Hon kallades ofta för ”Ugglan”

Var det inte lite som när Olof Palme 1982 gjorde Lennart Bodström till utrikesminister? Palme ville ha någon foglig i Arvfurstens palats och själv styra utrikespolitiken. Frågan vädrades nio år senare när en förmögen adelsdam av Carl Bildt oväntat utsågs till utrikesminister. Bildt såg gärna sig själv som utrikespolitikens maestro och förmodades vilja ha en följsam chef i utrikesdepartementet. Men så blev det knappast.

af Ugglas var dotter till finansmannen Hugo Stenbeck, huvudägare till investmentbolaget Kinnevik. Hon var också civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm och hade läst kurser i företagsekonomi på prestigeuniversitetet Harvard. En period arbetade hon på affärstidningen Veckans affärer, hon skrev ledare i Svenska Dagbladet och var även styrelseledamot i familjeföretaget.

Margaretha Stenbeck drogs in i politiken när hon gifte sig med friherren och civilekonomen Bertil af Ugglas. Han var Moderaternas partisekreterare i början av sjuttiotalet och efter den borgerliga valsegern 1976 partiets gruppledare i riksdagen. Han drabbades emellertid av en hjärntumör och avled 1977, bara 43 år gammal. Margaretha hade kommit in som riksdagsledamot 1974, en post hon behöll till 1995 då hon blev ledamot i Europaparlamentet.

Och när hon utsågs till utrikesminister 1991 lät Carl Bildt henne styra sitt departement rätt mycket efter eget huvud, kanske därför att Sverige var inne i en djup finanskris som krävde statsministerns fulla uppmärksamhet. Även utrikespolitiskt var detta händelserika år med bland annat Jugoslaviens blodiga upplösning med en svensk FN-bataljon på plats. På UD fanns goda rådgivare runt statsrådet af Ugglas i kabinettssekreteraren Lars-Åke Nilsson, den encyklopediskt allmänbildade diplomaten Ingmar Karlsson samt den säkraste av säkerhetsexperter Ingemar Dörfer. Margaretha af Ugglas – internt ofta kallad Ugglan – var bra på att hålla tal och i intervjuer visade hon sina starka sidor; båda snabb- och klartänkt. Misstag skedde icke. ”Men”, sa till Fokus en veteran i departement, ”hon var ingen mysgumma precis.” Hennes departement fungerade väloljat, även om medarbetarna uppfattade henne som väl stram, privat och inbunden.

Detta kan ha haft sin förklaring i familjelivet som var allt annat än en solskenshistoria. Pappa Hugo, som grundat Kinnevik, var en traditionell herre som ville att äldsta sonen Hugo jr skulle ta över koncernen. Men denne dog redan 1976 och när fadern gick bort ett år senare utbröt en bitter arvstvist mellan å ena sidan Margaretha och äldre systern Elisabeth Silfverstolpe och, å andra sidan, yngsta syskonet Jan, stödd av mamma Märtha Stenbeck. Systrarna ville dela på arvet och sälja sina andelar. Sju rättegångar ägde rum, 14 advokater var inblandade. Det hela slutade med att Jan vann makten över imperiet med hjälp av ett slugt upplägg som det inte finns utrymme här att gå närmare in på.

Efter åren i politiken ägnade sig Margaretha af Ugglas åt styrelseuppdrag och välgörenhet. Bland annat var hon ordförande i Rädda Barnen, i Riksförbundet Sveriges Lottakårer och styrelseledamot i Sida. Hon var även en betydelsefull kvinna inom näringslivet och satt i styrelserna för gruvkoncernen Boliden, Swedish Match och skogsbolaget Stora. Brodern Jan Stenbecks bolagssfär runt Kinnevik kom hon dock aldrig mer i närheten av, inte heller efter dennes tidiga bortgång vid 59 års ålder 2002.

I mitten av åttiotalet drabbades af Ugglas av en annan stor sorg när systern Elisabeth Silfverstolpe dog, 50 år gammal. Margaretha, som var barnlös, blev då vårdnadshavare för systerdottern Anna. Det var hon som undertecknade Margaretha af Ugglas dödsannons nyligen och valde Karin Boijes ord till farväl: Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

***