Oskarshamnssonen. I hemstaden känner han a-lagarna vid namn. I Stockholm släpptes han aldrig in i politikens finrum. Nu håller socialdemokraternas blivande ­partiordförande på att få sin revansch.

NYH_Juholt3

Soloåkaren

Håkan Juholts väg till toppen liknar på många sätt Reinfeldts. Båda ställdes åt sidan, och gick sin egen väg.

Det är dagen efter. Himlen är blå, västanvinden kraftig och löpsedlarna på Stora torget skvallrar om den stora händelsen, att Oskarshamnssonen Håkan Juholt presenterats som valberedningens förslag till ny socialdemokratisk partiordförande.

Det är svårt att överskatta nyhetens storlek i en liten ort där känslan av att vara styvmoderligt behandlad av politikerna i huvudstaden övertrumfar det mesta.

För en utomstående tycks tiden ha stannat i Oskarshamn ungefär när Håkan Juholt gick med i SSU 1976. Coop heter fortfarande Domus. De flesta jobbar i industrin. Socialdemokraterna har styrt kommunen utan avbrott sedan den allmänna rösträttens införande, och ökade i senaste valet från 37 till 39 procent.

Om valet av Juholt slog ner som en bomb i övriga Sverige så var det knappt någon i Oskarshamn som blev överraskad. Vissa hade till och med, som socialnämndens ordförande Andreas Erlandsson, satsat en rejäl slant på högoddsaren Juholt hos ett av spelbolagen.

Trodde på honom gjorde man också på den s-märkta tidningen Nyheterna, Juholts gamla arbetsplats som han fortfarande är tjänstledig från sedan 16 år. I ett av rummen i det som en gång var stadshotellet sitter Juholts arbetskamrat från den tiden, Torbjörn Byman. Han har hästsvans, stort grått skägg och en klar uppfattning om den blivande s-ledaren.

– Man kommer inte till den positionen som Håkan Juholt har kommit till om man inte har två rävar bakom öronen. Den karln är inte dum, han är listig som fan. Han har förmåga att få det han vill utan att man egentligen begriper det.

Vägg i vägg ligger konkurrenten Oskarshamns-Tidningen. Där finner man en försynt man vid namn Torsten Strömberg, en gång i tiden Håkan Juholts chef. Även han tror att många underskattar Juholts strategiska förmåga.

– När Sahlin gick på kändisfester åkte Juholt runt och drack kaffe på arbetarekommuner runt om i landet, säger Strömberg.

Från deras perspektiv var det närmast självklart att Håkan Juholt skulle blir partiledare. I Oskarshamn har man alltid vetat att kommunalrådet Willy Juholts son skulle bli något stort. Ändå är det en sak som inte riktigt stämmer: ingen här kan peka på något han har åstadkommit i hemkommunen.

Som journalist var han bra men inte exceptionell, enligt arbetskamraterna.

– Han kom ofta sent och ville hem så fort som möjligt, säger Fredrik Loberg som började som Juholts praktikant och senare var den som tog över hans tjänst som lokalredaktör på enmansredaktionen i Högsby, dit Juholt kommenderades så att hans journalistiska roll inte skulle krocka med det politiska engagemanget i hemkommunen.

För de politiska uppdragen drog hela tiden i hans intresse.

Som fotograf blev han aldrig riktigt vän med kameran, och ibland var han alltför kreativ i mörkrummet. Som den gången han fejkade en puck i krysset i efterhand utan att se att pucken redan fanns på bilden mellan målvaktens ben.

Som kommunpolitiker fick han aldrig några tunga uppdrag. Det enda folk minns är Håkan Juholts förslag att asfaltera stadsparken så att kommunen skulle slippa klippa gräset. Eller när han i en budgetförhandling försökte stoppa datoriseringen i kommunhuset för att spara pengar, vilket är roligt i dag för den som vet hur oteknisk den blivande s-ledaren är.

Annars var det mest kulturfrågor som intresserade den unge kommunpolitikern Juholt, vars kall blev att sprida kulturen till allmänheten. Själv sa han att han hade fått det från morfar, konstnären Arvid Källström i Påskallavik, som förmodligen var Sveriges mesta offentliga utsmyckare i mitten av förra seklet. Många år senare skulle Håkan Juholt lägga en riksdagsmotion om ett rot-avdrag för konst.

Kanske är det som Peter Wretlund – kommunalråd i Oskarshamn och granne och vän med Håkan Juholt sedan 30 år tillbaka – säger när han sitter i en röra av fanor och megafoner på den lokala partiexpeditionen som socialdemokraterna delar med IF Metall:

– Kommunen har alltid varit för snäv för Håkan Juholt.

Det var i den stora politiska världen han kom till sin rätt. Pappas pojke – eller Julle som han kallades då – blev distriktsordförande för SSU i Kalmar län 1980 och invald i ungdomsförbundets förbundsstyrelse 1984, samtidigt som Anna Lindh utsågs till ordförande.

Han var kreativ som få. Han hade talets gåva och såg varje liten distriktskongress som en möjlighet att hålla ett långt brandtal. Fler än en person vill likna honom vid Olof Palme, Juholts stora förebild.

Men hans starka sidor har också förblivit hans svaghet.

– Håkan är en väldig inspiratör och idéspruta. Han är ingen slutförare, säger Yvonne Hagberg som är arbetarekommunens ordförande i Oskarshamn.

Flera som har jobbat med honom vittnar om samma sak: Juholt har ständigt tusen idéer i sitt huvud men det är på sin höjd en av fem som är någonting att ha. Det gäller att det finns folk i hans närhet som kan sålla, hålla honom tillbaka och vågar säga nej.

– Hans svaga sida är otåligheten. Ibland kan det gå något för fort. Det är som när Zlatan spelar fotboll, han har ibland lite svårt att komma till sin rätt i landslaget eftersom omgivningen inte hänger med, säger kommunalrådet och barndomsvännen Peter Wretlund.

Liknelsen med Zlatan Ibrahimovic är egentligen inte så dum. Även i Oskarshamn föds det yviga vinnarskallar.

Juholts första stora politiska seger kom på partikongressen 1993 i en strid med stort symbolvärde inom socialdemokratin. På ena sidan stod SSU:aren Juholt som i en motion skrev att »Socialdemokratins ekonomiska politik har tyvärr på väsentliga punkter reducerats till att justera en förtorkad borgerlig åtstramningspolitik«. På andra sidan stod partistyrelsen och partiets ekonomisk-politiska talesperson Allan Larsson som försvarade det krispaket som socialdemokraterna och den borgerliga regeringen just hade förhandlat fram.

Håkan Juholt vann med 155 röster mot 148. Hädanefter skulle det inte bli fler avsteg från den keynesianska politiken, och en mallig Juholt kunde konstatera:

– Allan (Larsson) struntade i oss och då blev han knäppt på näsan.

Expressen beskrev det som »en politisk bomb, närmast en skandal på en välregisserad sossekongress«.

Året efter kom Juholt in i riksdagen, och i Stockholm fick han smeknamnet »Pizzabagaren från Oskarshamn« på grund av sin mustasch. Han, som inte hade fått göra lumpen på grund av att han haltade, hamnade i försvarsutskottet.

Bakom den uppenbara ironin döljer sig en ännu bättre historia, den om hur Håkan Juholt kom att förändra det svenska försvaret. Förmodligen har ingen enskild person betytt så mycket för den omställning av det svenska försvaret som har ägt rum de senaste 15 åren.

För varje år som gick stärkte han sin försvarspolitiska maktbas. 1996 blev han ledamot av försvarsberedningen – det forum där riksdagspartierna försöker nå enighet i försvarspolitiken – och 1998 rådgivare på försvarsdepartementet.

Hans uppdrag att banta försvaret och formulera en hotbild som bestod av it-attacker och miljöförstöringar snarare än ryssen gav honom mäktiga fiender inne på Försvarsmaktens högkvarter.

Lagom till Folk och försvars årliga konferens i Sälen 1999 accelererade motsättningen till ett krig inför öppna ridåer mellan Håkan Juholt och dåvarande överbefälhavaren Owe Wiktorin.

Försvarsberedningen hade två veckor tidigare kommit med en rapport som Juholt var stolt över och som Wiktorin kände sig förolämpad av. På konferensen i Sälen höll ÖB:n ett väl förberett tal, som hans informationsavdelning även låtit trycka upp till en liten broschyr som delades ut, där han förklarade att ett antal icke namngivna politiker saknade förståelse för försvaret.

– Det enda glasklara ställningstagandet i rapporten är substantiella ekonomiska neddragningar, sa Wiktorin.

Juholt gick i taket.

– En överbefälhavare ska vara tuff, men han behöver inte vara dum, sa Juholt som på sitt exemplar av ÖB:s tal hade kluddat ner sidorna med streck och pilar vid sådant som han tyckte var fel, dumt och mer än dumt.

– Så här uttrycker sig en myndighetschef som bestämt sig för att avgå, sa Juholt.

Även försvarsministern Björn von Sydow reagerade och kallade direkt Owe Wiktorin till ett »korrigerande samtal«, och dagen efter fick ÖB:n snabbinkalla till en improviserad presskonferens där han bad om ursäkt, även om han vägrade ta just det ordet i sin mun.

Men kriget mot Juholt var inte över för det. Ett par månader senare kom socialdemokraterna överens med centerpartiet om att sänka anslaget till försvaret med tio procent, en uppgörelse som kom i hamn mycket tack vare Juholt, som helst av allt samarbetade med centerpartiet och folkpartiet i försvarsfrågorna. Uppgörelsen fick Wiktorin att i en tv-sänd personalinformation kalla nedskärningarna för brutala och påstå att det kommer att innebära en halvering av försvaret.

– En fin form av informationskrigföring från högkvarterets sida, svarade Juholt.

Denna gång vägrade försvaret krypa till korset. Men vad gjorde det? Regementsnedläggningarna blev av, och år 2000 stod det klart vem som hade gått segrande ur striden. Owe Wiktorin avgick samtidigt som Håkan Juholt fick ta över ordförandeklubban i försvarsberedningen, som i samma veva fick en friare ställning.

Juholt levererade resultat, så det var inte konstigt att han utsågs till biträdande partisekreterare 2004. Många hade tippat att han skulle utses till försvarsminister 2002, då Göran Persson i stället valde Leni Björklund.

Rollen som biträdande partisekreterare passade en folkrörelsesosse som Juholt. På partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm finns än i dag en stor Sverigekarta som säger ganska mycket om Håkan Juholt, och också ger en förklaring till hur Oskarshamnssonen lyckades ta sig hela vägen till toppen i det socialdemokratiska partiet.

»Här är Håkan« står det på kartan som markerar de cirka 220 socialdemokratiska arbetarekommuner han besökte under åren på 68:an. En karta som visar Håkan Juholts segertåg genom landet.

Turen skulle vända 2006.

Socialdemokraternas valfiasko berövade partiet 14 riksdagsmandat, vilket framtvingade en rockad i utskotten.

– Det hade varit helt naturligt om Håkan Juholt hade blivit ordförande i försvarsutskottet, säger en borgerlig försvarspolitiker.

Ingen var bättre lämpad, det visste till och med den politiska motståndarsidan. Ändå blev det inte så. I stället gick uppdraget till partikamraten och avgående infrastrukturministern Ulrika Messing som behövde placeras på någon tung post.

Men det var inte bara oturen som drabbade Juholt. Snart stod det klart att inte alla i partitoppen hade samma goda öga till honom. Efter ett år lämnade Messing politiken och ordförandestolen i försvarsutskottet stod åter tom. Då valde socialdemokraterna att placera arbetsmarknadspolitikern Anders Karlsson där. Inte Håkan Juholt. Han fick i stället under ett år telefoncoacha Karlsson som aldrig hade sysslat med försvarsfrågor.

– Jag hade mycket glädje av Håkan, som Anders Karlsson uttrycker det.

Juholt hade också, på grund av maktskiftet, även fått lämna ifrån sig ordförandeklubban i försvarsberedningen. Att han fick kliva ner ett steg förändrade dock bara hans inflytande på försvarspolitiken marginellt. Beredningen var på väg in i slutskedet med den omvärldsanalys och förslag som skulle bli grunden för den borgerliga regeringens försvarsproposition. Juholts samarbete med den nya moderata ordföranden Göran Lennmarker gick som tåget, och han hade goda relationer till försvarsministern Mikael Odenberg och egna direktförbindelser med efterträdaren Sten Tolgfors, enligt Fokus källor.

När försvarsberedningen i bred enighet lade fram sin stora rapport juni 2008 var det Håkan Juholt som var den egentliga arkitekten, säger personer med insyn. Det var även så Juholt själv såg det.

Men i partiet betraktades han nu som en soloåkare som inte hade förankrat politiken i riksdagsgruppen och partitoppen. Anklagelserna gjorde Juholt ursinnig. Förankra var ju precis vad han hade försökt att göra, men ointresset från partikamraterna för försvarsfrågorna hade varit kompakt vid upprepade sammanträden, menade Juholt. Till slut hade Juholt tvingats göra bedömningarna själv, för att inte spräcka beredningens deadline.

Och inför regeringens försvarsproposition i början av 2009 hårdnade de politiska motsättningarna i en strid om värnplikten. Försvarsberedningen och Juholt ville avskaffa den, liksom pliktutredningen. Men partiets nya försvarspolitiska talesman Anders Karlsson, tillika ordförande i utskottet, ville behålla den, liksom förra socialdemokratiska försvarsministern Björn von Sydow.

Försvarsminister Sten Tolgfors var smart nog att utnyttja förvirringen som hade uppstått i socialdemokraterna.

– Jag har haft tre representanter för socialdemokraterna på mitt kontor. Juholt, Karlsson och Björn von Sydow. Alla med olika linjer. Ingen av dem har haft mandat att tala för socialdemokraterna. Man kan inte föra förhandlingar med ett parti som saknar politik, sa Tolgfors i riksdagsdebatten den 13 juni 2009.

Håkan Juholt hade blivit bortspelad. Och motsättningarna kring försvaret på vårvintern 2009 förstärkte partiledningens motvilja att befordra honom.

Mona Sahlin hade tillträtt som partiordförande i mars 2007 och det stod snabbt klart att hon inte ville ge Juholt några tyngre poster här hemma. EU-vännen Juholt börjar då förbereda en kandidatur till EU-parlamentsvalet 2009.

Innan EU-valslistan skulle spikas i november 2008 kallades Juholt till ett möte i riksdagen med Sahlin. Hon förklarar där, enligt uppgifter till Fokus, att hon gärna vill placera Juholts chef, partisekreteraren Marita Ulvskog, överst på listan men att Juholt kunde få ta över hennes post.

Först behövde han vara tillförordnad partisekreterare tills kongressen kunde godkänna honom formellt. Allt var klappat och klart, enligt samstämmiga källor. Den lojala Juholt blev glad, godkände upplägget och avsade sig EU-kandidaturen.

Vad händer då? Jo, i februari 2009 – tre månader senare – väljer Mona Sahlin i stället Ibrahim Baylan till sin partisekreterare. Kvar stod Håkan Juholt med två tomma händer. Efter 15 år i riksdagen och otaliga tunga uppdrag var han inget mer än suppleant i ett utskott. Besvikelse var bara förnamnet.

– Han var skitförbannad på Mona. Ledsen och skitförbannad, säger en person som pratade med honom samma fredag som Baylan kröntes av partistyrelsen.

– Men han var samtidigt iskall. Håkan väljer sina krig. Han väljer bara krig han kan vinna, säger partikamraten.

Utan några egentliga partiuppdrag började Juholt än en gång resa runt bland socialdemokratiska föreningar runt om i landet.

Han älskade det, och han hade inget bättre för sig. I efterhand är det uppenbart vad han gjorde, han byggde upp den maktbas som skulle hjälpa honom att först fälla Sahlin efter valnederlaget och sedan överta hennes roll som partiledare. Parallellen till Fredrik Reinfeldts ensamma, envetna resa mot ordförandeskapet i moderaterna är slående.

Ingen såg det. Frågan är om han inte håller på att missbedömas en gång till, när det nu spekuleras i hans politiska inriktning och hans förankring bland gräsrötterna hyllas.

Juholt fick snabbt en vänsterstämpel i medierna. Men ingen som jobbat nära honom som Fokus talat med, vare sig bland socialdemokrater eller borgerliga politiker, vill skriva under på det. En färgstark gråsosse i mittfåran, är deras omdöme.

En pragmatiker. En resultatpolitiker. En traditionell kommunalsosse. Mer lik Göran Persson än Mona Sahlin.

Visst, retoriken har ofta en vänsterprägel. Han gillar att göra en lång paus mellan orden social och demokrati och tala om orättvisor. Men i praktiken har han samarbetat bäst med de borgerliga partierna. Han har aldrig haft något till övers för vänsterpartiet, enligt Fokus källor, och miljöpartiet ligger ganska långt ifrån kärnkraftsförespråkaren från Oskarshamn.

Och Juholts kärleksaffär med gräsrötterna ute i landet döljer just nu den kvardröjande storstadskonflikten i partiet. Vilken förmåga har Juholt att överbrygga skarpa motsättningar mellan socialdemokrater som tycker att rut och förmögenhetsskatt är digitala frågor där partiet faktiskt måste välja väg? Går det verkligen att nå samförstånd om allt?

Som Juholts stora idol Elvis Presley har sagt: »Sanningen är som solen. Du kan stänga den ute ett tag, men den kommer inte att gå sin väg«.

Artikeln bygger bland annat på 20 intervjuer med personer, både i och utanför socialdemokraterna, som jobbat nära Håkan Juholt på olika nivåer.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 985 kronor!

4 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*