Enda förklaringen jag kan tänka mig är att det är Guds straff
Jag kan inte påminna mig att den svenska sommaren en gång var ett sådant skräckkabinett av plågor.
Fredag
Det säger något om den obrutet maskulina maktkulturen i öst att Turkiets president, Recep Tayyip Erdoğan, gav ledarna på Natomötet i Ankara varsin revolver. Det säger något om effemineringen i väst att åtminstone Ulf Kristersson och Storbritanniens Keir Starmer lämnade sina revolvrar på respektive konsulat, för att inte bryta mot några regler.
Är det en slump av vi talar om två ledare som båda är farligt nära att förlora sin makt? Jag tror inte det. Folk i västvärlden vill kanske inte ha råskinn i toppen, men knappast heller sillmjölkar. Någon liten demonstration av stake – om uttrycket ursäktas – då och då skulle inte skada. Det här var ett perfekt tillfälle för just det, som både Kristersson och Starmer lät passera.
Turkiet är känt för sina högkvalitativa och prisvärda läderarbeten. Det Ulf Kristersson borde ha gjort var förstås att raskt låta sy upp ett hölster till revolvern, så att han kunde kliva av regeringsplanet på Arlanda, med hölstret nonchalant hängande på höften och revolvern längs högerbenet. Även den mest oförskämda svenska journalist skulle tänka sig för två gånger innan han eller hon började älta frågor om Birgitta Ed, ställd inför en sådan regeringschef. I väljarnas ögon skulle en behölstrad Kristersson antagligen ha antagit en tidigare okänd resning, precis som Alan Ladd – händelsevis av exakt samma längd som Kristersson – gjorde på sin tid.
Inkompetent och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga Ulf Kristerssons olyckliga öde.
Lördag
Min första reaktion när jag läste mina amerikanska kollegor som påstod att president Trump öppnat en kedja bensinmackar där han säljer bränsle under marknadspris, drog åt det religiösa. Det är kanske inte första gången sedan Paulus som en betydande makthavare drabbats av ruelse och lagt om sitt liv i grunden, men det är inte heller något som sker varje dag. Det ödmjuka valet av mackföreståndare och det självuppoffrande beslutet att inte tjäna några pengar på affären verkade ovanligt passande för en person som i sitt tidigare liv varit sparsam med såväl ödmjukhet som självuppoffring.
Desto större blev min besvikelse när jag insåg att presidenten inte alls avsåg att själv stå där med nyborstad skärmmössa för att betjäna amerikanerna. Det tycks till och med oklart om han alls har något att göra med saken, på annat sätt än att han vill ta åt sig äran för det billiga bränslet. Av kommentarerna från Vita huset att döma har president Trump i allt väsentligt behållit sin beklagliga personlighet.
Frågan om vem som faktiskt ligger bakom ”Freedom Fuel” engagerar mina amerikanska kollegor, men jag måste säga att jag tappat intresset nu när det inte verkar vara president Trump. Såväl det puerila namnet på kedjan som dess logotyp – en örn som ser ut att ha ritats av Albert Speer, om han i sin tur hade varit en skapelse av Walt Disney – är så genomamerikanska att det bokstavligen kan vara vilken amerikan som helst med några extra miljoner att göra av med. Den gruppen är, som vi alla vet, nästan outtömlig och undantagslöst ointressant.
Ändå är det kanske för tidigt att ge upp hoppet om att presidenten ska finna ett annat kall. Även om det inte blir mackföreståndare finns många exempel på lika harmlösa sysselsättningar bland presidenter som fått nog av sin uppgift. George Washington blev whiskytillverkare, Dwight D Eisenhower boskapsuppfödare och Calvin Coolidge, den enda av Amerikas presidenter som föddes den 4 juli, var så desperat att finna en sysselsättning att han blev tidningskolumnist.
Just det sistnämnda yrket har förstås historiskt sett varit långt ifrån harmlöst, men enligt en aktuell artikel i det amerikanska magasinet The Atlantic befinner sig Amerika i en ”postliterate” tidsålder, vilket är ett finare sätt att säga att amerikaner inte längre kan läsa och skriva. Det är på många sätt beklagligt, men har fördelen att minimera den skada som åtminstone skrivande journalister åsamkar.
Oavsett vilket yrke president Trump till sist väljer är det centrala att hålla honom borta från vad som förut kallades TV och nu kallas ”rörligt” och som oavsett vad det kallas är amerikaners enda källa till vad som, i brist på bättre, kallas ”information”. Kanske kan de billigare bensinpriserna få amerikanerna att återuppta den nationella traditionen att ägna all sin tid åt att planlöst köra runt på sin stora kontinent, något som svårligen kan kombineras med att stirra på elektriska skärmar.
Söndag
Britterna terroriseras av gäng av gråa ekorrar, som stjäl deras picnic-mat, biter dem blodiga och bryter sig in i deras hem där de trakasserar husdjur och förstör lösöre till värden av hundratusentals kronor, läser jag i Dagens Nyheter. Nu har ekorrarna dessutom börjat ”vajpa”, det vill säga suga på de små fickautomater som rökfria nikotinister använder sig av. Vad som väntar när de redan vanartade ekorrarna på kemisk väg blir ännu mer sturska kan man bara ana. Mina tankar går till Stefan Demerts kaxiga och överförfriskade myra. Denne hann visserligen inte ställa till med någon större skada innan han ohjälpligt fastnade i ett tuggummi, men ekorrar låter sig inte stoppas lika lätt.
Hade britterna i slutet av 1800-talet inte varit så oförsiktiga att de bjöd in de amerikanska gråa ekorrarna, skulle de inte behövt oroa sig för liv och egendom. De inhemskt brittiska röda ekorrarna, numera en sällsynthet, har, som alla julkort vittnar om, oförvitlig vandel och skulle aldrig drömma om att besvära sina mänskliga landsmän, än mindre förfalla till drogmissbruk.
Det finns en lärdom att hämta här, nu när allt fler amerikaner ser sig om efter nya hemländer.
Måndag
”Ärkebiskopen introducerar också ’lilla döden’. Jag antar att han inte vet att de allra flesta förknippar uttrycket med att få orgasm”, skriver en av DN:s unga recensenter i dag i en anmälan av ärkebiskop Martin Modéus sommarprogram.
Varför i all världen antar hon något sådant? Präster i svenska kyrkan – som trots allt är en produkt av reformationen – har aldrig levt i celibat och det finns ingen saklig anledning att tro att något av sexuell natur är dem främmande. Att döma av senare års rubriker om otrogna biskopar, gruppsexande pastorer och smeksamma konfirmationsledare ligger det närmare till hands att tro att svenska kyrkans gudsmän och -kvinnor tillhör den minskande grupp svenskar som faktiskt upprätthåller ett aktivt sexliv. Kanske var svenska präster aningen pryda under andra sekel, men den tiden är för länge sedan förbi, om inte annat genom rekrytering: jag är inte alldeles säker på att det redan är en majoritet av ärkebiskop Modéus skyddslingar som är omskolade barnmorskor, med allt vad det innebär av kunskap om det sexuella, men om det mot förmodan inte är det, kan det inte dröja särskilt länge innan det är sant.
Mer förbluffande är att unga skribenter i landets största morgontidning faller in i en trött idé om Svenska kyrkans företrädare som sexuellt oerfarna, eller rent av sexualfientliga, på ett sätt som knappt var sant ens under Strindbergs levnad.
Jag undrar vad det kan bero på? Jag får inte riktigt känslan av att det handlar om antiklerikalism. Kanske är det snarare en fråga om att den yngre generationen, inte kyrkan, numera är så pryd att det kittlar den att då och då nämna orgasm offentligt. Den generationen behöver helt enkelt en ärkebiskop att hänga sina könsprovokationer på.
Det är förstås på det stora hela oförargligt och jag är säker på att ärkebiskopen gärna står till tjänst, men vore det inte mera otvunget för alla inblandade om svenska ungdomar i stället vande sig av med sin trista sipphet?
Tisdag
Här i sydöstra Skåne är vi inne i den korta men tålamodsprövande tid då ”tripsarna” – minimala insekter – kryper på kroppen så snart vinden mojnar och man sätter sin fot utomhus. Det finns inget att göra åt saken och djuren är ofarliga, men de ger mig ändå en obehaglig påminnelse om att naturen blivit full av varelser, vars enda syfte verkar vara att plåga oss människor.
I dag läser jag om en fågelparasit – ”ett larvstadium hos inälvsmaskar” – som ger badare kliande blåsor. I går handlade det om ”helveteslarven” vars gifthår kan orsaka ”smärtsamma och svårläkta skador” och som nu hittat till Sverige. Ett par dagar dessförinnan varnades det för att både röda och blå brännmaneter ökat i antal i svenska vatten och att dessutom nya, illvilliga arter av maneter etablerar sig i vår närhet. Så där fortsätter det, dag efter dag.
Visst fanns en och annan huggorm och då och då en uppretad geting under min uppväxt, men jag kan inte påminna mig att den svenska sommaren på den tiden var ett sådant skräckkabinett av hotfulla plågor. Att skylla detta, som allt annat, på ”klimatförändringarna” är förstås det socialt acceptabla, men jag tvivlar. Om det bara rörde sig om en blind temperaturförändring borde rimligen en och annan plåga försvinna, inte bara nya plågor läggas till listan. Men enligt tidningarnas rapportering finns en tydlig riktning: det ondskefulla djurlivet blir bara större och illvilligare för varje säsong.
Den enda rimliga förklaringen jag kan tänka mig är att det är Guds straff. De oskuldsfulla och i grunden dygdiga personer som befolkade Sverige för femtio år sedan behövde inte mer än någon enstaka huggorm och geting, för att upprätthålla sin gudsfruktan. Det krävs betydligt mer för att göra intryck på de förhärdade återfallssyndare som utgör vårt land i dag.
Varför Gud övergivit eld och svavel, som på Sodom och Gomorras tid, till förmån för zoologiska repressalier är en intressant fråga. Kanske är det mer miljövänligt. Mitt råd är att inte vara för nyfiken, om man inte vill bli förvandlad till saltstod.
Onsdag
”Är man god för 50 miljarder som Märta Schörling så sitter man inte och sprutar champagne på krogarna”, säger en sommarboende på Marstrand i Expressens avslöjande reportage om de ”hemliga koderna i de rikas lyxparadis”.
Om de ”hemliga koderna” inte är mer avancerade än att man dricker sin champagne, snarare än sprejar sina bordsgrannar med den, tror jag att till och med de flesta av Expressens läsare skulle kunna smälta in på Marstrand, trots att de inte är miljardärer. Själv skulle jag möjligen trampa fel vad gäller en annan hemlig kod som avslöjas – att inte äta rysk kaviar med guldsked – men jag antar att jag kan leva med att använda en simpel sked av pärlemor till kaviaren i ett par veckor, om någon av mina läsare får för sig att bjuda in mig på ett besök i sommar.
Torsdag
Svenska Dagbladet har i dag bett fyra ”folkkära profiler” med utländsk bakgrund att kommentera det nya medborgarskapsprovet. Var och en av dem får föreslå en egen lämplig fråga om vad det innebär att vara svensk. Enligt facit till dessa frågor är svensken en person som är obeskrivligt mjäkig i kösituationer, aldrig uttrycker en avvikande åsikt i föreningslivet, tycker att utlandsfödda som kritiserar svenska samhällsinstitutioner bör ”åka hem” och aldrig bjuder tillbaka om någon tar den första rundan på krogen.
Resultatet är – förutom att vara ett tydligt tecken på att de fyra profilerna är välintegrerade, eftersom de utan undantag ger prov på det ursvenska självföraktet – antagligen mer intressant för provmakarna än vad Svenska Dagbladet inser. De intetsägande frågorna om skogsnäringen, kungen och den östra rikshalvan som nu utgör provet lär bara sålla bort de verkligt obegåvade, vilket inte nödvändigtvis är något att sträva efter. Begåvade människor är i genomsnitt besvärligare att ha att göra med än obegåvade människor. Frågor av det slag som de fyra profilerna föreslår skulle däremot få varje någorlunda sund människa, begåvad eller ej, att redan halvvägs genom provet fråga sig om han eller hon verkligen vill ha ett svenskt medborgarskap. De flesta skulle antagligen avbryta provet, packa och ge sig av, vilket, om jag förstår saken rätt, är själva syftet med medborgarskapsprovet.
Kanske är det för sent att göra något åt saken i år, men till nästa år borde vi ha en effektiv variant av provet på plats.
***
