Att »Fyra år till« är en romantisk komedi är logiskt. Svensk politik står inte pall för riktig satir.

Folkpartiledaren sitter i sängen och spelar »World of Warcraft«. Han deppar. Enligt Sifoundersökningarna skulle partiet blivit det största och han nästa statsminister, i stället blev det katastrofval och fyra år till – med sossarna. När hans bicepstränande äkta fru och högra hand beordrar honom att skärpa till sig hotar han med att byta karriär, men kapitulerar inför tanken när han inser att han inte haft något jobb sedan han sålde jultidningar.

Nej, det är inte folkpartiledaren Jan Björklund där i sängen, utan en fiktiv karaktär, David Holst, i Björn Kjellmans alltid så nervöst fumliga gestalt. Förutom att jag har svårt att se Björklund springa runt som en färgglad avatar i ett dataspelsuniversum är scenariot inte allt för svårt att föreställa sig. Om folkpartiet hade varit i närheten av majoritetsseger. Om sossarna fortfarande var det självklara återvalspartiet. Om…

Trots att manuset till »Fyra år till« är skrivet av Wilhelm Behrman, med ett förflutet som politisk reporter på Rosenbad, så är det här heller ingen bakom­kulisserna-film om livet som folkvald, utan en romantisk komedi. Romansen är det centrala. David Holst stöter ihop med socialdemokraternas stats­sekreterare Martin (Eric Ericson) i en hiss på Rosenbad, och när de till slut hamnar i säng – ett antal brieostar och Ratata-­citat senare – tvingas David erkänna för sig själv att han är homosexuell.

Att komma ut blir ingen big deal, inte heller att släppa bomben för hustrun Fia (spelad av Tova Magnusson, som också är filmens regissör). Konflikten ligger i det otänkbara; att bli kär i en sosse.

Ordväxlingarna är snabba men dialogen lyfter bara stundtals. Till exempel när Fia försöker få David att slita sig från tv-soffan och ostbrickan och följa med till centerns partistämma: »Man måste vara leprasjuk för att inte få ragg där«, eller när Martin filosoferar kring mittenpolitikens konsekvenser i termer av svett. (Eftersom miljöpartiet är det minst deodorantvänliga partiet, och borgarna går mot mitten innebär det att Anders Borg om tre år kommer att lukta brottarlinne).

Tova Magnusson har sagt att filmen vill ge en annan bild av politikerna, visa att de inte bara är »cyniska tråkmånsar«. Förvisso ser vi sällan våra folkvalda med byxorna nere eller i romantiska bilfärder skrålande Scocco-rader om att åka hem till Stockholm igen, eller för den delen i hyfsat snygga kostymer. Men roliga? Kanske hade det känts bättre om vi inte fått veta att »Fyra år till« har Aaron Sorkins dialogbriljanta tv-serie »Vita huset« som inspirationskälla.

Politiken som bisak okej, men när ska den bli huvudsaken? Varför har vi hittills aldrig fått se svensk politisk satir på vita duken? Det ligger nära till hands att tro att våra politiker är för tråkiga för att funka som försmädligt råvarumaterial. Men det verkar vara ett tankefel. Tråkigt är tacksamt, kontrar Erik Blix, satiriker på P1:s »Public Service«. I stället är det välståndet som står i vägen, menar han, svenskarna har det för bra. Och eftersom alla partier befinner sig i mittfåran blir politiken till en enda jämntjock matta.

Satiren närs av hårda motsättningar och riktiga kriser.

Att leva i ett samförståndsland som välgödda små gäss må vara bra för ­Sverige, men inte för konsten.

»Fyra år till« har premiär den 26 november.