När polisen framgångsrikt genomfört tvångsförflyttningen av de drygt 1 000 afrikanska immigranterna från Rosarno konstaterade en italiensk vänsterpolitiker krasst att den lilla italienska byn nu kunde titulera sig världens vitaste. Tilltaget för tankarna till både etnisk rensning och de mörkaste ögonblicken från den amerikanska södern.

Sammandrabbningar mellan lokal­invånare och de illegala säsongsarbetarna som varje år mellan november och mars vallfärdar till södra Italien för att plocka apelsiner är inget nytt fenomen i Rosarno. Redan 2008 besköts två män hemma­hörande i Elfenbenskusten. Då svarade immigranterna med fredliga protester på Rosarnos gator, vilket ledde till att många bybor fick upp ögonen för deras svåra situation.

Men insikten att dessa män från länder som Nigeria, Elfenbenskusten, Togo, Ghana och Sudan lever under fruktansvärda förhållanden i övergivna fabrikslokaler och arbetar för slavlöner, fick många av de 15 000 byborna att känna avsky och oro. »Det är djur. De äter vad som helst, både hundar, katter och råttor. De utför sina behov var som helst«, hävdade de mest högljudda Rosarnoborna redan 2008 och krävde att de illegala arbetarna skulle ge sig av.

Ett krav som alltså hörsammades förra helgen, då busslast efter busslast med apelsinplockare fick poliseskort därifrån.

Från de första våldsamheterna till masstransport gick det mycket snabbt. Allt började den 7 januari då två afrikanska arbetare besköts med luftgevär och fick föras till sjukhus. I stället för ännu en fredlig manifestation beslutade deras vänner sig för att göra revolt genom stenkastning, bilbränder och barrikadbyggen.

Denna första natt skadades ett tjugotal personer och det kommande dygnet eskalerade våldet och motsättningarna mellan de afrikanska arbetarna på den ena sidan och italienska bybor och polis på den andra. Fem afrikaner blev överkörda av bilar, fyra skottskadades och ett ödehus som fungerade som bostad för de illegala invandrarna sattes i brand.

Under 48 timmar skadades 53 människor och enligt Italiens inrikesminister Roberto Maroni är det ett rent mirakel att ingen dött.

Våldet i Rosarno är mer än något annat ett krig mellan dem som har det allra sämst ställt. Majoriteten av de lokalinvånare som tagit till våld är i likhet med de afrikanska männen fattiga jordbruksarbetare. Apelsinerna från traktens odlingar har i dag ett kilopris som är 30 procent högre än brasilianska apelsiner. Plötsligt vill ingen ha apelsinerna från Kalabrien och nu hänger de orangea frukterna och ruttnar på träden. När efterfrågan på jordbruksarbete minskar så hårdnar motsättningen mellan italienska och afrikanska arbetare.

De italienska myndigheternas inställning är att den kalabriska maffian, ’Ndrangheta, ligger bakom utnyttjandet av fattig afrikansk arbetskraft. Lönen ligger på motsvarande tio kronor i timmen, arbetsdagarna är långa och misären stor. Inget som sker i regionen runt Rosarno sker utan inblandning från någon av de stora maffiafamiljerna Bellocco, Pesce och Piromalli.

I tisdags försökte myndigheterna sätta hårt mot hårt genom att arrestera 17 medlemmar ur Belloccoklanen. Samtidigt raseras nu de sista resterna av de afrikanska arbetarnas närvaro i Rosarno. Stora bulldozrar river deras skjul och tillfälliga bostäder. Männen som förts till orter som Crotone och Bari ska skickas tillbaka till sina hemländer.

Men Rosarno är långt ifrån det enda exemplet på italiensk rasism och främlingsfientlighet. I orter som Castel Volturno, San Nicola Varco och Syrakusa är läget precis lika spänt. Och här i Italien är det få som tror att massevakueringen i Rosarno blir den sista.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter