Jan Troell: ”Min första film kom ur en skoluppsats”

Riktigt originella bildskapare vet något som inte kan förklaras. Så är det med Jan Troell. Hur vänligt han än svarar på alla frågor han får när han fyller 95 så visar han inte sitt trollspö. Men alla vet att han har det. När Troell tittar genom kamerans sökare kan han förtrolla världen så att vi får syn på något magiskt. Nu, på väg mot sitt eget sekelskifte, är han i färd med att göra en dokumentärfilm om sitt liv. Titeln är typiskt Troellsk. Tydlig och drömsk på samma gång: Det var en gång ett nu.

Marcel Proust hade nickat instämmande. Men upphovsmännens syn på tiden skiljer sig åt. Proust ville låsa fast det förflutna med så stor precision som möjligt. Jan Troell vill visa oss gränsen mellan då och nu, hans film utspelas i ett tunt membran vävt av minnen, drömmar och verklighet som hela tiden rör sig. Likt Penelope som river upp sin väv var natt så river Troell upp sin film och börjar klippa om den var dag. Varje gång han visar ett utdrag på någon festival är det en ny film.

Jan Troell är en av svensk films största och kanske är han den regissör vars filmer åldrats bäst. Troell har filmat episka romaner av Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Men det man främst kommer ihåg av Troells filmatiseringar är bilderna, först efter dem minns man handlingen. Men går bilder att förklara?

– Välkommen, välkommen säger Jan Troell och reser sig med möda. Ögonen glittrar och berättelserna börjar omedelbart.

– Titta där, det här måste du se, säger Troell och tar fram en gammal stereokamera från 20-talet. Och du sett den här bälgkameran! Och den här Rolleicorden.

Hans medarbetare Paolo Nobis Sandén gräver i lådorna och letar på hyllorna. Det lilla arbetsrummet är en skattkammare, fyllt av saker från ett långt liv, inte minst bilder tagna mellan 15 och 95 års ålder. Jag känner mig som i Trollkarlens verkstad. Huset i Smygehamn är så insvept i grönska att det känns som om det byggts av en hobbit, en vänlig varelse som gillar livet och hukar sig så att det ska få plats fler saker.

Jan Troell sitter vid skrivbordet och betraktar sitt liv, både det privata och det som synts på all världens biodukar. På dataskärmen växer den nya filmen fram, en självbiografisk dokumentär där fakta ur hans eget liv blandas med scener ur de gamla filmerna. Privata bilder från tonåren av hans första flickvän och scener med en känd skådespelare blir del av samma berättelse. Bergman utgick från dramatiken, teaterskolad som han var. Stefan Jarl utgick från vad som hände i samhället. Jan Troells filmer föds av något han ser – bilder från skolåren till en nytagen bild av pianisten Hans Pålsson vittnar om att Troell har det som kyrkofadern Augustinus kallade ”ögats glädje”.

– Jag var så förtjust i att fotografera när jag började som 15-åring. Varje gång jag köpt en ny kamera så hade jag den på stolen bredvid sängen, så nära mig som möjligt!

Så det första vi talar om är inte film utan stillbilder. Konstigt nog ville Troell inte bli fotograf.

– Det var inte föräldrarna som ville något annat, av dem fick jag bara uppmuntran. Men var ju nästan fotograf…

Det är inga överord. På Trelleborgs museum visas en litet urval av hans många tusen stillbilder – för det mesta porträtt av människor. De första är tagna på 40-talet, det senaste togs 2025. Här kläds ingen kändis i rosor, ingen poserar tillgjort. Oavsett om mötet med Jan Troells kamera mött ägt rum i Hollywood, Limhamn eller bara av en slump under någon av hans många resor betraktar Troell dem han ser med samma klara blick. Vänlig och saklig.

– Under filminspelningarna önskade jag egentligen att hela tiden ha en stillbildskamera till hands. Det var ju så mycket som var bra som man gick miste om. Men jag upptäckte att jag inte kunde förmå mig till det. Skådespelarna behövde min uppmärksamhet och att hålla på med fotografi också blev en sak för mycket.

Innan han blev filmare var Jan Troell lärare och det var i skolan som hans filmkarriär började. Magister Troell fick idéer till både dokumentärer och spelfilmer.

– Den första filmen kom ur en uppsats. Pojken som skrev den var mycket begåvad, han hade skrivit en historia om en falskmyntare så den använde vi som manus: De falska. Filmerna med elever – det blev flera stycken – blev steget in till den riktiga filmen. Jag fick i uppdrag av att göra en kortfilm så jag tog en novell av Eyvind Johnson, skrev manus och bad Max von Sydow vara med. Uppehåll i Myrlandet var vårt första samarbete.

Max von Sydow och Troell gjorde sju filmer ihop. Deras sista samarbete blev En frusen dröm, en dokumentärfilm gjord 1997 i vilken Troell återvänder till samma landskap som i spelfilmen Ingenjör Andrées luftfärd från 1982. Dokumentärer om forskningsexpeditioner brukar vara pedagogiskt fyrkantiga men Troells film är både konkret och drömlik med Allan Petterssons åttonde symfoni som musik.

För de flesta regissörer skulle de oförfärade blandningarna vara ett bekymmer, men Troell som alltid utgår från bilderna har inget problem med att blanda element från olika genrer. Som amatör gjorde han allt själv: foto, manus, regi, klippning och till och med titelskyltarna. Som världsregissör krävde han att få fotografera filmerna själv. Så jag frågar om Troell tänkte om när han gick över från stillbilder till film?

– Det fanns säkert en möjlighet att tänka annorlunda med bilderna, men det var inte därför jag började göra film. Min första och största idol var Arne Sucksdorff, hans kortfilmer från 50-talet var min största inspiration. Senare åkte jag på eget bevåg till Sardinien där han vistades och slickade sina sår. Hade gjort fiasko och dragit sig undan på ön. Vi pratade till och med om att göra en kortfilm med hans yngste son och det tyckte Sucksdorff var bra. Men i nästa andetag började han prata om emulsionsnummer på råfilmen jag skulle använda, han var en sådan pedant. Så det blev inte av.

I likhet med Sucksdorff är Troell oerhört naturintresserad. Men han är inte naturfotograf, utan poet. Han ser inte världen med ett vetenskapligt öga eller genom ett ideologiskt filter. Han helt enkelt gläds över det som syns i sökaren: ett frö som blåser i vinden, en kvinnas leende, en man som tar ett skutt på rälsen, en fågel som seglar ensam i skyn. Världen är igenkännbar i Troells kamera, men samtidigt en annan. Rikare, vackrare … ja helt enkelt en plats för underverk.

När Liv Ullmann gästade Cinemateket i Stockholm våren 2026 visades ett utdrag ur Utvandrarna när hon sitter i en gunga. Hennes rörelser är perfekt synkade med kamerans, hon ler lyckligt mot Karl Oskar – och livet. Det är någon minuts absolut skönhet och jag undrar hur Troell planerade zoomningarna och kamerans rörelser.

– Om jag det visste, om jag det visste… det var väl bara en tagning? Jag gjorde aldrig bildmanus och scenerier (hur skådespelarna ska röra sig) förberedde jag bara om det var besvärligt på något sätt. Annars improviserade jag.

Man kan förstå att det blev problem i Hollywood, där Troell inte fick hålla i kameran, och när vi sedan tittar på den nya film som växer fram inser jag att Troell besitter den sorts improvisationsförmåga som en verkligt bra hantverkare har: kunskapen sitter i händerna. I filmen berättar Troell om människor han kommit nära. Första flickvännen Gunnel som han fotograferade lite i smyg och en rollfigur ur Zandy’s Bride hör ihop. Verk och liv är en enhet. Klippen är eleganta, berättarrösten vacker och koncentrerad.

Det var en gång ett nu är Mozartskt lätt och självklar. Den är också oväntat gripande. Men när vi gått ut i trädgården och jag betraktar Jan Troell genom sökaren ser han inte ut som en ömsint poet, utan som Clint Eastwood. Det finns en järnvilja bakom jakten på bildens skönhet. Jan Troell flyttar sig så att man ser hans tröja.

– Syns det vad som står på tröjan?

Jodå. Det är den berömda repliken ur Linje Lusta: ”Jag har alltid varit beroende av främlingars välvilja.” Den har kommit och gått. Men kameran har Troell alltid haft på sin sida.

***

Läs även: Christopher Nolan: ”Homeros är ett fascinerande mysterium”

Läs även: Raoul Peck: ”Film kan inte förändra någonting”