När facket vaknade till liv var det redan för sent – och Metallordföranden på väg mot ett nytt toppjobb.

Dagen då även facken tvingades inse att en nedläggning av Saab är ett faktum kom sent. Tisdagen den 12 januari 2010 visade almanackan. Nästan ett och ett halvt år efter att förlusttyngda ägaren GM meddelade att de ville göra sig av med biltillverkaren. Ett beslut som sedan har följts av upprepade dödsförklaringar när Saab först begärts i rekonstruktion och sedan fått se den ena potentiella köparen efter den andra avvisas.

För första gången sedan bilkrisen startade lade arbetarna i Trollhättan ner produktionen – om än i tio minuter mitt under lunchen – för en stillastående manifestation utanför fabriksgrindarna.

Dagen innan hade GM:s vd Edward Whitacre meddelat att nedläggningsbeslutet står fast. Bland arbetarna växte frustrationen. »Save Saab from GM, Gangster Motors«, stod det på en av banderollerna. »GM – General Mistake«, stod det på en annan.

De fackliga företrädarna läste upp ett brev till GM:s styrelse där de vädjade om en försäljning.

En av brevskrivarna, som också stod längst fram i folkmassan, var Paul Åkerlund, klubbordförande för IF Metall på Saab i Trollhättan.

När Whitacre i måndags sänkte Saabarbetarnas hopp hade han annat att tänka på. Senare på kvällen valdes han av socialdemokraternas lokala arbetarekommun till ny kommunstyrelseordförande i Trollhättan. Med röstsiffrorna 69 mot 52 säkrade han en politisk karriär och en lön på dryga 50 000 kronor i månaden.

Både GM och den svenska regeringen har fått hård kritik för att de inte har velat rädda Saab. Men frågan vad facken har gjort för att rädda jobben i Trollhättan kvarstår.

Förutom ett fackeltåg genom Trollhättan i februari i fjol och ett diffust hot från Metallbasen Stefan Löfven om stridsåtgärder några månader senare har facken mest fungerat som kommentatorer efter varje nytt besked. Och då har IF Metalls Paul Åkerlund och Unionens Anette Hellgren tagit rollen som positiva påhejare.

Rekonstruktionen var en »realistisk plan« och »ett startskott som vi kan behöva«. Koenigsegg och Spyker var »högst seriösa köpare«, och när Saab fick en månads tidsfrist att hitta en köpare, annars skulle det bli nedläggning, då var det »ett bra besked«. Efter mötet med näringsminister Maud Olofsson och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förklarade en leende Åkerlund att Saab var ett företag med en blomstrande framtid.

Det var för en dryg månad sedan.

Skillnaden mot hur fackförbundet United Auto Workers i USA har hanterat krisen i fordonsindustrin är slående. Deras militanta hållning har gett dem 40 procent av ägandet i GM – och hård kritik för att deras krav enbart ökar produktionskostnaderna och därmed förvärrar krisen. För att inte tala om skillnaden mot franska och tyska fack som tagit till gatan mer än en gång det senaste året.

I Sverige har facken varken erbjudit eftergifter för att sänka produktionskostnaderna, eller gått till offensiv. Inga verkliga hot om stridsåtgärder för att sätta press på GM och den svenska regeringen. Inga strejker.

Fackförbunden tycks oförmögna att hantera situationen.

Tidigare har de befunnit sig i en sådan styrkeposition att de sällan har behövt gå ut i öppna konflikter. Så länge socialdemokraterna satt i regeringsställning och Saab hade svenska ägare hade de sina egna kanaler för inflytande.

Nu är den tiden över och fackföreträdare i Trollhättan klagar på att de inte ens har ett nummer till näringsdepartementet dit de kan ringa.
Innan de förstod vad som hände hann Saab gå under.