Nanopartiklar på frukostbordet
Publicerad 12/10 09:10
Omstridd forskning. Nanoteknik kan skapa perfekt mat och smarta mjölkpaket. Men forskare varnar för hälsorisker.
En studie i sönderfall
Partibråk. Röstboskapen har hoppat över stängslet. Tumultet om skuggbudgeten avslöjar en ny partikultur inom socialdemokraterna.
Publicerad 6 oktober 2011
Foto: JESSICA GOW/scanpix
För ett halvsekel sedan var det en av Sveriges högsta byggnader. Men det var inte av nostalgiska skäl, inte på spaning efter en tid då även socialdemokraterna stod på sin topp, som man samlats högst upp i Paul Hedquists funkisskapelse.
Det var inte heller för att byggnaden en gång kallades Skatteskrapan. Tommy Waidelich var noga med att inskärpa det. Det var helt enkelt, sa skuggfinansministern, en spännande miljö.
Kanske kunde han även ha talat om ljus och luft, om transparens och rymd. För de kommande veckorna skulle konflikterna i socialdemokratin blottläggas på ett sätt som det här partiet sällan varit med om. Aldrig förr hade socialdemokraternas interna kalkylblad tröskats i medierna.
Lite öppenhet var ju tanken. Det var därför man samlats här i dag: bland politikerna fanns finanslandstingsrådet i opposition Helene Hellmark Knutsson och trafikutskottets ordförande Anders Ygeman. Men där stod också två inbjudna ekonomer – en från bankerna, en från akademin – som skulle få ge sin syn på socialdemokraternas järnvägspengar, storstadssatsningar och bostadsplaner.
Redan det här mötet på 25:e våningen signalerade ett avsteg från hur socialdemokraterna brukar värka fram ekonomisk politik. Så här gick det inte till när Göran Persson, som en kanin ur en hatt, drog fram maxtaxan inför valet 1998. Så här gick det inte till när Gunnar Sträng enväldigt ifrågasatte Astrid Lindgrens räknekunskaper.
Det här var kanske det lyssnande, lyhörda partiet som Håkan Juholt hade pratat om.
Det gick som man kunde tro: ekonomiprofessorn Harry Flam ifrågasatte genast varför socialdemokraterna inte slopade hyresregleringen om de nu ville ha fler bostäder. Och Nordeas chefekonom Annika Winsth efterlyste en bättre berättelse från partiet. Fast sammankomsten var ändå »modig« som Winsth senare uttryckte det.
Men det skulle inte ens dröja en vecka innan s-ledningen fick känna på baksidan av den nya öppenheten.
När utkastet till socialdemokraternas skuggbudget skickades ut till riksdagsledamöterna muttrades det en hel del: ersättningen från a-kassan skulle vara kvar på regeringens låga nivåer, avgiften till samma kassa skulle visserligen sänkas, men inte lika mycket som partiet tidigare föreslagit – och rut-avdraget fick vara kvar.
Det får muttras i det socialdemokratiska partiet. Bara det görs inför idel socialdemokratiska öron. Men på onsdagen den 28 september kunde SVT:s »Rapport« läsa upp ett internt brev från gruppledaren Carina Moberg i vilket skuggbudgeten sågades jäms med fotknölarna.
Det mest intressanta med händelsen var kanske inte konflikten om själva budgeten, utan det faktum att ett brev inom den absoluta ledningen läckte till pressen. Enligt Katarina Barrling Hermansson, statsvetare inriktad på partikulturer, har det historiskt sett inte läckt mycket från socialdemokraterna.
– Det har funnits en mycket stark lojalitet inom partiet. Andra partier har ju, inte helt utan avund, anklagat socialdemokrater för att vara röstboskap.
De senaste åren tycks något ha hänt. Avpolletteringen av Mona Sahlin är ett exempel, Thomas Bodströms bokskrivande ett annat, tillsättningsprocessen av Håkan Juholt ett tredje – möjligen bevittnar vi en partilojalitet i upplösning till förmån för en helt ny kultur där inre kritik luftas i offentligheten. Barrling Hermansson spårar orsaken till socialdemokraternas ovana vid att sitta i opposition.
– Inom partiet finns en idé om att man ska vara som en riktigt stor familj. Men det är en organisationsform som är lättare att hantera i regeringsställning och den makt som kommer av det. När inre stridigheter uppstår, när allt inte är frid och fröjd, har socialdemokraterna svårt att hantera dem. Sådana här situationer är enklare för moderaterna, med sin mer hierarkiska struktur.
Hur just skuggbudgetbråket kom till finns det två versioner av inom socialdemokraterna. Den första – och den som partiledningen vill förmedla – är att det aldrig var ett bråk. Siffrorna var enligt Håkan Juholt »huller om buller« och när ledningen till sist föll till föga om a-kassan var det inte ett bakslag. Det hade ju aldrig varit ett förslag.
Den andra versionen går ut på att det är svårt att få plats med satsningar på både tågtrafik och a-kassa med det begränsade reformutrymme som finns.
– Vill man presentera en politik som är offensiv kanske man inte kan lägga en höjning av a-kassan som tar det mesta av det. Så jag förstår varför man kände att man behövde vänta med a-kassan. Men kanske har man låst in sig i uttalanden om att det inte finns behov av att höja skatterna, säger Dany Kessel, som undervisar i nationalekonomi på Stockholms universitet och sitter i socialdemokratiska studentförbundets styrelse.
Till saken hör också att riksdagskansliet är underbemannat. Flera socialdemokratiska ekonomer vittnar om att utredningskraften försvunnit, att de som sitter och räknar på skuggbudgeten helt enkelt är för få och att Håkan Juholt inte har lyckats med några prestigevärvningar; det finns ingen tung nationalekonom i hans lag.
Även manfallet är en katalysator för auktoritetens sönderfall, tror Katarina Barrling Hermansson.
– När krubban är tom biter hästarna varandra. Det är en sak att lyssna in när man har resurserna på sin sida. Nu har man inte det. Mycket av det som socialdemokraterna nu diskuterar hade säkert lösts på tjänstemannanivå förr.
Partiet fick till sist sin skuggbudget. Rut- och rot-avdragen halverades och taken i a-kassan och sjukförsäkringen höjdes. Det blev även pengar över till både tunnelbana och järnväg. Partiledningen försökte under onsdagen också släta över det uppkomna bråket. Men Katarina Barrling Hermansson tror att strider inom partiet kommer att bli vanligare. Det kommer att dröja »väldigt, väldigt länge« innan partiet trivs i oppositionsrollen. Om ens någonsin.
– Socialdemokraterna är ett parti som skriver statsbudgetar, inte skuggbudgetar.
Fakta | Skuggbudgeten
I onsdags presenterades socialdemokraternas skuggbudget. Jämfört med regeringens budget spenderar socialdemokraterna cirka 20 miljarder kronor mer, men tar också in lika mycket i olika avgifts- och skattehöjningar.
Ger mer intäkter (i urval):
•Neddragning av jobbskatteavdraget som börjar vid inkomster på 600 000 kronor per år.
•Återinförd skatt på handelsgödsel.
•Höjd alkoholskatt. Motsvarar cirka fyra kronor för en flaska vin.
•Nej till sänkt restaurangmoms.
•Vägslitageavgift (gick tidigare under namnet kilometerskatt) för tunga fordon.
Ger större utgifter (i urval):
•Tak för avgiften till a-kassan, så att ingen betalar mer än 120 kronor per månad.
•Skattesänkning för pensionärer.
•Höjd sjukförsäkring till 8,5 basbelopp 2013 och till 80 procent av inkomsten under hela sjukdomsperioden.
•Mer pengar till polisen och Skatteverket för att bekämpa skattebrott, organiserad brottslighet och bidragsbrott.
•Fri entré på statliga museer.
•Satsningar på järnväg och tunnelbana.
Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.
9 kommentarer
•Mer pengar till polisen och Skatteverket för att bekämpa skattebrott, organiserad brottslighet och bidragsbrott.
Va, vill S bekämpa fusk?
Efter dagens avslöjanden om Juholts bostadsbidragsfusk:
Juholt är slut.
Om nu den borgerliga pressen sköt sönder Mona Sahlin för att hon köpt en toblerone på sitt riksdagskort (och sedan skrivit på kvittot att det skulle regleras som ett privatköp) så kan man bara ana vad de kommer att göra med Juholt vid nästa val om han är kvar – givetvis håller de just nu inne på skottsalvorna – lite lätt ströeld sprids för att visa att de uppmärksammat att villebrådet rör sig på ett öppet fält utan skydd – men just det betyder att de inte behöver ha bråttom – Juholt kan inte gömma sig, han har ingenstans att ta vägen, sikten är fri, alla journalistiska kanoner, bössor och bombplan har sina lasersikten riktade rakt på honom och vad han än gör så är han försvarslös – frågan är bara när de väljer att fälla honom – att han vacklar runt i förvirrat och skadeskjutet skick är kanske bättre än att de fäller honom helt omedelbart – risken är ju för den borgerliga pressen just nu att han kan bytas ut mot en annan som verkligen kan klå alliansen – att Juholt är kvar kan vara ett segerkort inför nästa val när han nu står där med blicken rakt in i medialjuset/strålkastarna som ett roadkill två sekunder före ögonblicket då allt är över – journalisterna på den borgerliga pressen har säkert fått order om att vila på hanen – just nu är det som Hemingway på jakt med elefanten fast i leran i en grop rakt nedanför Jeepen. Ser ni det röda i ögonvitan, frågar redaktionscheferna. Alla journalisterna nickar tyst med ett stilla leende i mungipan. En hand har höjts. När kommer ordern att journalistiskt skjuta honom sönder och samman?
Lite mer med anledning av bostadsbidragsmisstaget…
Håkan Juholt kan inte klara sig ur det här som partiledare för en socialdemokrati som vill bygga ett bättre samhälle. Om han avgått i morse klockan tio hade partiet kunnat rädda sig självt, men nu faller allt i damm och aska när Juholt inte inser att han förlorat – hur han än gör så kommer han tvingas att avgå inom kort – även om allt bara är ett misstag så är det kört för honom – han kan helt enkelt inte fortsätta som partiledare – om han inte förstår det måste någon i hans närhet förklara det för honom. En socialdemokratisk partiledare kan och får inte ha ett enda skelett i garderoben. Det bara är så. Håkan Juholt kan aldrig rädda sig ur detta. Han måste ta in detta faktum. Bara hans omedelbara avgång kan rädda partiet från totalt haveri nu. Mediadrevet sliter honom i stycken hur han än gör. Det är slut. Han hade sina dagar och nu måste någon annan ta över. Bodström, Sommestad och de andra får ta fram klädborstarna, kammarna och TV-sminksburkarna igen – för nu börjar partiledarfrågan om från noll.
Ett nytt fantastiskt rekord har slagits. Som ordförande i Svenska Pudelklubben har jag tårögd av vällustrysningar myst hela dagen över sportens snabba utveckling de senaste åren. För bara ett par år sedan var det helt otänkbart att någon överhuvudtaget skulle kunna göra ”Ål med tarmvred”. Men nu har det hänt! Att norpa 160000 och ändå sitta kvar! Makalöst solonummer i förtroendebranschen! Rekordutvecklingen följer nu en logaritmisk skala vilket gör att politiska bedömare i framtiden helt klart måste kunna plocka fram derivatan i mygelvärdet för att kunna spå den politiska utvecklingen. En utmaning för den del av journalistkåren som har pedagogiska ambitioner – men bra för sporten.
Ordf. SPK Inge Skäll
Håkan är kanske inte så intresserad av att vinna nästa val. Att vara statsminister är jobbigt. Samma lön som Fredrik har han ju redan. Ett inte helt ovanligt fenomen bland partiledare och kommunalråd.
Vad hade hänt om någon hade plockat ut 160000 för mycket i sjukersättning? Jag tror inte den personen hade klarat sig genom att säga att: jag trodde det jag hade rätt till dessa 160000. Kan då en person som kandiderar till vår högsta politiska post klara sig med samma argument? Om Håkan Juholt klarar sig ifrån åtal och dom så betyder det att vår politiker (den nya adeln) likt Orwells grisar står över alla andra.
Socialdemokratin är i princip utplånad som opposition nu.
2006 spelade de mot en Allians som klädde sig i falska tröjor som liknade deras egna och då slog Fredrik Reinfeldt in alla bollar i mål från en offsideposition men ingen i publiken brydde sig och publiken är ju domaren i dessa matcher – förra valet hade socialdemokraterna en ny partiledare som var så illa sparkad på smalbenen av den borgerliga pressen att hon haltade och långa stunder låg stilla på planen medan Reinfeldt slog kraftlösa tåfjuttar i öppet mål – nu har socialdemokraterna ännu en ny partiledare som blir sparkad på smalbenen av den borgerliga pressen efter att han själv ställt sig offside samt riskerar ett rött kort – under tiden slår Reinfeldt idélösa och fjuttiga tåfjuttar in i det öppna målet utan att ens behöva dribbla med bollen.
Slut på kampen?
Kanske…
Sommestad kan vända det här. Om hon får chansen. Nu.
Det som var intressant i dag, (12. okt) var att Juholt valde att i partiledardebatten i Riksdagen inte ens snudda vid detta obehagliga, som alla nu funderar på kring hans person. Anfall som bästa försvar. Han talade långsamt och tydligt, med emfas. I sig var talet inte dåligt; mycket känslomässigt på det tacksamma temat ”Varför slå mot de svagaste?” Han drog fram cancersjuka, samtidigt som han chevalereskt erbjöd Alliansen ”en öppen linje” till (s), som ansvarsfulla partners om lågkonjunkturen slår till på allvar i detta ”fina, fina land”.
Nästan lika löjeväckande som när mitt tidigare hemland hade rest sig mot sovjetmakten i en blodig – och utsiktslös – kamp. Året var 1956 och man vädjade till den de demokratiska länderna om hjälp. Ett särskild förfrågan gick till den tidigare rikshalvan, Österrike:
”Hjälp oss! Skicka vapen, artilleri, stridsvagnar!”
Det sägs att Österrike, som ju var neutralt och avväpnat, svarade:
”Självklart vill vi hjälpa våra ungerska vänner. Vi kan ge er en stridsvagn – eller vi ni ha båda två?”
Men jag kom på mig med att hur tydlig diktion Juholt än lade i dagen, satt jag och väntade på att han skulle säga något litet, kommentera, eller beklaga den uppkomna kalabaliken. Om så bara som en antydan om att han är människa och att han beklagar det som hänt, inte grotta ner sig i skuldfrågan, men vidröra, förstå medborgarnas oro och irritation.
Redan har jag sett namnformen ”Ljugholt” och jag kan nog hålla med; inte råkar man göra så här av misstag. När mustaschmannen är omgiven av rådgivare, assistenter, varav flera öppet påstår att de tagit upp frågan, liksom riksdagsförvaltningen av ren service påtalat och varnat för att något var fel, borde en liten, liten ringklocka plinga i bakhuvudet på J. Att han medvetet skulle ha försökt runda spärrarna är rent obehagligt; att han inte har magkänsla för hur man ska ta ut ersättningen för dubbelt boende är ägnat att förvåna: vad har människan för omdöme och vilket omdöme har han om man måste leda landet?
Jag tror att hur han än sig vänder har han ändan bar…