I det eviga hoppets stad

Text:

»Vilken märklig sak det är,
detta att drunkna –
för den som står på stranden
och tittar på, menar jag.«

John Banville

Här kunde man gott tänka sig att hitta ett lik, slår det mig när jag tittar ner i ravinen. Det måste vara alla filmers fel. Några lik hittar jag hur som helst inte i de uppdämda Trollhättefallen, bara en ensam livboj som har slitit sig från sin plats.

Sju år tog det att bygga Ekeblads sluss, som går att beskåda än i dag från en av broarna vid fallen. 1754 stod den klar. Den användes en gång – av dåvarande kungaparet, vid invigningen. Svensk ingenjörskonst när den är som mest … överkapabel, för att böja ett ord som varit på modet ett tag nu. Ett monument över en mycket optimistisk industristad med en mycket stolt industrihistoria.

Ruiner av bleknat buteljgrönt järn häver sig upp ur berghällarna. På öarna i älven och kanalerna står – eller snarare sitter, med armarna makligt i kors – majestätiska tegelborgar från något diffust gränsland mellan befästningsverk och industriproduktion. Dickens och Tolkien kunde ha drömt ihop det, men bara tillsammans. Det är rent olycksdigert vackert, alltsammans, och kanske är det omständigheterna, kanske är det sammanhanget och tidpunkten, men när jag stannar upp i den första decemberkylan och märker att frosten verkligen hörs i löven och barren under mina skosulor står det klart att jag nog har förälskat mig i den här platsen. Inte många områden norr om halva Skåne har tidigare haft den effekten. Kanske börjar jag bli blödig på gamla dar. Eller så är det det där med omständigheterna. Och kontrasten mot hur det är några hundra meter härifrån.

Att vara eller inte vara – där

För inne i stan har cirkusen anlänt. Reportrar och fotografer, med sin utrustning och sina manér, med en enda kollektiv uppsyn som lyckas vara på en och samma gång uttråkad och desperat. Det är en uppsyn jag känner igen bara alltför väl: från de sista tjugo minutrarna av ett uppbåd högstadiediscon. Ser jag själv ut sådär? undrar jag. Jag sneglar på fotografen jag har med mig (eller som har med sig mig, snarare, eftersom han hittar i stan och bättre förstår sig på cirkusen). Ser han ut sådär? Jag kommer fram till att ingen av oss ser ut sådär. Det är ett berömvärt beslut. Det underlättar.

Rykten och nyheter. Oppositionsledaren är på väg; hon har fått syn på en barrikad att klättra upp på och slaska i gång en valrörelse ifrån. Det kommer att bli rena Bush med megafonen vid Ground Zero. Det kan fungera, dessutom, om inte annat så av ett enda skäl: statsministern. Statsministern är högst påtagligt inte på väg. Han är inte heller, påpekar ortsbefolkningen gärna, i Detroit. Angela Merkel däremot. Angela Merkel åkte till Detroit för att rädda Opel.

Att sälja ett sjunkande skepp

Till återförsäljaren ANA:s utställningshall. Det ser bra ut, det ser Apple-bra ut. Utifrån och in. Bilarna ser ut som om … som om de vill ha intelligenta ägare. Som om de förväntar sig att man uppskattar deras behag. Saab är katten, Volvo är hunden, saken är biff. Gåtan är löst. För kanske är det hela förklaringen till Saab-fenomenet och de fanatiska anhängarna: gammal hederlig fetischism. Man smittas rätt snabbt själv bland all blänkande lack och allt stöttåligt gummi.

Säljarna står bakom en disk som om de sålde flygbiljetter. Det måste kännas skamligt, på något sätt: att stå där i kostym och låtsas som att det man säljer inte är dödsdömt. Hela ens utbildning och yrkesvana går ut på att inge förtroende, att få folk att se framför sig ett stycke framtid där de far omkring i ett smidigt, dyrt, avundsvärt fordon som är att lita på. Det lär krävas en hel del självsuggestion om morgnarna för att fortsätta utstråla något sådant. Beständighet. Hållfasthet. Viktigt för svenskarna. Viktigt oavsett konjunktur, ännu viktigare nu.

Vi pratar med bolagets vd Joachim Lind, som själv haft chefsjobb på Saab både i Sverige och i USA. Han känner företaget utan och innan. Han är klyftig. Han lägger märke till att jag har ett Moleskin-block. När han presenterar oss för andra säger han att vi är från »nyhetsmagasinet Fokus«. Och hans pareringar av min fråga ifall Saab inte borde haft en storslagen visionär av Steve Jobs-snitt vid rodret är riktigt imponerande. Hur länge kan ett företag blöda pengar utan att bli nerlagt, försöker jag. Han svarar att det är frustrerande med allt prat om att Saab aldrig skulle ha gått med vinst. Det är en fråga om redovisning, om koncernstrukturen inom GM och så vidare. Vissa grenar som går väldigt bra – finansieringssidan, till exempel – kommer inte alls Saab tillgodo utan hamnar i böckerna på andra sidan Atlanten. Det är ett resonemang jag får mig till livs många gånger under mina dygn i Trollhättan, men ingen lägger fram det lika graciöst som Joachim Lind. Vi hamnar i långa varumärkesdiskussioner, inte minst eftersom jag inte kan tillräckligt om riktig ekonomi och säkert också för att marknadsföring och varumärkesbyggande har så starka kopplingar till skrivande och idéomsättning.

Joachim vägrar att ge upp hoppet. Han älskar Saab. Han kan inte föreställa sig en värld utan Saab. Han är sentimental, säger han, sentimental och romantiker. När vi lämnar honom erbjuder han sig att låna ut en bil till oss. Med ett i världsklass dumt leende avslöjar jag att jag tog körkort för en vecka sedan och att jag repade min egen bil mot en parkeringsstolpe så sent som i går. Han blinkar inte ens, utan ler lite brittiskt och insisterar. Jag avböjer.

Mot slagfältet

Vi åker till Saabfabriken. Saabfabriken är det största byggnadskomplex jag sett. Saabfabriken är stängd för media. Parkeringsplatserna och stängslen och grindarna får alltså tjäna som själva slagfältet. Cirkusen har omringat en sällsynt motvillig publik.

Efter ymnig telefonterror från min sida bestämmer sig Paul Åkerlund för att komma ut. Paul är verkstadsklubbens ordförande. Han bär en knapp som utlovar att socialdemokraterna ska vinna tillbaka regeringsmakten. Han är den ende jag pratar med här uppe som svär. Jag tycker omedelbart om honom. Det är högst otroligt att det är ömsesidigt. Medlemmarna är, säger han, »less så in i helvete på medie­drevet«. Stockholmstidningarna – »fy fan«, skjuter han in – har missat hur det går till i en multinationell jättekoncern där redovisningen och andra strukturella faktorer döljer Saabs positiva bidrag till GM. Regeringen har uttalat sig på ett sätt som varit direkt skadligt för varumärket, säger han, och tillägger: »Vi hade aldrig stått där vi står i dag om vi hade haft en socialdemokratisk regering.« Jag frågar om han tror att ledningen delar hans uppfattning. »Det vet jag att de gör.«

Unionens klubbordförande Anette Hellgren uttrycker sig mer diplomatiskt, och mer bekymrat. Hon är orolig över att GM har en helt ny styrelse och hoppas att de verkligen får rätt beslutsunderlag. Både hon och Paul håller hur som helst fast vid den i Trollhättan obligatoriska optimismen. Ingen jag pratar med – ingen – tror att Saab läggs ner. Gång på gång frågar jag dem om de verkligen menar det. De menar det, försäkrar de, och jag vet inte om jag helt och hållet tror dem. Någonstans har Trollhättanborna kopplat upp sig mot ett kollektivt medvetande och tillsammans kommit fram till att den glada linjen är den som bäst främjar varumärket och därmed överlevnadschanserna.

Kineserna runt hörnet

På kvällen kommer beskedet. GM ger det en månad. En ospecificerad spekulant av ospecificerad karaktär ska utredas. Och om det inte går vägen ska man inleda en »ordnad nedtrappning«. I klarspråk: då släpper vi in kineserna i fabriken, och så får de plocka med sig vad de vill innan ljuset släcks.

Lättnaden lägger sig över stan som om den tryckte sig upp över en kall vattenyta och äntligen fick lite luft igen. Än är stoltheten inte helt pulveriserad. Och så får väntan och våndan fortsätta.

Cirkusen drar till fackets presskonferens. Som tur är går jag inte på presskonferenser. Men dagen efter återvänder jag till ravinen en sista gång. Livbojen ligger kvar; försvinnande liten uppifrån höjden, skev och smutsig och hopplöst tjänstvillig. Inte en tum har den rört sig. Ligger den där fortfarande om en månad, eller har någon städat bort den?