Om man som skribent i dag vill skapa upprörda reaktioner hos en bred publik bör man kritisera deras medievanor. Av allt jag skrivit har inget orsakat så många upprörda reaktioner som när jag skrivit om varför jag inte gillar tv.
Upprörda reaktioner gillar jag inte heller. Ja, frågan är om jag gillar reaktioner alls. Det är nog det som är ämnet för denna krönika. Min bästa tid som skribent var när Expressen ännu köpte in texter utan att publicera dem. Jag skrev en bokrecension och sedan hände alltid något efemärt dagsaktuellt som upptog allt utrymme. Betalt fick jag ändå, men utan att behöva utsätta mig för ressentiment från vare sig recenserade författare eller sådana kvällstidningsläsare som hatar att man använder ord som »ressentiment«. Alla inblandade var nöjda.
Tv må vara en öm tå, men inte längre den allra heligaste kon. Heligast är numera internet. Jag hatar internet.
I högstadiet skrev jag en uppsats om vad internet var för något och att det var framtiden. Detta var innan webben var uppfunnen, och innan gemene man hade en e-postadress. Senare hade jag under några år landets troligen mest kommenterade litteraturblogg. Jag kollar min rss-läsare ofta. Jag försöker smälta in på Twitter, trots att det emokarriäristiska nätverkande-genom-självutlämnande som råder där egentligen känns mig rätt främmande. Så jag vet vad jag pratar om. Jag hatar internet på samma sätt som en narkoman hatar sin drog eller som man kan hata även ett välbetalt arbete.
Om bloggar och Facebook hade funnits när jag var liten hade jag troligen aldrig läst så många böcker. Än mindre skrivit några. Men kanske hade jag varit lyckligare? Fått fler vänner? Jag vet inte. Lycka är ändå överskattat.
Allt detta gäller bara människor som jag. Det är fritt fram för andra att älska internet. Men de som bygger en karriär på att älska internet, borde oftare komma ihåg att det också finns personer som jag. För vilka interaktivitet inte bara är problematiskt distraherande, utan ibland direkt destruktivt. I debatten om kommentarsfält som nyligen rasade hävdade nätevangelisterna att problemet var att journalisterna själva inte deltog i dem. De har en poäng, men förutom att det av praktiska skäl vore orealistiskt, så bortser det från att journalister även kan vara som jag. Det vill säga, när folk avsiktligt missförstår mig och hånar mig, så tar jag faktiskt illa vid mig. Och även beröm gör mig illa till mods.
Det enda sättet som jag i längden kan upprätthålla både min integritet som skribent och min psykiska hälsa på är därmed att i görligaste mån undvika att ta reda på vad folk tycker om det jag skriver. Jag stängde min blogg och läser numera aldrig kommentarer till mina artiklar. (Men tack Agnes som kommenterade min förra krönika. Jag blev informerad om din uppskattning, men vågade inte svara.)
Det är förstås inget unikt med nätkommentarer. Allt som kan sägas om kommentarsfältstroll kan även tillämpas på somliga kultursidesdebattörer. Ibland blir jag tvungen att läsa de senare, men inte oftare än att jag kan hantera det med enbart övergående obehag.
Interaktivitet, respons, tvåvägskommunikation har ett egenvärde. Men frånvaron av allt det har också ett egenvärde. Och det finns skäl att tänka igenom var vi vill ha det ena och var vi vill ha det andra, och i vilken balans vi vill ha dem. Själv vill jag helst vara i fred i ett rum och skriva poesi. Men det är alltid någon som ringer på dörren, bildligt talat.
Och, ja, tyck vad ni vill om detta. Jag kommer ändå inte att svara er.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 895 kronor!
2013-20
2013-19
2013-18
2013-17
2013-16
2013-15
2013-13
2013-12
2013-11
2013-10
Internet är inte bara ett utmärkt medium för interaktiv kommunikation utan också för det motsatta. Att tycka något på internet är oftast inte ett sätt att nå fram utan att tala in i en vägg. En mur av tystnad. Två miljarder potentiella mottagare som inte säger ett skit eftersom de inte läst dig. De har istället läst Perez Hilton eller Nyheter 24.
Det är inte det sämsta. Ibland vill man uttrycka saker utan att nödvändigtvis bli lyssnad till. Internet är ett optimalt medium för den som vill envägskommunicera utan att nå fram. Vad svårt det måste ha varit tidigare. Att starta en tidning, skriva i den, låta trycka upp den, för att sedan gömma upplagan i ett garage. Dyrt också. Nu kan vem som helst kommunicera ut i tomma intet. Det här är en revolution för de intetsägande och the socially awkward. Nu kan vem som helst starta en blogg, skriva, strunta i att sätta på några publicize-funktioner och garanterat kommer ingen att läsa.
Jag tycker för övrigt en sak om den här krönikan.
Den var skitbra.
Du gillar inte feedback/kritik. Du projicerar detta ogillande på internet och ”hatar” därmed internet.
Men problemet är därmed inte heller internet i sig, utan just ditt ogillande av feedback/kritik?
Jag tycker inte att det du skriver är särskilt uppseendeväckande eller upprörande. Du får ju hata vad du vill. Däremot kanske du missar värdefulla tips som berör ditt skrivande, genom att inte läsa kommentarer. Å andra sidan kan man ju aldrig vara fullständigt beläst ändå.
Det är ju inte så lönt att skriva när du ändå inte läser. Men någon kan väl tipsa honom om att man oftast kan stänga av kommentarsfältet.
@Dan Hanqvist ja för em ”socially akward” typer som mig själv har Internet varit en livräddare. Men du och Malte Persson kan väl tjura ihop? Jag bekymrar mig inte om ni hatar Internet. Men att läsa det här på nätet blir ganska fånigt. Finns fortfarande pappetstidningar.
”Det vill säga, när folk avsiktligt missförstår mig och hånar mig, så tar jag faktiskt illa vid mig. Och även beröm gör mig illa till mods.”
Jag tror det är ganska ovanligt att folk avsiktligt missförstår varandra, tror det mer handlar om genuina missförstånd som lätt hade gått att få bort om människor pratade med varandra. T.ex. skriva ett litet svar och reda ut felaktigheter. Nu tycker jag, likt de flesta, också att kritik är jobbigt såklart, men det är ändå i grunden bra. Människor måste prata med varandra, inte bara sitta och trycka på sina vanföreställningar för annars får man aldrig någon chans att rätta till dem. (Det gäller ju de som skriver krönikor också, inte bara kommentatorerna.)
Otroligt bra, som alltid.
Ni som samtycker med författaren har också något gemensamt med denne.
Bara genom att skriva avslöjar ni er. Ni söker en gemenskap. Genom att inte skriva här, hade ni kunnat vara den ni påstår er vilja vara.
Likväl var det bra att ni skrev och fick bekräftat att det fanns fler som ni(vad trodde ni egentligen?). Bara så att ni inte går och gör något dumt.
Lycka till här i livet ”awkwards”
Så bra du skriver!
[...] bokskvalpet från mässan läser jag Malte Perssons krönika om internet, publicerad i Fokus. Han skriver om hur, varför och kanske egentligen mest att han hatar internet. [...]
”Själv vill jag helst vara i fred i ett rum och skriva poesi.”
– men varför skriver människan poesi då? Är det inte för att hon vill göra ett avtryck av sig själv som någon annan kan se och läsa, förstå och känna igen sig i? Det är väl också en form av interaktivitet?
Ni missar kanske en sak, Malte avslutar faktiskt med att han inte tänker
SVARA på kommentarerna. Han läser säkert, men varför ge sig in i polemik med iliterater? Malte for president.
Mr Vospeyer
[...] prenumerar på finns en av mina favoritkrönikörer som heter Malte Persson. I Fokus skriver han så här under rubriken ”Jag hatar internet”. Jag håller med i det mesta. ← Dödens [...]
Mr Vospeyer, kanske är det så att de som kommenterar inte förväntar sig att Malte ska vare sig läsa eller svara utan snarare riktar sig till andra läsare och kommentatorer. (Illitterat stavas för övrigt med två l och t.)
[...] läsvärda saker i veckan fastnade i minnet, mer än vanligt. Det började med att Malte på Fokus hatade Internet: Jag hatar internet på samma sätt som en narkoman hatar sin drog eller som man kan hata även ett [...]