Öst möter väst på Centraleuropas egna Cannes

Benicio del Toro. Johnny Depp. Jude Law. Och i år även Stellan Skarsgård. Samtliga spelar, i olika små snuttar, huvudrollen i de filmer som inleder varje ordinarie visning i Karlovy Vary, den vackra tjeckiska kurorten som i juli varje år gör vad den kan för att dra filmvärldens blickar till sig.

De små filmerna har blivit en institution i sig: absurda mikroberättelser där hedersgäster får finna sig i att festivalens Crystal Globe-statyett används på högst oväntade sätt. Underfundigt och transparent skämtar de om behovet av stjärnglans, desperationen efter den och stjärnornas fatigue inför att offra ytterligare ett par dagar av sina liv för att sprida glans på någon gudsförgäten plats.

Efter sin insats i Joachim Triers Sentimental Value har Stellan Skarsgård – Golden Globe för bästa manliga biroll och Oscarnominerad i samma kategori – sannerligen gjort ett ordentligt career move och höjt värdet på sin aktie.

Lejonparten av filmfestivaler fungerar lika i det här avseendet. Det ser bara olika ut beroende på kultur och plats i hierarkin – och förstås på kassaflödet från skönhetsföretag, spritmärken och andra sponsorer.

Karlovy Vary har sedan 1946 varit Centraleuropas viktigaste filmfestival. Det var här Amélie från Montmartre först nådde sin internationella publik 2001. Här fick också Joachim Trier sitt festivalgenombrott med Reprise 2006. Svenska filmer är ovanligare. Senast att osäkra stämningen var Ernst de Geers Hypnosen, som vann flera tunga priser 2023.

Efter Stellan Skarsgård förra året var Dustin Hoffman en av årets hedersgäster. Efter att ha introducerat Mandomsprovet stegade han mot första parkett för att själv, till glädje för den tusenhövdade publiken, bevittna denna tidlösa klassiker från 1967. Hoffman gav därmed invigningen en stark filmhistorisk tyngd.

I övrigt lever Karlovy Vary högt på lokala entusiaster och från Prag tillresta filmälskare som, vid sidan av väsentlig folklighet och hög promille på semesterrusiga gator, gör en sport i att hinna så många filmer som möjligt varje dag.

Sverigebekantingen Mark Cousins The Story of Documentary Film – 1980s tillhörde årets sevärdheter. Här fortsätter nordirländaren sin filmhistoriska gärning, med fokus på 1980-talet då dokumentärfilmen i Östeuropa blev ett sätt att undersöka och riva sönder den officiella verklighetsbilden.

Tysk film – som trots Murnau, Fritz Lang och Fassbinder ofta haft så svårt att accepteras som konstform på hemmaplan, snarlikt den svenska filmen – ser ut att uppleva en försiktig ny våg. Angela Schanelecs storartade Min fru gråter är en till synes enkel berättelse om en man vars hustru ringer från sjukhuset och vars liv därefter sakta förskjuts ur sina vanliga positioner. Schanelec arbetar med det vardagliga och avskalat realistiska, men också med känslan av att verkligheten när som helst kan rämna.

Valeska Grisebachs The Dreamed Adventure är en märklig, långsam gangsterfilm från gränstrakterna mellan Bulgarien och Turkiet, där gränslandskapet samtidigt blir en bild av identiteten: något som hela tiden är på väg någon annanstans.

Till denna våg skulle man också kunna räkna österrikiskan Sandra Wollners Everytime, om sorg och verklighetsförskjutning. Här för en tragedi samman en mamma, en dotter och en tonårig pojke till Teneriffa, inom ramen för en familjesemester som aldrig blev av. Minnet blandar sig med nuet, skuld med fantasi, tid med verklighet. De tidiga scenerna från ett hett hustak i Berlin i sommargryning är omöjliga att skaka av sig – en film som låter sorgen förändra ljuset.

Medan det generella utbudet är gott – många av de bästa filmerna från Cannes och Berlin – är det kämpigare för festivalen att få ihop det dussin världspremiärer som tävlar om Crystal Globe. Och därför är det ofta mindre angeläget att bevittna, även om stämningen i den stora salen oftast är varm. Här är det fler ”goda” filmer än bra filmer. I år hade till exempel den iranska melodramen Hijamat – illa skriven och illa agerad – sannolikt inte klarat cutten om inte Jafar Panahi stått som en av producenterna. Så är inte heller stora filmnamn i eftertexterna någon vidare garant för kvalitet.

Oortodoxa Karlovy Vary har för övrigt som vana att kryssa mellan ytterligheter. Festival och kurort i skarven mellan öst och väst, mellan gamla ryska/sovjetiska intressen och amerikansk strålglans, mellan kommers och konst, mellan goda budskap och egensinne. Nog är det en perfekt plattform för det korrumperade gränsmedium som filmen alltmer utgör.

Staden har också bildat kuliss för diverse kända filmverk. Överdådiga Grandhotel Pupp förekommer i Jason Bourne och inspirerade även Wes Anderson till The Grand Budapest Hotel. I den närbelägna medeltidsstaden Loket – ta gärna cykeln dit från Karlovy Vary – spelades scener in för Bondfilmen Casino Royale.

Men Karlovy Vary är också ren egensinnighet. I år märktes det kanske allra mest genom reprisvisningen av Juraj Jakubiskos Vtáčkovia, siroty a blázni (Birds, Orphans and Fools), en anarkistisk allegori om tre föräldralösa ungdomar på jakt efter frihet, kärlek och någon sorts fungerande verklighet. Filmen gjordes kring invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och förbjöds därefter i landet i över tjugo år.

Filmen mönstrar ett triangeldrama med en märkligt profetisk tragedi – med en känsla av såväl Pasolini och Fellini som Godard. Magda Vášáryová, som spelar Marta och i år hedrades med festivalens President’s Award, berättade på plats i stadens högtidliga stadsteater att hennes rollfigur dör på ett sätt som starkt påminner om mordet på Sharon Tate 1969. Filmen spelades in före Tate-morden – en kuslig tillfällighet som senare fick det att framstå som om filmen exploaterade en redan inträffad tragedi.

Vášáryová kunde även konstatera att regissören Jakubisko var både briljant och besvärlig – och att filmen nog är den främsta hon medverkat i.

Och nog är det en fantastisk film, som visar vad 60-talet var förmöget till. Vild, romantisk, politisk och fri på ett sätt som i dag nästan känns otillåtet. Kanske är det just därför sådana visningar behövs: för att återupptäcka filmer som historien höll undan och förstå vad filmvärlden en gång vågade vara – och varför den ser ut som den gör i dag. Karlovy Vary är som bäst när det förflutna plötsligt får börja tala igen.

Toppbild. Hedersgästen Dustin Hoffman anländer till årets upplaga av filmfestivalen i Karlovy Vary. Foto: Karlovy Vary IFF

***

Läs även: Christopher Nolan: ”Homeros är ett fascinerande mysterium”

Läs även: En svensk Hitchcock? – Sveriges mest hånade filmregissör