Från Marx till Allah

En sak som hänt under de senaste decennierna är att den aktivistiska delen av vänstern har övergett Marx och vänt sig till Allah. Vem mer än Michel Foucault kunde ana detta?

På ett ödesmättat sätt vittnar skiftet om uppgivenhet, eftersom tron på den egna förändringsförmågan har ersatts med förtröstan på någonting som många skulle säga inte alls existerar.

Joe Hill, emigranten från Gävle, genomskådade när han vid förra sekelskiftet hamnade i mormonernas Utah den där föreställningen om Lyckoriket, och ironiserade därför i en av sina sånger om hur man måste härda ut för att sedan få smör ovanför när man dör. Trösten fanns på andra sidan. Det påminde om de uppmaningar till uppoffring som kapitalismens fiende i öster tryfferade sitt evangelium med.

För dem som säger fel saker går karriären ibland i stå, men i det offentliga Sverige innebär en förflyttning från revolutionär till religiös aktivism sällan omkostnader av det slaget. Exempelvis kunde man som statsvetarprofessor utan problem ta klivet från KPML(r) till ordförandeposten hos socialdemokratiska Tro och Solidaritet, en kristen pådrivare för samarbete med ambitiösa muslimska organisationer.

Den nuvarande symbiosen mellan vänsterpolitik och islamsk konservatism är dock av annat snitt eftersom den tyder på åsiktsgemenskap snarare än krass klientelism. De som borde vara ideologiska motpoler har smält samman i känslosam motvilja mot västvärlden.

Att politisk övertygelse kan påminna om stark religiositet är en gammal observation. Humorlösheten blir alltid ett problem att ta på allvar. Minns att Norge förbjöd “Life of Brian” och hur otrygg tillvaron kan vara för ståuppkomiker i Kabul. De som befattade sig med “Satansverserna” levde farligt. När wokestjärnan lyste som klarast över amerikanska universitet konstaterade Jerry Seinfeld att kurserna i ironi hade ställts in.

Efter Lars Vilks rondellhund blev det fullt möjligt att kalla sig vänster om man tog ställning för ett hotfullt mullrande religiöst kollektiv mot en ensam konstnär. Flera välbekanta skribenter skämde ut sig med sin hånfulla surmulenhet.

Dramatikern och vänsterpolitikern America Vera-Zavala gav nyligen ut minnesboken “Fiesta. Memoarer från upprorets tid”, och jag minns henne från bland annat antiglobaliseringsdemonstrationerna i Köpenhamn 2002, ett frejdigt ansikte bland alla dem som då fortfarande, om än stukade efter de maskerades svartklädda bärsärkagång i Seattle och Göteborg, trodde att en annan värld var möjlig. Det slående med henne är hur hon senare förflyttade sig från Attac till Allah, in i en distanslös relation med reaktionära propagandister. Beredvilligt lät Dramaten henne presentera dem på scen som samhällets olycksbarn, i pjäser som “Svenska hijabis” och “Muslim ban”, och därmed som offer för det förfärliga system som Sverige är medskyldigt i.

I samma veva tog Vera-Zavala initiativet till en konferens med temat “Hijab som politiskt motstånd”. Oj då, tänkte man – mot vad? Demokratin? Jämställdheten? Där formulerades det nyandliga upproret i termer som förenade äldre tiders bokstavsvänster med auktoritär moralism från högre höjder.

Några kan säkert finna rim och reson i ställningstaganden till förmån för missionärer med föreningsbidrag och hög adrenalinhalt. Att satsa på vinnande hästar är också en typ av populism och har man ont om egna genomförbara idéer får man hänga efter i sulkyn. Ändå är det framför allt bekvämlighetstoleransen, en modern form av religion, som har ätit sig in i det samhälleliga ekosystemet. Feel good utan förpliktelser. Trivselkonformism utan ansträngning. Hos Röda Barnen, Rädda Korset och Amnesia International möts eteriska och pekuniära upplevelser av att göra gott. Hårt lanserad i medierna blev en skolkande flicka både helgonförklarad och chefredaktör på Dagens Nyheter.

Den som undrar över moskéernas finansiering måste i ett sådant sammanhang vara rasist. Skulle regeringen förlora valet i september är det sannolikt Birgitta Eds fel; hon är anhängare av både religion och välgörenhet och således en trojansk häst införd i det sekulärt reformistiska samhällsbygge som annars varit religionsfrihetens främsta garant.

Med tiden har hållningar, som till vardags framträder som vänster, förvandlats från rött skynke till rosa moln, ett livsstilsprojekt som övergett befrielserörelserna till förmån för flyktingarna. Framtiden ligger fortsatt i känslans riktning.

***

Läs även: Otack är väljarnas lön

Läs även: Löjeväckande av Amnesty