ett-1

Den nya författaren

Förr var författaren en enslig typ, avskild från samhället och folket. Den nya författaren är offentlig och vet hur man spexar framför kameran.

Minns du vad du tyckte år 1998 då Liza Marklund satte sig själv på omslaget till »Sprängaren«? Att den enda möjliga förklaringen var att hon inte ens försökte skriva riktig litteratur? Så där skulle väl ingen riktig författare göra.

I dag känns uppståndelsen lite komisk. Ett omslag är inte så mycket att tjafsa om när författare medverkar i livsstilsreportage, sitter i tyckarsoffor, blir fotograferade på premiärer och spelar in konstlat intima intervjuer för Bonniers videosajt.

Det är inte så länge sedan det i författarens uppgifter ingick att vara lite avlägsen och förfinad. Världen kunde beskrivas och bedömas bara genom att leva intensivt men med mental distans till läsarnas vardagssamhälle. I sin upphöjdhet kommunicerade många författare nästan bara genom sina romaner – det fanns inte alltid ens ett foto i boken.

Om Liza Marklunds förlag Piratförlaget kändes tidiga i matchen, var det bara för att Sverige låg efter. I USA skärptes vinstkraven redan på 80-talet då de stora förlagen köptes upp av internationella mediekonglomerat. Marknadsavdelningarna började systematiskt tipsa redaktionerna om hur en författares bakgrund och personlighet gjorde just henne till stoff för debattsidan – eller livsstilssektionen.

I Sverige omsätter bokbranschen i dag mer pengar än någonsin men förtjänsterna naggas i kanten, bland annat av stora marknadsavdelningar. Bara tio år efter »Sprängaren« känns det fel att pengar och pr-jippon inte räcker till alla.

– Alla böcker borde få hårdmarknadsföras, säger litteraturkritikern Jessika Gedin.

Vilka som väljs verkar inte alltid utgå från publikens smak, tycker hon, kanske för att förlagsrekryteringar nu ofta görs från andra branscher.

– Men att sälja en bok är inte samma sak som att sälja en dammsugare.

Därför är det tur att författare även har kommunikationskanaler där deras personliga närvaro är stor, alltifrån bloggar till bokfestivaler. Under det senaste årtiondet har dessutom digitaliseringen radikalt förändrat vårt sätt att kommunicera, vår relation till det skrivna språket, till offentligt och privat. Tanken på e-böcker må kännas främmande, men de flesta av oss läser redan lika mycket på skärmar som på papper. I Kina har nätföljetonger miljoner läsare. Det är inte otänkbart att alla de svenskar som dagligen läser bloggar skulle kunna läsa litteratur i samma fönster. Vissa av dem kanske redan gör det – på nätet är det ju svårt att veta om småbarnsmamman egentligen är en experimenterande Stig Larsson.

– Författarens yrke har förändrats. Man kan inte vara lika tillbakadragen som förr. Man måste vara lite mer på, säger barnboksförfattaren Eva Susso, vice ordförande på Sveriges Författarförbund.

När författaren ramlade ner från sin piedestal gick det så fort att inte ens de närmast berörda helt säkert vet vad som hände. Förbundet har beställt en forskningsrapport, »Författaren i den digitala tidsåldern« för att reda ut både var man är och vart man är på väg.

Andelen medlemmar som publicerar på eget förlag växer, och det är inte längre ett medlemskrav att boken ska vara tryckt på papper. Den största förändringen handlar ändå om mer än publiceringsplattformar.

– Både populärlitteratur och andra genrer får ta väldigt mycket mer plats i dag. Den uppmärksamheten genomlyser att ett författarskap inte är vad vi ansåg det vara för 50 eller 100 år sedan. Att det inte bara finns en modell.

Susso är övertygad om att den mångfalden i kombination med skrivandet på och för nätet bidrar till att nya grupper dras till yrket. Dessutom finns en annan fördel.

– Man är ju ensam som författare. För många som lanserar sig på nätet och åker runt och pratar är det också ett sätt att stärka sin yrkesidentitet. Man får möjlighet att komma ut och delta i en samhällsdiskussion utan att det överlåts åt kritiker eller litteraturvetare.

Så förlorar någon på att författarbegreppet demokratiseras?

– O ja! skrattar Eva Susso, och nämner ordet »generationsbyte«.

– En så här stor förändring, som har skett utan att man hunnit blinka, rubbar tryggheten. Riskerar man att tappa sin position blir det hotfullt.

Sedan Sigge Eklund, författare, it-företagare och tidvis förlagsman, debuterade 1999 med »Synantrop« har den självbiografiska romanens status stigit märkbart.

– Romanen är ju per definition ett oärligt format, eftersom den har början, mitt och slut, och vår tid strävar mot ärlighet. Det är oundvikligt att fler och fler läser sådant som intuitivt känns mer autentiskt.

Den traditionella romanen kan vara underbar, men den är också ett skydd som missbrukas för sina tröstande egenskaper, menar Sigge Eklund.

– För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris.

Hantverkskunnandets betydelse överdrivs av romanläsare som är mer intresserade av form än av människor, tycker Eklund, och nämner Stig Larssons inspirerande experiment med att skriva medvetet dåligt.

– Det uppstår hål i en illa skriven text som är intressanta för mig. Paul Auster och Klas Östergren, de är författare som har blivit så bra att det inte finns några glipor i texten längre.

Det är bland annat för att fylla de där gliporna som läsare intresserar sig för författarna själva.

– Skribenten är en del av konstverket, det är inget konstigt eller fel med det. För just mig har det varit en naturlig del av införsäljningspaketet att mina böcker handlat om kriser som jag har varit med om. De är självbiografiska och bör läsas som självbiografiska.

Att en författare på ett litterärt förlag helt oironiskt tänker i termer som »införsäljningspaket« är förstås också en ny vändning. Liksom att han underminerar sin egen position genom att uppmuntra alla som vill skriva att göra det. Eklund är delägare i nätförlaget Vulkan, där vem som helst kan få sina alster publicerade digitalt eller i tryck. Han vill gärna knäcka författarrollen som karikatyr, säger han, men de traditionella förlagen försöker han inte utmana, bara komplettera.

– Det är bra att det finns förlag som sovrar i svenska folkets enorma produktivitet. Det kommer alltid att vara finast att bli utgiven på förlag. Däremot kommer det i allt större utsträckning kännas tillräckligt att bli läst via internet. Att få sin diktsamling nedladdad 300 gånger, det är också ganska stort.

Den brittiske författaren Martin Amis har kallat personexponeringens konsekvens literality, bokstavlighet. När man läser mellanskikten mellan dokumentär och fiktion med författarpersonen som nyckel, finns en risk att allt vårt läsande färgas av samma tanke.

Förläggaren Svante Weyler är inne på samma spår.

– Kraven på »sanning« är som ett gift. Det får författare att ge upp sin rätt att skapa nya verkligheter, det får läsare att förlora sin förmåga att leva sig in i fiktiva världar, det gör att allt krymper. Ärliga författare är såna som gör sitt jobb, det vill säga skildrar människor och situationer så vackert de kan. Att tro att nån är ärlig bara för att de uppger sitt rätta namn, det är höjden av naivitet.

Jessika Gedin kopplar ihop författarexponeringen och särskilt misärbiografiernas genre med en bredare realitytrend under de senaste årtiondena. Dessutom behöver förläggare, för att nå ut i bruset, berättelser som går att kommunicera i tv.

– Att kunna intervjua bokens huvudperson direkt smäller ju rent känslomässigt högre än litterära diskussioner och textanalys. Vilken morgonsoffa som helst törs tala bok om man kan ställa frågan: »Hur känns det?«

Det publiceras mer och mer skräp, både illa skrivet och slarvigt redigerat, menar Gedin, men även kvalitetslitteraturen frodas i den nya författarmiljön.

– Om man faktiskt läser det som ges ut och inte bara det som blir omskrivet så ser man snabbt att den nya svenska skönlitteraturen är mer begåvad och intressant än på länge. Det media väljer att plocka upp är inte nödvändigtvis representativt för ett förlags utgivning.

Svante Weyler är känd som kritiker av dagens kulturklimat, men vill inte gå så långt som att säga att författare väljs på utseendet.

– Inget seriöst förlag antar skönlitterära böcker av några andra skäl än litterära, som naturligtvis kan diskuteras. Sen finns det förlag som antar böcker därför att författaren är känd, rolig, skandalös, men då rör det sig nästan alltid om ett slags biografiska böcker eller stenhård genrelitteratur. Man kan helt enkelt inte tala om Camilla Läckberg och Martina Lowden på samma dag. Det Martina gör har författare alltid gjort, det Camilla gör har försäljare alltid gjort.

Men man kanske ska tala om dem på samma dag – de lever ju i samma verklighet. Läckberg har beskrivit sin blogg som helt central för sitt varumärkesbygge. Lowdens arbete med sin nättidskrift, välavvägda framträdanden, och uppmärksammade kritikeruppdrag i prestigefyllda media kan på samma sätt ses som en medveten offentlighetsstrategi.

Intressantast för medierna är alltid de författare som i sig själv representerar en bra och lättsammanfattad story. De som debuterar mot alla odds – överlevare, avlidna, de väldigt unga, de väldigt gamla. De som skrev personligt och utlämnande om hemska upplevelser. De som fick enorma förskott eller sålde filmrättigheterna och festade upp pengarna offentligt. Susanna Alakoski blev nästan förnärmad över hur medierna ville tala mer om hennes barndom som upplevelse än som ämnet för romanen »Svinalängorna«.

Jonas Hassen Khemiri är kanske inte ens medveten om hur hans namn i sig själv berättar en historia. Intresset för personliga berättelser begränsar sig ju inte till böckerna: i dag intresserar vi oss för författares livsöden även om vi sällan eller aldrig har tid att läsa romaner. Det är knappast vad författarna och förlagen eftersträvade med offentlighetsgiven, men även det reflekterar tiden vi lever i.

Fyra debutanter

I höst debuterar över 40 författare. Fokus har pratat med några av dem.

Yesim Bilgic

Yesim Bilgic

När Yesim Bilgic under flera år arbetade som makeup-artist fick hon en smärtsam inblick i Stockholms ytliga medievärld. En värld där en vän är utbytbar mot en Louis Vuitton-väska.

Hon brände ut sig, flydde från meningslösheten. I romanen »Pause/Play« skildrar hon en framgångsrik modefotograf med psykopatiska drag, som fyller sin tomhet med fulländade silikonbröst.

Hur fick du idén till romanen?

– Som sminkös fick jag ofta presenter av de artister jag hade jobbat för. De kunde ge mig album med sina autografer på, trots att jag själv hade varit med under fotograferingen. Det var en sådan konstigt självgod handling. Skulle jag vara tacksam då? Jag bestämde mig för att skriva om den här totalt ytliga och djupt tragiska värld där människor ser sig själva på det sättet.

Du gör det genom att tränga in i hjärnan på en sexfixerad och psykotisk modefotograf, varför? 

– Jag vill skriva om sådant jag själv gillar att läsa, tragiska ensamma män. Jag läser gärna undergroundförfattare som Bret Easton Ellis och Chuck Palahniuk, men också klassiker: Dostojevskijs »Brott och straff« och Pär Lagerkvists »Barabbas«. Det är en sådan vansinnig hetsjakt som pågår i huvudkaraktärernas inre, kval som plågar. Det är det jag vill åt.

Vilken typ av författare är du, långsam eller snabb?

– Det går jättesnabbt, jag går aldrig tillbaka och läser det jag själv skrivit. Så jag formulerar meningen så perfekt jag kan från början, läser den, och går sedan vidare. Men jag kan inte läsa ett helt stycke, då rodnar jag. Det är som att höra sin egen röst på telefonsvararen, fruktansvärt.
David Uppgren

David Uppgren

När han var 15 år satt han på ett tåg från Gävle till Malmö och förläste sig på Strindbergs »Inferno«. Sedan skrev han ett 90 sidor långt kärleksmanifest till Norstedts och undrade om man ville publicera. Det ville man inte. I dag är David Uppgren 30 år och förlagets enda höstdebutant. Hans lyriksamling »Ljusrepubliken« utspelar sig i Rom där hettan koagulerar och en ung man förlorar sig i en stillsam marxistisk explosion.

Du skriver »våra steg är artefakter i den här motbjudande tiden…«. Det är en mörk värld.

– Jag brukar återgå till öppningen av Pasolinis film »Teorema« där man säger att oavsett vad borgaren gör så gör han fel. Om han skänker sin fabrik till arbetarna, kväver han den revolutionära glöden. Behåller han den fortsätter han förtrycket. Däri ligger problemet.

Vad tror du Pasolini hade tyckt om din bok?

– Alltså, jag tror inte att jag skulle vara Pasolinis kompis bara för att jag sympatiserar med honom. Men jag kan försöka förvalta det han sa och plocka in det i samtiden.

Vem tror du kommer att läsa »Ljusrepubliken«?

– Jag har sagt att den är en användarmanual till folk med kreativt kapital att förändra saker. Men egentligen handlar det om de underjordiska människorna som vill bryta sig loss från sitt arbete. Jag har en romantisk bild av en bagare som står klockan fyra på morgonen och gör vaniljbullar, så plötsligt börjar han tillverka små bomber i stället. Jag vill väcka sovande arbetare i natten.

Ser du på dig själv som en arbetarförfattare?

– Nej, jag är inte det, men jag vill tala till dem. Alltså jag är uppväxt i Bjärred, jag kan inte bli en arbetare. Jag levde 18 år i en borgerlig miljö, det är obehagligt men sant.

Liw Enqvist

Liw Enqvist

När Caroline L Jensen i våras kom ut med »Champagneflickan«, där hon beskrev sin tid som strippa i Köpenhamn, blev det åter liv i debatten om den »lyckliga horan«. Nu är det dags igen. I »Svenska flicka« berättar Liw Enqvist, som flyttade från Uppsala till Rom och tog jobb i sexbranschen, om en dansös som med glatt humör svingar sig runt strippstången och säljer sin kropp i mörka bås. Det som från början var tänkt att bli en självbiografi, blev mer en fiktion uppbyggd kring verkliga händelser.

Ska man se boken som ett inlägg i feministdebatten kring sexhandel?

– Jag är emot den här offerrollen som feminister vill klistra på oss som säljer sex. Den ställer jag inte upp på. Visst, det finns folk som far illa i den här världen också, men den värld jag känner till är absolut inte sådan.

Du har sagt att du vill få bort stigmatiseringen kring sexbranschen.

– Precis, jag tror det är det sista tabut som kommer att falla i Sverige. Vi har redan kommit så långt när det gäller olika slags sexuella beteenden, men det här fattas.

»Svenska flicka« ingår i en serie böcker, varför en trilogi?

– Jag har alltid skrivit mycket, och var nästan klar med en bok när jag träffade förlaget. Den utspelar sig i slutet av 90-talet, och är en djuplodande förklaring till den här boken. Den tredje är en fortsättning på den första boken, och är lite mer pornografisk, den tar bland annat upp porrfilm.

Har du själv gjort porrfilm?

– Ja det har jag gjort, men inte på sistone. I dag jobbar jag mest som strippa, när jag skriver kan jag inte koncentrera mig på andra arbeten. Nu skriver jag på dagarna, och jobbar bara på helgerna.

Anders Rydell & Klas Ekman

Anders Rydell & Klas Ekman

När journalisterna Anders Rydell och Klas Ekman ska lära andra journalister att klättra högt upp på den prestigefyllda mediestegen, finns inga skrupler. Man ska marknadsföra sig väl, frisera citaten efter behag, ljuga om sin bakgrund, och ligga sig till framgång, om det så behövs. Med »Byt namn – och andra sätt att lyckas som journalist« vill författarna röra om i en stagnerad murvelgryta. Anders Rydell förklarar varför.

Ni tipsar journalister att skriva en bok för att öka sitt marknadsvärde. Är det därför ni också ger ut en bok?

– På sätt och vis. Jag har inte en så romantisk syn på författande. Att skriva bok för mig är egentligen som att skriva en riktigt, riktigt lång artikel. Skillnaden är att böcker har mycket högre status.

I bokens slutkapitel beskriver du din resa från elkille på gymnasiet till lillgammal litteraturnörd. Har journalistyrket för dig mest varit en genväg till författaryrket?

– Ja, så är det nog. Journalistyrket är en bra författarskola. Man lär sig vara snål och effektiv med språket. Men som journalist är man ganska begränsad i sina uttryck, så det känns naturligt att gå vidare.

Ska man tro »Byt namn« betyder ett genomtänkt yttre lika mycket som en skicklig penna. Vad vill du säga med din något pastischartade författarlook?

– Det är mest en lek, även om jag gillar stilen. För mig är mode en lek med identiteter. Jag tror det är något som karaktäriserar min generation, åttiotalister.

Vad tror du att ni kommer få för reaktioner på boken?

– Jag hoppas den kommer öppna en diskussion om journalistikens villkor. Men den gör ju det på ett sätt som tigger om stryk så vi är beredda på en del smällar, men det kan det vara värt.

Intervjuerna gjordes av Elsa Westerstad 

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1015 kronor!

1 comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*