Det kan dröja flera år innan en lagändring där kvinnans samtycke krävs kan bli aktuell.
Det påhittade paret Agdas och Herberts hypotetiska kärleksliv hamnade i blickfånget när kammaråklagaren Rolf Hillegren i veckan gav sig in i våldtäktsdebatten. Med det gamla gifta paret ville åklagaren åskådliggöra skillnaden mellan »riktiga« våldtäkter och »rena ordningsförseelser«.
Rolf Hillegrens uttalande utlöste en storm av kritik som spretade från bristfällig lagstiftning till olämpliga åklagare. Men så länge som Herbert bara hade »kört på« och varken använt våld eller hot skulle det med dagens lagstiftning aldrig varit fråga om våldtäkt, eftersom brottet förutsätter att något slags tvång i form av våld eller hot har ägt rum.
Offrets bristande samtycke är alltså inte tillräckligt för att handlingen ska betraktas som våldtäkt. Men inför ändringen av sexualbrottslagstiftningen, som infördes 2005, fördes långa diskussioner i just den frågan och sedan dess har den blivit en vattendelare mellan två grupper, för eller mot samtyckesreglering.
Lite förenklat tycker »samtyckeslägret« att sexuellt umgänge utan samtycke bör utgöra brott, eftersom det skulle ge gärningsmannen ansvaret för att ta reda på om någon vill ha sex eller inte. Synen är att samhället bör slå fast i vilka situationer det är acceptabelt att ha sexuellt umgänge med en annan person och att utgångspunkten måste vara att båda ska vara med på saken.
Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud argumenterar för kriminalisering av sexuella akter där inte båda parter deltar frivilligt. Hon anser att normgivningsmakten har en viktig roll att spela på ett område som utgör grunden för mänsklig samvaro.
– Det måste krävas mer av män och deras sexualitet. Det är helt oacceptabelt att rättssystemet fastnar i frågor om kvinnors beteende i stället för att klart och tydligt slå fast detta: hur kvinnor än beter sig har de rätt att bestämma över sin kropp, säger hon.
Det andra lägret anser att en reglering som fäster avgörande vikt vid offrets samtycke skulle sätta alltför stort fokus på offret i stället för att ha gärningsmannens handlande i centrum för rättsprocessen. Risken skulle vara att rättsprocessen skulle handla om hur offret klädde sig, vilka inviter som gjordes, vad offret sa och så vidare.
I England har bristen på samtycke sedan länge varit avgörande i våldtäktsmål. Där krävs att målsäganden inte gett sitt samtycke och att gärningsmannen kände till det eller var likgiltig för om samtycke förelegat eller inte. Våld eller hot är alltså inte nödvändigt, däremot kan det vara del i bevisningen. Men det engelska exemplet har tjänat båda sidorna i debatten – samtyckeslägret har pekat på det som en förebild medan de som motsätter sig en ändring menar att tillämpningen i England och Wales bekräftar farhågorna om att det ökar fokus på brottsoffret.
Inför den nya våldtäktslagstiftningen som trädde i kraft 2005 vann alltså »icke-samtyckeslägret« men strax innan lagen klubbades i riksdagen kom Europadomstolen med krav på konventionsstaterna att straffbelägga sexuella handlingar som begås utan bägge parters samtycke. Och med den nya borgerliga regeringen växte kraven från samtyckeslägret. En utredning tillsattes för att se över tillämpningen av lagstiftningen och återigen titta på hur en samtyckesreglering skulle kunna utformas.
En av de politiker som drivits samtyckeslinjen hårdast är centerns Johan Linander.
– Jag tycker att samtycke är en självklar utgångspunkt för hur det ska vara i normala relationer – det kan inte vara så att det är okej att köra på så länge som någon inte uttryckligen säger eller visar att de inte vill ha sex, säger Johan Linander.
Han pekar på orimligheten med att Sverige fortfarande har »en sexualbrottslag som utgår från att kvinnan är sexuellt tillgänglig så länge som hon inte säger något annat«.
Nu har domaren och utredaren Nils Petter Ekdahl fram till oktober 2010 på sig att komma med ett förslag och Madeleine Leijonhufvud räknar med att det blir en samtyckesreglering, men inte förrän om fyra-fem år.
Detta har hänt
I början av juli meddelade Högsta domstolen två beslut där man förtydligade kraven på bevisningen i våldtäktsmål. Ett par domstolar har meddelat friande domar efter HD:s beslut. Meningarna går i juristkretsar isär om huruvida besluten innebar en skärpning av praxis och en höjning av beviskraven. Med anledning av diskussionen om bevisföring i våldtäkter sa kammaråklagaren Rolf Hillegren i en intervju i SvD den 15 augusti:
»När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschyst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse...«
Onsdagen 19 augusti vill han förtydliga på SvD:s debattsida Brännpunkt: »Jag borde inte ha använt ordet ’ordningsförseelse’, men jag står fast vid min uppfattning. Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än lagböcker… Jag vågar påstå att min syn på våldtäktsbrottet inte nämnvärt skiljer sig från mina kollegers.«
Senare samma dag meddelades att Rolf Hillegren inte längre får handlägga sexualbrott.
Fakta | Lagstiftning
Våldtäkt: När någon genom misshandel eller annars med våld eller hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller annan jämförlig sexuell handling. Våldtäkt är också när någon otillbörligt utnyttjar en person genom samlag eller jämförlig sexuell handling när den befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.
Skärpningen av lagen 2005 handlade dels om att kraven på våld och hot sänktes, dels det andra fallet då det bredare uttrycket »hjälplöst tillstånd« infördes för att täcka alla fall då en person är oförmögen att värja sig från angrepp.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
Enligt min mening tappas ett av de viktigaste argumenten MOT ett krav på samtycke bort i artikeln, nämligen att en sådan lagstiftning i praktiken flyttar över bevisbördan på den tilltalade. Den nuvarande ordningen innebär att det i en rättegång rörande en påstådd våldtäkt är upp till åklagaren att bevisa att den tilltalade genomförde samlaget mot målsägandens vilja. Den av Leijonhufvud och andra förespråkade ordningen skulle innebära att det i stället blev upp till den tilltalade att bevisa att han eller hon inte genomförde samlaget mot målsägandens vilja. Jag menar att det vore mycket olycklig eftersom grundläggande krav på rättssäkerhet för den tilltalade inte längre skulle vara uppfyllda.
I svenska brottmål är ju annars grundprincipen att det är upp till åklagaren att försöka bevisa att den tilltalade har begått ett visst brott och om åklagaren inte lyckas så ska den tilltalade frias. Annorlunda uttryckt – den som är tilltalad för ett brott ska inte behöva bevisa sin oskuld utan det är upp till åklagaren att bevisa den tilltalades skuld. Detta stämmer väl överens med principen att alla ska betraktas som oskyldiga till dess att motsatsen har bevisats som enligt mig är en på alla sätt vettig princip som vi inte bör börja tulla på ens för att bekämpa de mest avskyvärda brott. En lagstiftning som innebär att ett krav på samtycke ställs skulle dock i stället innebära att det är upp till den tilltalade att bevisa att han eller hon hade fått målsägandens samtycke till samlaget – om den tilltalade inte lyckas bevisa detta så fälls annars han eller hon.
Visst, så kan det verka men tanken är förstås att åklagaren fortfarande ska visa bortom allt rimligt tvivel att gärningens samtliga rekvisit är uppfyllda. Åklagaren måste alltså visa att samtycke saknas – och att gärningsmannnen har direkt eller indirekt uppsåt i alla delar av gärningsbeskrivningen.
Namn:
Det är klart att ”tanken” på ytan är att åklagaren ska ha bevisbördan. Frågan är dock hur åklagaren ska leda i bevis att rekvisitet ”utan samtycke” är uppfyllt och täckt av uppsåt på annat sätt än att bara påstå det och därigenom lägga över bevisbördan på den tilltalade.
Du får gärna förklara för mig hur det rent praktiskt ska gå till när åklagaren ska bevisa att samtycket saknades. Hur skulle det till exempel gå till i ett scenario där person A genomför ett samlag med person B utan att person B visserligen inte samtyckte till det men samtidigt inte protesterade på något sätt.
I förstone kan det kanske tyckas så som du säger att det inte innebär någon skillnad eftersom bevisbördan i teorin fortfarande ligger på åklagaren men i praktiken innebär en sådan lagstiftning att det är upp till den tilltalade att rentvå sig själv.
Dessutom tycker jag att du gör det lite lätt för dig när du bara nämner direkt och indirekt uppsåt och därmed utelämnar likgiltighetsuppsåt. Med även likgiltighetsuppsåtet med i bilden blir det naturligtvis ännu svårare för den tilltalade att rentvå sig själv.
Vilka hårklyverier! I hur många procent av våldtäktsfallen blir någon anmäld på en ren lögn? Och i hur många av de fallen skulle gärningsmannen faktiskt bli fälld? Jämfört med hur många procent av skyldiga gärningsmän som nu går fria?
Ni får ursäkta mig men jag tror att manligheten är skiträdda för att hamna i den situation kvinnor alltid har varit i. Man måste vara försiktig! Man kanske inte ska följa med någon man inte känner hem. Man måste tänka sig för j-gt noga innan och ta reda på att inte den andra personen är en ”skurk”. Man måste ta ansvar både för sig själv och för den andre.
Och det värsta av allt. När det ändå har hänt: Man borde ha vetat bättre…. man har själv försatt sig i situationen…man får skylla sig själv.
/ realist
Det intressanta är att det relateras till våldtäkt som en del av mannens sexualitet, inte underligt att kvinnors självkänsla kränks av rättsväsendet. En jurist vet inte varför en man våldtar en kvinna, en psykolog kanske vet. jag hörde en psykolog på SR som talade om våldtäkt och att den vanligaste våldtäkten är en stark kvinna som våldtas vid ett tillfälle när hon är sårbar, hon våldtas av en man som känner sig hotat i sin manlighet av kvinnan och vill visa sig ha makt över kvinnan. Att det skulle locka män till våldtäkt för att en kvinna bär kjol är taget ur luften, en man som är kababel att våldta en kvinna i kjol är garanterat kababel att våldta samma kvinna i jeans. Därför är det viktigt att kunna göra en psykologisk profil på mannen ”varför utförde mannen det här dådet”, det kanske inte löser fallet i fråga men det kan ge en mer vetenskaplig grund att stå på till framtida lagstiftning och hantering av våldtäktsmål.
En våldtäkt har inget med sexualitet att göra. Att en kvinna inte säger nej när en man antastar henne kan också ha att göra med den genetiska programeringen som gör att kvinnan blir paralyserad av skräck, det är en medfödd försvarsmekanism då många kvinnor som gjort motstånd har mördats i samband med våldtäkten. Pga kvinnans försvarsmekanisk är det viktigt att det alltid ska finnas samtycke till sex från kvinnan. Utan förståelse för de psykologiska aspekterna kommer vi aldrig kunna få en bra lagstiftning, vi måste stifta lagar som bygger på verkligheten och inte påhittade ”fakta”.
Förhoppningsvis är det inte i en särskilt stor andel av fallen som våldtäktsanmälningar inte är sanna, men trots det måste vi enligt mig ha ett system som skyddar oskyldiga från att dömas.
För övrigt tycker jag att det är underligt att både artikeln och flera av kommentarerna verkar utgå ifrån att det alltid måste vara en man som är gärningsman och en kvinna som är offret.
Samtycke?
Skall den andra säga: Jag vill! Om den andre inte säger något, och sedan kommer och säger att ”du borde förstått att jag inte ville” (disken var ju inte diskad ännu). Är det då ett brott mot samtycket?
skriver en artikel om våldtäkt kika gärna in på min blogg och berätta lite. metrobloggen.se/somomdetaldrigtarslut
Jag blev mycket berörd av denna text…anledningen är att jag själv varit offer för en våldtäktsman. På min blogg: http//www.metrobloggen.se/offer bloggar jag om livet därefter, kampen tillbaka till ljus och glädje…
[...] har funnits en oro för att offrets beteende skall komma än mer i fokus i rättegången om samtyckesbegreppet lanseras som ett underlag i rättegången. Utredningen skriver [...]