Cordelia Edvardson

Cordelia Edvardson förstod att det var något skumt med henne redan som mycket liten, ett mysterium som inte var bra. Hon var född utom äktenskapet och hade ingen far, vilket gjorde att hennes mor gömde undan henne. Hon hade liksom ingen plats i den tyska högborgerliga värld där hennes mor hörde hemma. Senare skulle hon bli varse att hon också var oönskad av samhället av en helt annan anledning. Hennes far (för en sådan fanns ändå) var jude, och hennes mor hade judiskt påbrå. Cordelia Edvardson var född katolik, men det spelade ingen roll för de tyska raslagarna. I samhällets ögon var hon »heljude«. Men detta faktum hölls länge hemligt för henne själv. När hon inte längre fick gå i sin tyska skola ordnade hennes mamma så att rektorn relegerade henne för en mindre förseelse, inte för att hon var jude.

Nu har nazismen trots allt aldrig gjort något stort nummer av subtilitet, så till slut blev Cordelia varse vad det hela handlade om. Men hon hade svårt att ta in på vilket sätt det hade med henne att göra. Hon hade aldrig betraktat sig själv som judinna. Fortfarande när hon tvingats in på judiska sjukhuset i Berlin, därefter Theresienstadt och sedan Auschwitz, med dess tunga doft av brända lik, såg hon sig som annorlunda, som en tysk katolsk flicka.

Hon blev en av dem som överlevde. Och som alla överlevare var hon traumatiserad. Hon blev tvungen att försöka förhålla sig till sin ångest och sina depressioner. Hon kände att hon var tvungen att sona en orättfärdig skuld över att aldrig ha upplevt sig själv som jude, inte ens i koncentrationslägren. Efter nästan tio år i Sverige kände hon att hon var tvungen att välja var hon hörde hemma, var hennes lojaliteter låg. Och hon valde sin judiska bakgrund.

Hon hade blivit journalist, och hennes artiklar i veckopressen prisades av läsarna för sitt starka engagemang och personliga tilltal. Hon skickades av Vecko-journalen för att bevaka Oktoberkriget i Israel 1973. Kriget gick inledningsvis dåligt för Israel, Egypten tog Sinai och Syrien tog Golanhöjderna i överraskningsanfall. Cordelia Edvardson kunde se pressfolket sitta i hotellbaren i Tel Aviv och flina. De tyckte det var rätt åt de arroganta israelerna att de fick lite på käften. Hon berättade senare i ett samtal med Sveriges Radios Kerstin Wixe att enligt henne kunde inte Israel få »lite på käften«. Antingen vann de kriget eller så förlorade de det, och då fanns inte landet längre. Och hon var också övertygad om att om inte staten Israel fanns, då skulle det judiska folket snart inte heller finnas. Hennes slutsats blev att judarna återigen höll på att förintas, och att världen återigen bara tittade på.

Året efter tog hon med sin yngsta son och flyttade till Jerusalem. Hon sa att »man måste bry sig, annars dör man«.

Hon blev Svenska Dagbladets korrespondent i Israel 1977 och fortsatte så fram till 2006. Hon insåg att det inte fanns några enkla rätt och fel i den här konflikten, utan flera fel, och flera rätt, i ett komplicerat nystan av smärttrådar som man ändå måste försöka förhålla sig, precis som det var med hennes eget liv.

Hon hade kommit till Jerusalem som sionist, och som sådan var hon också en av staten Israels mest trovärdiga kritiker. Det berättas om henne att hon en gång på en presskonferens med israelisk militär på ett typiskt sätt intog en kritisk hållning och att en officer tappade tålamodet, började skälla ut henne och anklaga henne för vara köpt av den propalestinska västpropagandan. Hon svarade då med att helt tyst kavla upp ärmen och blotta tatueringen på sin hud, den som visade att hon varit fånge A 3709 i Auschwitz. Hennes hårda kritik var också den ett sätt att bry sig om.

För henne var världen trasig. Hon trodde både på godheten och på ondskan och hon trodde att ondskan alltid var starkare. Var som helst kunde det uppstå sprickor där ondskan sipprade ut. »Därför måste jag täta sprickorna«, sa hon. »Laga vår trasiga värld. I fullt medvetande om att jag aldrig kommer att lyckas.«

Stefan Westrin, Frilansjournalist