Råd till en ung författare

En gång i tiden arbetade jag med min andra roman. Månaderna utan R hette den och den skildrade ett kärleksförhållande med sadomasochistiska inslag. Min förläggare blev inte helt nöjd med manuskriptet. Det var alltför långt och det där med sadomasochismen – skulle det verkligen vara med?

Ja. Det skulle det. Det var inte de sexuella inslagen som var problemet, men däremot romanens längd och det faktum att jag skrivit mer än vad läsaren behövde veta. Manuset var uselt men det kunde ordnas – bara jag kom på hur. Jag var förkrossad över min förläggares dom men bestämde mig för att han hade rätt i vad han sagt om att boken var för lång.

Vad hade hänt? Hur kunde jag ha glömt bort hur man faktiskt skriver?

Jag gick tillbaka till en av mina favoritförfattare. Jag läste om Ernest Hemingway och hans Och solen har sin gång. Huvudpersonerna Jake och Brett Ashley är hopplöst förälskade men de kan aldrig få varandra. Varför? På grund av Jakes krigsskada. Ur romanen:

”Det var komiskt. Det var nog det första komiska som hände. Jag var helt bandagerad. Men de hade förberett honom på det. Så höll han det där underbara talet: ’Ni, en utlänning, en engelsman (alla utlänningar var engelsmän) har offrat mer än ert liv.’ Vilket tal! Jag skulle vilja ha det på pränt och uppsatt på kontorsväggen. Han skrattade aldrig. Jag antar att han föreställde sig att han var i min situation.”

Många har läst Och solen har sin gång utan att förstå sig på den. Och anledningen till att man inte förstår sig på den, är att man inte har läst undertexten i boken. Vad består denna krigsskada i? Vad innebär det att en man har förlorat mer än sitt liv?

Missar man det, missar man hela tragiken i Hemingways roman. Själv hade jag begått ett oförlåtligt misstag i min egen bok. Jag hade skrivit ut absolut allt, blivit sentimental och levererat ett absolut värdelöst manuskript. Nu gällde det att skärpa sig.

Jag läste om Hemingways roman och parallellt med det skrev jag om min egen bok, från början till slut. Jag strök mer än 100 sidor och efter två veckor lämnade jag in det färdiga manuskriptet till min förläggare. Det godkändes. Vad gäller sadomasochismen så fick den vara kvar, trots förlagets pryda invändningar. Det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet. Ibland får jag frågan: blir du rädd när du skriver dina egna böcker? Blir du gripen?

Svaret är Nej. Jag har alldeles för fullt upp med meningsbyggnaden att jag inte känner ett dugg. Och det ska jag inte heller göra. Men den unga författaren blir ofta så uppslukad av sin egen text att författarens egna känslor går ut över den litterära kvaliteten. Vilket var vad som hände när jag lämnade in det första manuset till Månaderna utan R.

Nu för tiden arbetar jag på ett annat sätt. Efter ungefär 30 sidor ställer jag mig frågan: om den här texten inte hade varit skriven av mig, hade jag då velat läsa den?

Det är en fråga som det är svårare att svara Ja på än vad man tror. Men det går att svara Nej. Och om svaret är Nej överger jag projektet.

Just nu läser jag Édouard Louis självbiografiska roman Kollapsen. Det är en bok som lever högt på sin undertext men sorgligt nog är de få som har begripit det. Louis skriver om sin bror, som dog vid 38 års ålder, till följd av massivt alkoholmissbruk. Louis inleder sin roman med att säga att han inte kände någonting när han fick höra talas om broderns död.

Boken har fått kritik för att Louis utlämnat sin bror och jag misstänker att kritiken har sin grund i att författaren i början av boken gör klart för läsaren att broderns död var helt likgiltig för honom.

Men om man läser boken ordentligt – läser undertexten – så inser man att Louis inte är ett dugg likgiltig. Boken skildrar en sorg som författaren inte vill kännas vid.

Och så ser den riktiga litteraturen ut. Det är läsaren som ska uppleva sorgen – inte berättaren. Ju mindre berättaren känner – eller påstår sig känna – desto mer känner läsaren.

Därför anser jag att Édouard Louis bok Kollapsen är en bok om sorg och en kärleksförklaring till den bortgångne brodern. Och en god lektion i konsten att få läsaren att uppleva den sorg författaren själv känner – fast utan att säga det.

***

Läs även: Carina Rydberg: Det var en gång i Vårberg

Läs även: Mikael Timm: Bob Dylan har receptet för ett framgångsrikt liv