Snart är allt Södermalm

Jag undrar om det pågår ett tyst klasskrig i Stockholm.

Häromdagen, när jag hade anledning att slå upp saken, upptäckte jag att Östermalm inte har en egen stadsdelsnämnd längre. Sedan ett par år ingår Östermalm i ”Norra innerstadens stadsdelsområde”, som också innefattar Gärdet, Norrmalm, Kungsholmen och Djurgården. ”Norra innerstadens stadsdelsområde” låter kanske inte fullt lika revolutionärt som Karl-Marx-Stadt, eller lika sovjetiskt som ”Skola nummer 325”, men det drar åt det hållet. Det är ett administrativt namn för befolkningen att anpassa sig efter, inte ett historiskt namn för administrationen att finna sig i.

Den administrativa utplåningen av Östermalm är spegelvänd i Södermalms stadsdelsnämnd, som inte bara finns, utan ständigt blir större. Först svalde den Gamla stan. Sedan Riddarholmen, Långholmen, Reimersholme och Södra Hammarbyhamnen. Nu verkar den här omättliga stadsdelsnämnden kasta lystna blickar på Årsta.

Det framstår som osannolikt att de här skilda utvecklingarna är en slump. Men intrycket jag får är kanske mindre av klasskrig – det kräver för det mesta två stridande parter – och mer av klassövertagande. Jag har inte kunnat spåra något motstånd mot utvecklingen. Överklassen måste antingen ha resignerat och sträckt vapen i förtid, eller varit för upptagen av annat för att märka att Östermalm raderats ur rullorna. Eller så är den så förslagen att den tror sig vinna på att anonymiseras bakom intetsägande etiketter. 

Vi får väl se vad som händer när Södermalms stadsdelsnämnd börjar krypa över Saltsjön för att lägga under sig Djurgården, med siktet mot Karlaplan. Den gamle KGB-agenten Guillou skickar säkert redan underrättelserapporter tvärs över vattnet från Banérgatan.

Det är kanske så här det känns när samhällen stöps om och byter riktning. Vi hänger lätt upp oss på dramatiska uppträdanden med giljotiner och exekutionspatruller, men de verkliga förändringarna är bredare och alldagligare. Plötsligt börjar folk tilltala varandra ”medborgare”. Rätt vad det är blir alla kulturpersonligheter bolsjeviker. Det går gradvis, varje steg så litet att det inte verkar värt att uppmärksamma. Men så, plötsligt, finns inte Östermalm längre. Bara den ”Norra innerstaden”, ett territorium i väntan på att annekteras av Södermalm.

Det är bara Stockholm, säger ni. De håller alltid på med en massa prilligheter. Vad rör det oss?

Aningslöshet av det där slaget är precis det som jämnar marken för det makthungriga Södermalm. Om Östermalm kan bli Södermalm, kan Östersund bli det också. Det som kan verka vara någon annans problem blir snart ditt eget, om du inte står upp för det som är värt att försvara.

Om ni undrar vad jag svamlar om är det här ett försök. Det går ut på att pröva möjligheten att konstruera en tonartshöjning som gör årets val till en ödeshandling för borgerliga väljare. Kan man måla upp ett scenario där en valförlust för den sittande regeringskoalitionen är existentiell? Går det att göra troligt – eller åtminstone få folk att känna – att allt står och faller med att sittande regering får sitta kvar? 

Jag tycker att det går rätt hyfsat, om jag får säga det själv. Och då har jag inte ens gått i närheten av alla dessa vänsterpartistiska Hamaskramare, eller socialdemokratiska ubåtsföreningar för gängkriminella. Inte påpekat det osmakliga i att samlas till firande framför Liss Erikssons hyllning till Spanienfrivilliga, La Mano, med sin stalinistiska estetik.

Jag skulle kunna ägna mina dagar åt sådant. Men jag känner redan nu att man måste vara sosse, kulturnisse, Åsa Wikforss eller DN för att orka hetsa upp sig tillräckligt för att tro på en sådan uppgift.

Själv är jag övertygad om att det här valet är lika mycket en ödeshandling som din senaste kulörtvätt. Det är lite av poängen med demokratin.

***

Läs även: Den kulturella ättestupan 

Läs även: När Berlin kokar beställer vi kräftor från Amazon