl till Fokus nyligen.

S-ledaren Magdalena Andersson, Centerns Elisabeth Thand Ringkvist samt Martin Ådahl har alla gått på Handelshögskolan och det första de måste enas om i en regeringsförhandling är vad avskaffad karens kostar. Men redan där går det isär. Enligt Svenskt Näringsliv landar notan för den extra sjuklönedagen på 14,9 miljarder kronor. Arbetsgivarna kan därutöver räkna upp en rad andra kostnader som slopad karens kan föra med sig.

Om korttidsfrånvaron ökar från dagens nivå ökar totalkostnaden med mellan 3,6 och 10 miljarder kronor, enligt Svenskt Näringsliv. Svårast blir det för arbetsgivare som redan i dag kämpar för att hitta ersättare till den som är sjuk. Företagen kommer dessutom bli mer rädda att anställa människor med sjukdomshistorik, påpekar organisationen. Den siffra man landar på är en ökad totalkostnad för arbetsgivarna på mellan 20, 8 och 42,5 miljarder kronor.

Magdalena Andersson har kallat det för ”hittepåsiffror” rakt av.

Socialdemokraterna duckar helst kostnadsfrågan, men Magdalena Andersson sa förra våren att kostnaden skulle uppgå till ”minst 5 miljarder”. En mer precis uppskattning går inte att få. ”Kostnaden för att vara sjuk bärs alltid av någon. I dag är det vanliga löntagare som måste välja mellan sin privatekonomi och att riskera sin egen och andras hälsa genom att gå till jobbet sjuka”, är det enda Socialdemokraternas presstjänst yppar i ett mejl till Fokus.

Och medan företagen förbereder sig för en käftsmäll rustar vänstern för klasskamp i valrörelsen. Karensen påminner dem om gamla tider. Det är en fråga om värdighet och rättvisa, menar man. Så laddad att det kan komma att krävas stor förhandlingsskicklighet i regeringssamtalen. Och kanske en historiker?

När sjukförsäkringen infördes 1955 var det tre karensdagar. Atlla tre bars av arbetstagarna själva. Från den fjärde sjukdagen betalade staten sjukpenningen. År 1967 försvann två av karensdagarna och staten tog kostnaden även för dem. 15 år senare försökte en borgerlig regering under statsminister Torbjörn Fälldin (C) rulla tillbaka kostnaderna till medborgaren. Det gick inte så bra. Borgarna förlorade valet.

I stället drev Socialdemokraterna under Olof Palme och Ingvar Carlsson på åt motsatt håll. Den sista karensdagen slopades 1987 varpå sjukfrånvaron steg från 7,7 till 9,7 procent på två år, en rekordnivå där varje arbetande svensk hade 26 sjukdagar om året i snitt. Att jämföra med 18 sjukdagar 2025.

Det var problematiskt. Hur skulle S-regeringen på tröskeln till 90-talet hantera detta självförvållade problem? Att återinföra självrisken för sjuklingen var inte aktuellt. I stället såg S-regeringen till att lagfästa sjuklönen, som redan fanns i vissa kollektivavtal. Tumultartade turer följde, inkluderande en S-regering som avgick och återinstallerades, och sänkt sjukpenning. Men när den ekonomiska krisen slog till 1992 sattes allt utom landets ekonomiska överlevnad i skuggan.

I krisuppgörelsen mellan Carl Bildts M-ledda regering och Socialdemokraterna den hösten fanns åtskilliga förändringar som hade varit otänkbara några år tidigare. Bland annat återinfördes karensdagen i sjukförsäkringen. Och den förblev på plats i nästan 28 år varav 20 med S-regering. Konjunkturen steg och sjönk, regeringar kom och gick, men karensen blev kvar. Facket höll hela tiden ögonen på frågan, debatten fanns där, men under sju riksdagsval blev den aldrig viktig.

Snabbspolning till 2020 när pandemin stängde Sverige. Nu slopades karensen. Minsta förkylningssymtom var anledning till sjukskrivning och ingen fick gå sjuk till jobbet. Staten tog kostnaden, många andra länder gjorde likadant, bland annat Storbritannien som hade hela tre karensdagar. För den svenska statskassan kostade den slopade karensdagen 6,6 miljarder kronor.

Under pandemins första puckel mellan april och juli 2020 betalade staten dessutom all sjuklön. Därefter kunde näringslivet ansöka om stöd för sjuklönekostnader som översteg det normala. Totalt fick arbetsgivarna 41 miljarder kronor utbetalt i kompensation under pandemin.

Men medan viruset härjade slog de digitala mötena igenom. När ordern från Folkhälsomyndigheten ljöd ”jobba hemma om du kan” upptäckte många svenskar att de faktiskt kunde det, inte bara när de var småsjuka. Utan också när de var fullt friska.

Det har inte pratats särskilt mycket om många tjänstemäns tysta arbetstidsförkortning genom hemmajobbandet. Eller snarare – deras ökade tid i hemmet när arbetsresorna försvann. Plötsligt kunde en tvättmaskin fyllas mellan Zoom-mötena och föräldrar befinna sig hemma när barnen kom från skolan. Att medelklassen fick mer tid över visas anekdotiskt av att 78 000 nya hundar registrerades under pandemin och att efterfrågan på fritidshus exploderade.

Så när karensen återinfördes hösten 2021 blev skillnaden plötsligt väsentlig mellan dem som var tvungna att göra jobbet på arbetsplatsen – chaufförer, butiksbiträden, vård- och omsorgspersonal, fabriksarbetare med mera – och dem som kunde sköta sysslorna från köksbordet eller hemmakontoret. Skillnaden mellan arbetare och tjänstemän var inte längre om man duschade före eller efter jobbet, utan om man över huvud taget var tvungen att gå dit.

Att även många akademiker måste infinna sig på jobbet, som lärare och läkare, ändrade inte saken. Plötsligt hade karensen blivit en klasskampsfråga. I valrörelsen 2022 skruvade LO upp tonen. ”En orättvis straffavgift för arbetare som inte kan arbeta hemifrån” sade man. Att Tidö-regeringen inte lyssnade på LO var kanske förväntat. Men att högersidan även skulle reta upp företagen var en överraskning. 2024 slopades nämligen högkostnadsskyddet för arbetsgivare med höga sjuklönekostnader. Ironiskt nog använde Tidöregeringen exakt samma argument som S-regeringen när de lagfäste sjuklön år 1991 – att ett ansvar för sjukfrånvaron skulle förmå företagen att förbättra arbetsmiljön.

Under fyra år med Tidö-regeringen har arbetarrörelsens protester mot karensen vuxit. De har fått bränsle av andra reformer de ogillar, som skattesänkningar för höginkomsttagare och utvidgade rot- och rutavdrag. Våren 2025 lade Socialdemokraterna och LO därför fram ett gemensamt förslag till slopad karens. Och där är vi nu.

Om man antar att alla heltidsarbetande svenskar, 4,7 miljoner, vore undersköterskor med genomsnittslön som var sjuka en gång per år, så landar man faktiskt på 5,5 miljarder kronor om året i ökad sjuklönekostnad. Det vill säga ganska nära S-siffran från förra våren. Mellanskillnaden matchar dessutom det belopp som Socialdemokraterna vill avsätta som högkostnadsskydd för arbetsgivarna, 500 miljoner kronor.

Men är det rimligt att räkna så? Bortsett från att många har högre sjuklön än undersköterskor är en genomsnittlig arbetande svensk sjukskriven en till två gånger per år, enligt Försäkringskassan. Uppgifter från HR-avdelningar säger två till tre gånger per år. Socialdemokraternas beräkning måste alltså kallas extremt försiktig, särskilt om slopad karens skulle öka sjukfrånvaron. Och då kommer vi in på övriga Norden.

Ett av de vanligaste argumenten för slopad karens som Socialdemokraterna brukar framföra är att varken Danmark, Finland eller Norge har denna självrisk i sjukförsäkringen. Ändå har länderna inte precis gått i konkurs. Danmarks tillväxt är dubbelt så hög som Sveriges (2,9 procents BNP-tillväxt mot 1,5 procent 2025). Arbetsgivaren betalar sjuklön från första dagen, därefter i ytterligare 29 dagar. Och en genomsnittlig dansk har bara 13 sjukdagar om året, färre än svenskarnas 18 (se tabell).

Finland har inte heller karens men deras sjuktal är extremt höga, 27 dagar per år. Allra värst är Norge. Där får sjukskrivna 100 procent av lönen från första dagen. Norrmännen är i dag OECD:s mest sjukskrivna folk, borta i genomsnitt 28 dagar om året, trots bättre folkhälsa än Sverige. De lever i ett permanent 1989, med svenska mått mätt. Men när hotellmagnaten Petter Stordalen föreslog en svensk karensdag under Arendalsveckan 2024 – Norges svar på Almedalsveckan – fick han mothugg inte bara av norska LO utan, pikant nog, även av NHO, Norges motsvarighet till Svenskt Näringsliv. Fullt stöd fick han däremot av – Göran Persson.

– Det är en väldigt rimlig åtgärd. När det infördes i Sverige var det väldigt impopulärt, men när det var infört tänkte nog alla ”en dag kan jag bidra med”, sa den tidigare stats- och finansministern enligt norska tidningen Nettavisen.

Men så tänker hans gamla planeringschef och efterträdare Magdalena Andersson inte alls. Inte heller hans företrädare Ingvar Carlsson, som i en färsk kommentar menar att 1992 års situation är överspelad.

”Den kompromissen var viktig för Sverige. Men sedan dess har det gått nästan ett helt arbetsliv. Moderaterna verkar inte inse att arbetsmarknaden kraftigt förändrats sedan dess”, skriver han om karensen.

Frågan är om den har det. Även Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt tycker att det snedfördelade hemmajobbandet är karenssloparnas bästa argument. Men 1989 är inte långt borta.

– Svenskar som flyttar till Norge får samma sjukfrånvaro som norrmän. Det handlar alltså om anpassning till systemet har statistikchefen vid den norska Försäkringskassan sagt, säger Daunfeldt.

Sånt kan få vilken regeringsförhandling som helst att braka ihop. För när Magdalena Andersson säger Danmark så säger Elisabeth Thand Ringkvist antagligen att den mer flexibla danska arbetsrätten gör att folk ändå drar sig för att sjukskriva sig för ofta, eftersom de kan bli avskedade utan alltför mycket formaliteter.

Så det kokar till slut ner till skräckexemplet Norge. Även om det finns skillnader. Den hundraprocentiga ersättningen, till exempel. Sjuklönen i Sverige motsvarar 80 procent av lönen.

Kommen till denna punkt i regeringsförhandlingen kommer möjligen någon av parterna att storma ut, antagligen Centerpartiet. ”Otänkbart”, sa ju Martin Ådahl. Om Magdalena Andersson förmår att locka tillbaka dem blir kompromissen antagligen en ny utredning. Den slipper åtminstone börja från noll. Redan före valförlusten 2022 tillsatte Magdalena Andersson en utredning om slopad karens som Tidöregeringen lade ner.

Tjänstemän i Regeringskansliet tog dock över arbetet och publicerade i december 2023 en egen rapport på 476 sidor. Det är den Svenskt Näringsliv har utgått från i sina beräkningar. Socialdemokraterna lutar sig i sin tur mot analyser från Riksdagens utredningstjänst. Om en ny utredning tillsätts hinner den få in nya data från Storbritannien, som just i år har slopat alla sina tre karensdagar på ett bräde. Om engelsmännen slutar som ett jättesjukt Norge eller ganska friskt Danmark är 20-talets hetaste socialförsäkringsfråga.

Den mest sannolika vägen framåt för Sverige är kanske sedan en repris från Januariavtalet efter valet 2018. Alltså att arbetsmarknadens parter först får försöka förhandla fram en lösning – med hot om lagstiftning om de misslyckas.

*2019 bytte karensdag namn till karensavdrag. Systemet justerades då för att bättre passa anställda som jobbar deltid.

***

Läs även: Busch sågar regeringens egen reform

Läs även: Hur mycket vänsterpolitik tål Centern?