Den postlitterata tiden är redan här

Socialdemokraterna vill införa daglig läsning i skolan. Jo, det är sant. Och så vill de ha intensivsvenska för språksvaga elever i lågstadiet. Så lyder partiets småskolereform som ska bidra till att alla tioåringar kan läsa och skriva när de lämnar lågstadiet. Lågstadiet?

När jag började skriva i Svenska Dagbladet för trettio år sedan fick jag ett, handskrivet, brev från en pensionerad lärare. Hon skrev att hon och hennes kollegor brukade tävla om vem som snabbast lärt sina barn i första klass att skriva, läsa och räkna. Alla var klara till jul, men vem var först?

Intressant att läsning blivit så förbisprunget att man måste påpeka att barn behöver läsa varje dag. För det behöver vuxna också. I en intressant artikel i The Atlantic går skribenten Rose Horowitch, som ser ut att vara 20+, igenom en del av läsningens historia. Ptolemaios I och hans son byggde upp biblioteket i Alexandria i vad som från vår horisont ser ut som en insikt om läsningens värde. Vi vet hur det gick. Brand, fukt möss och insekter satte obevekliga spår. Det blev ohyggligt dyrt att bevara samlingarna. Misskötsel ersatte vördnad och det var det som fick biblioteket att gå under.  

Horowitch kastar sig sen ut i det nutida amerikanska landskapet och ser samma sak som vi ser i Sverige. Allt fler vuxna läser allt mindre. Kurvan kan göra några hack, särskilt om ljudböcker definieras som läsning, och om innehållet inte bedöms alls. Förra året toppades de amerikanska listorna av romanen Sunrise on the Reaping, utgiven i serien Hungerspelen som vänder sig till ”unga vuxna”.

Dags att titta närmare på läsning i sig. Vi läser fler ord än någonsin när vi nu bombarderas och bombarderar med e-post, textmeddelanden, bildtexter på Instagram och inlägg på X och Facebook. Ordförståelsen finns där, men förmågan att analysera och dra slutsatser har… misskötts.

Visst, att läsa var historiskt sett en ganska märklig vana att lägga sig till med. Och att skriva betydde inte bara att vi med textens hjälp kunde tänka i mer avancerade banor. Det betydde också att vi inte behövde anstränga oss för att minnas berättelser. Där den muntliga traditionen fick oss att komma ihåg det talade språket genom finurliga ordvändningar, benämningar och upprepningar kunde skriften lätt låta oss glömma den för stunden. Vi visste ju att vi ju kunde gå tillbaka till den.

Den mest slående illustrationen till att vi nu befinner oss i det postlitterata är Trump. Han passar perfekt in i återgången till den muntliga traditionen med sina omtagningar, sina ”Sleepy Joe” -epitet och när han kortfattat skriver på nätet kryddar han med stora bokstäver, utropstecken och helst som text till bilder. Han skriver som han pratar och nyanser anses bara förvirrande, antagligen för honom själv och säkerligen också för hans trogna följare.

Någon sade att i framtiden måste alla politiker vara snygga för att lyckas (det var jag, på en middag för några år sedan där jag möttes av komplett oförståelse). Men det var precis vad medieteoretikern Joshua Meyrowitz skrev redan 1985, i boken No Sense of Place, med tillägget att man också måste låta bra. Ja, i stället för att kunna skriva och resonera. Och nej, Trump är inte snygg.

Framtiden är här och tyvärr tvingades jag just till insikten att jag förtjänat en mindre ärorik plats i den, eftersom jag och min man poddar. En gång i veckan tar vi aktivt del i det postlitterata samhällets framväxt, och när vi började för fyra år sen trodde vi att vi var för sent ute. Inte då. På ett bibliotek i Oklahama har man satt upp en inspelningsstudio för studenter som vill podda. Den har väntelista och bibliotekarien säger att hur många mickar hon än skaffar, består listan för podcasting som är det hetaste just nu. Hur det känns för en övermogen språknörd? Så där.

Det mest förlåtande med Socialdemokraternas kampanj är att den kallas ”småskolereform”. Småskolan var där man lärde sig läsa till jul.

Misskötsel fick biblioteket i Alexandria att gå under. Så det är bara att sätta i gång att sköta sina saker. Väl. Och kanske prata språk i podden?

***

Läs även: När Geena Davis kom till Sandviken 

Läs även: Den kulturella ättestupan