Löjeväckande av Amnesty

Amnesty, Amnesty, Amnesty. Bevara oss från Amnesty.

Amnesty hade varit lätt att lämna åt sitt öde om organisationen inte fortfarande levde på sitt gamla anseende, det som handlade om att ta strid för till exempel politiska fångar i diktaturer. Men så länge medier och politiker behandlar den som den ansedda och neutrala människorättsorganisation den en gång var måste förvandlingen påtalas.

Jag tänker inte rada upp alla haverier som det kapade och omstöpta Amnesty stått för de senaste åren. De är alldeles för många. Det räcker att titta på det senaste.

Häromdagen publicerade Amnesty UK en rapport om ett påstått växande hot från vad Amnesty kallar en ”anti-rättighetsrörelse”. Ett stort antal verksamheter pekas ut. Man skulle förvänta sig att det handlar om islamister eller andra antidemokratiska grupper. I stället går Amnesty till frontalangrepp mot brittiska kvinnoorganisationer, stödcenter för kvinnor som utsatts för sexuellt våld, nätverk mot mäns våld mot kvinnor och organisationer för lesbiska, bögar och bisexuella.

Amnesty bemödar sig inte ens med att förklara varför de hamnat på listan. Den gemensamma nämnaren tycks i stället vara att de, någon gång och på något sätt, försvarat biologiskt kön eller könsbaserade rättigheter. Så vilka är då organisationerna som enligt Amnesty utgör ett hot mot Storbritannien?

På listan finns Beira’s Place i Edinburgh, ett stödcenter för kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Vad Amnesty har emot verksamheten är svårt att förstå. Den mest uppenbara förklaringen är att centret grundats och finansieras av J.K. Rowling.

Murray Blackburn Mackenzie, ett litet skotskt policykollektiv som arbetar med analyser och remissvar i frågor om lagstiftning och jämställdhet.

Där finns Older Feminist Network, som arbetar med äldre kvinnors rättigheter och erfarenheter. Kampen mot sexism och åldersdiskriminering tycks uppenbarligen ha varit så framgångsrik att Amnesty numera betraktar nätverket som ett samhällshot. 

Och så Gay Men’s Network UK, som är vad det låter som, ett nätverk för homosexuella män. Det är alltså inte bara islamister som provoceras av homosexuellas organisering. Numera gör även Amnesty det.

Inte ens den lilla kvinnoseparatistiska konstföreningen Virago Women’s Workshop i Leeds kommer undan. Där träffas kvinnor för att måla, ha bokcirklar, delta i kreativa workshops och driva ett feministiskt bibliotek. De beskriver sig själva som radikalfeminister. Med Amnestys måttstock framstår de snarare som högerextremister. Deras stora förbrytelse ryms i två ord: ”Women only”.

Amnesty har också flera kristna organisationer på sin lista. En av dem är LGB Christians, som arbetar mot homofobi inom kristna samfund och ger stöd till homo- och bisexuella kristna som utsätts för diskriminering.

Däremot är Amnestys lista över rättighetshotande verksamheter, föga förvånande, kliniskt fri från muslimska organisationer. För det är förstås bekvämare att sparka mot en kristen organisation som försöker förändra attityderna inom de egna leden, än att rikta ens ett svagt strålkastarljus mot islamiska organisationer där motståndet mot homosexualitet är både uttalat och kompakt.

Det är naturligtvis inte seriöst. Det är löjeväckande. Och jag skulle kunna fortsätta, för listan är fullkomligt absurd, och den är det så till den grad att John Cleese häromdagen på X tog avstånd från ”the mob who have taken over Amnesty” och la till att ”Amnesty used to be about trying to do something about TORTURE”.

Som om inte det vore nog nöjer sig Amnesty inte med att peka ut organisationerna. Kravet är också att de ska granskas och att deras eventuella finansiering ska omprövas.

Efter massiv kritik, sociala medier som kokat av ilska och ett bombardemang av protestmejl, har Amnesty tillfälligt dragit tillbaka rapporten som ska genomgå en intern översyn. Det är normalt något som seriösa aktörer gör innan de publicerar ett frontalangrepp mot så många organisationer.  

Amnestys raseri riktas alltså mot rörelser som försvarar eller uttalar stöd för könsbaserade rättigheter. Det som varit själva fundamentet för kvinnokampen försöker Amnesty nu stämpla som extremism. På så sätt kan en lesbisk förening som inte vill ha personer som, enligt alla måttstockar, är män på sina träffar plötsligt klassas som en hatorganisation.

Amnesty är tydligt på åtminstone en punkt, att det finns en rättighetskonflikt mellan kvinnor och personer som identifierar sig som trans. Problemet för kvinnor är bara att Amnesty redan avgjort hur den ska lösas. När rättigheterna kolliderar är det kvinnorna som ska ge vika. Och de kvinnor som vägrar acceptera det ska tryckas dit.

***

Läs även: Den kulturella ättestupan 

Läs även: Är det så här det känns att vara koloniserad?