Journalist var hon till sista punkten

Hon var inte stor till växten. Och det fanns inte heller någon mental buffel i henne, bara graciös världsvana och förfinade maner kring ett tilltalande utseende. Rösten var vårdad och melodiös. Men ibland smög sig ett drag av ängslan in i den, vilket inte var så konstigt.

Det mesta Titti Nylander rapporterade om var krig och kriser, personligheter som Muammar Gadaffi, Benjamin Nethanyahu och Silvio Berlusconi. Bomber, intriger, korruption, fredsförhandlingar, brutna vapenvilor, terrorister, bombdåd eller svältdrabbade flyktingläger. 

Men inte bara. När hon blev Sveriges Radios etablerade röst i Rom kunde en middagsgäst höra henne säga: ”Förlåt ett ögonblick, men det är Svennis som vill att jag i radiosporten ske berätta hur det gått för Lazio i dag.” Svennis var förstås fotbollstränaren Sven-Göran Eriksson som vid tiden förde Romlaget Lazio till dittills oanade höjder.

Hon föddes i Uppsala 1941 som Christina Maria Leczinsky, dotter till en överläkare och en översättare. Hon skulle senare i livet få nytt efternamn tack vare ett äktenskap med en arkeolog och ett nytt förnamn, när hon bytte till det som sedan tidigt hade varit hennes smeknamn och som blivit hennes signum. I pensionerat tillstånd släktforskade hon på sitt namn och fann – road – att hon sannolikt var ättling till en polsk prinsessa. 

Hon knöts till Ekot och blev dess första fast anställda kvinnliga utrikeskorrespondent. Det såg ett tag ut som om Italien skulle bli hennes verkliga hemland, ty när kontraktet med Sveriges radio löpte ut stannade hon i Rom blev ekonomikorrespondent för Dagens Industri och skrev kulturtexter i Dagens Nyheter. Men radion lockade till sig Nylander igen och gjorde henne till korre i Mellanöstern med placering på Cypern) och sedan bar det vidare till Bryssel,  London och  New York.

Hon var noggrann, orolig för att hennes chefer skulle få anledning till kritik för en missad deadline eller en analys som slog fel. Hon var inte som den legendariska Barbro Alving en frustande, humoristisk berättare, eller som sin förebild, CNN:s Christiane Amanpour, en lidelsefull intervjuare.

Men hennes kunskaper gav Ekot och radions nyhetsmagasin Godmorgon Världen auktoritet. Dottern Nike – själv ett välbekant namn som nyhetsankare på SVT – noterade: “Utrikesjournalistiken och formuleringskonsten var min mammas passion och livsnerv.” 

År 1990 tilldelades Titti Nylander Stora journalistpriset för sin rapportering från Rumäniens frigörelse och kommunistdiktatorn Nicolae Ceausescus dramatiska fall. Två gånger gavs hon också det adelskap det innebär att vara värd i programmet Sommar.

 Nylanders långa karriär var, som hon uttryckte det på italienska, cappricciosa. Oberäknelig. Men journalist var hon till sista punkten. När hon mot slutet, sjukdomsdrabbad, hade besök av vänner och kolleger manade hon med fingret mot munnen: ”Sssch, tyst, jag är i sändning.”

***