Hans Chrunak sa som det var

Den nederländske filosofen Erasmus av Rotterdam myntade på 1490-talet begreppet ”att kalla en spade för en spade”. Hans Chrunak, en nyckelfigur i den svenska idrottsvärlden, följde denna enkla levnadsregel. Han sa som det var. Inga omskrivningar.  Det gav resultat. Som svensk idrotts förmodligen mest framgångsrika tränare någonsin var han med vid 24 internationella mästerskap där hans adepter vann totalt 182 medaljer och slog över hundra världsrekord. När simmardrottningen Therese Alshammar vid Sydney-OS önskade sig vad Chrunak kallade ”kinesisk hokus-pokus-massage” suckade han visserligen, men hon fick som hon ville för han visste att hon skulle bärga hem medaljer (tre den gången).

Hans Chrunak var, trots sitt högljudda, glada skratt, inte alltid populär när han 1990 tagit jobbet som förbundskapten.  Han var, sa en simmare, ”en furirtyp som gormade och skällde”. Fast kritiken stannade av när det visade sig att Chrunak i själva verket var både reflekterande och lyhörd. Hans simmare vann – i kort bana, i lång bana, i EM, vid OS och i världsmästerskapen.

Ända sedan barnsben hade Chrunak käftat emot och ställt kritiska frågor i skolan och hemmet. ”Diplomat har jag aldrig varit. Jag svär rätt mycket”, sa han själv senare. ”Enda gången som jag har reflekterat över det var när en stjärna i simlandslaget tyckte att det var obehagligt. Hon var bara 16 år. Jag fick sätta mig ner och förklara…”.

Efter åren som som förbundskapten var Chrunak simexpert i SVT i elva år fram till 2015. Samspelet med kommentatorn Staffan Lindeborg under sändningar från de stora mästerskapen gjorde en ganska liten idrott till en stor i Sverige. Chrunak fick simningen att betyda något. Han tog strid för att idrottstjejerna var lika framstående som idrottsgrabbarna. Han dundrade mot dopade kinesiska simmare.

Rakt-på-sak-stilen gav honom dock även motgångar. Chrunak bytte mitt i livet karriär. Han hade lämnat simningen, såg av en slump att Luleå Hockey sökte en ny klubbdirektör. ”Jag blev nyfiken”, berättade han, ”slog på datorn och läste igenom anställningskraven om tydligt ledarskap och att man inte nödvändigtvis behövde vara hockeyexpert. Jag tänkte direkt, fan det här är ju ett jobb för mig.”

Ledarskapet var säkert gott men inte alltid relationerna med pressen och fansen. När Luleås supportrar hade burit sig stökigt åt efter en match mot grannarna från Skellefteå karakteriserade Chrunak dem som ”ärthjärnor”. Vid ett annat tillfälle, då han var rejält förkyld sa han om en domare som han tyckt var usel: ”Egentligen borde man gå dit och hosta så att han blir sjuk.” Domarbasen anmälde Chrunak till disciplinnämnden. Klubbdirektören sa: ”Nu har det gått för långt.” På en presskonferens meddelades att Chrunak lämnar sin post. Chrunak var närvarande och sa: ”Jag skulle inte ha sagt det jag sa. (…) Jag tar konsekvenserna av ett korkat uttalande.”

Priset för att tala utan omskrivningar kunde ibland vara högt. Att han norr om polcirkeln yttrat dessa blamager på skånska gjorde knappast saken bättre. Han var nämligen född och uppvuxen i Landskrona men egentligen österrikare. Pappan hade flytt till Sverige under andra världskriget. Namnet Chrunak härstammar från en by i Tjeckien. Sin karriär inom simningen startade han i Helsingborgs Simsällskap.

Fast Chrunak slutade inte nacka. Vid ett tillfälle sa han i en tidningsintervju att fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Eriksson är ”den sämsta coach jag någonsin sett.” Han hade det året, 2002, delat ut priset ”Årets idrottsledare” till Svennis som han även beskrev som ”en jävla lyktstolpe till ledare.” Sen fortsatte Chrunak:  ”Han är så jävla oinspirerad och ser totalt nollad ut på sin bänk. Men han är ändå fantastiskt framgångsrik…”

Hur skulle detta sluta? Bra naturligtvis. Med ett bullrande skratt lade han till: ”Svennis och jag har ett gemensamt projekt. I Portugal driver vi en rörelse inom inom golf, simning och fotboll.”

Skrattet har tystnat. Men inte minnena av sanningssägaren Hans Chrunak.