En officer och gentleman i världens konfliktzoner

Bo Pellnäs skulle skapa eller vidmakthålla fred i de värsta av konfliktzoner. I jobbet hade han därför möten med exempelvis talibanledare eller den bosnienserbiske massmördaren general Ratko Mladíc under Jugoslaviens upplösning. Då gällde det att ha ett jämnt temperament; hövlighet utan fjäsk och alltid försedd med goda argument. Likadant när han förhandlade med av FN och EU utsedda toppolitiker, som Carl Bildt och Thorvald Stoltenberg. Då behöll han sinneslugnet även när han fann att de i okunnighet om lokala förhållanden i stormiga trakter var på djupt vatten. 

”Jag var ansedd som bufflig, men när jag kom på plats blev det uppenbart att jag både klarade sociala relationer och kunde förhandla”, berättade han senare. Hur han blev sådan går att snappa om man tar del av hans livsstil och fritidsintressen. Han beskrev sig själv som en ovillig trädgårdsodlare och sa att han ”skriver mer än jag läser.” Som ung blev det en hel del lyrik, han kallade sig själv lättrörd och avslöjade att han ”gråter av film, böcker och mycket annat”.

Kolleger i Krigsvetenskapsakademien, där Pellnäs var ledamot, pekar på hans intelligens och integritet. Det var den senare som på 70-talet – när motståndet mot militären växte i samhället – fick honom att byta bana inom försvaret.  När han åkte tunnelbana i uniform hände det att unga människor gjorde nazisthälsning mot honom. Försvaret, ansåg Pellnäs, rekryterade allt sämre officerare under denna tid. Själv satt han i försvarsstaben och tyckte till sist att hans situation blev ohållbar.

”Jag var en dum jävel som hela tiden frågade varför.  Jag vantrivdes, hade inget stöd och fick generalstabens sämsta vitsord”, berättade han senare. Därför hoppade han av och blev i stället utbildningschef vid Infanteriets stridsskola. Lärdomen: det är inte så hemskt att misslyckas. Bo Pellnäs fann att egentligen borde alla någon gång köra in i väggen. ”Om det inte fungerar tar man sin hatt och går och vet att man klarar sig utan det gamla.”

Fram till avhoppet från försvarshögkvarteret hade stockholmaren Pellnäs gjort en mer traditionell resa. I tonåren såg han framför sig en akademisk karriär av något slag, helst i det Uppsala som senare blev hans hem. Men genom värnplikten fick han smak för militärlivet. Han avlade officersexamen vid arméns krigsskola i Karlberg 1961 och utnämndes till fänrik i Värmlands infanteriregemente. Han trivdes med att föra befäl men följde också minsta motståndets lag: ”Jag åkte till kadettskolan och fick mat och husrum. Jag behövde inte fundera över framtiden.” 

Efter åren i generalstaben och som utbildare började hans internationella karriär med FN-uppdrag. Arbetet var egentligen mer av diplomatisk natur än militär. Tiden på Cypern beskrev han som sitt läroverk. Den i Afghanistan blev universitetet. Han såg Kosovo som ett problem och sa att Serbien var ett land i behov av psykoterapi. Efter pensionen skrev han böckerna Utan slut? och De hundra dagarna om uppdraget på Balkan. Han startade aktiebolag och gavs styrelseuppdrag vid fabriker i Kroatien, Serbien och Ukraina samt ingick i Katastrofkommissionen efter tsunamin i Thailand.

Han blev även krönikör i en rad av rikets bättre landsortstidningar; Upsala Nya tidning, Kristianstadsbladet och Corren i Linköping. Han visade sig ha god formuleringsförmåga, var väl påläst och den förste som begrep att Georgienkriget 2008 skulle leda fram till president Putins övergrepp på Ukraina.  

Han var en flitig debattör i säkerhetspolitiska frågor och blev kallad alarmist när han krävde förstärkningar av försvaret i en tid då detta näst intill upphört att existera. Och Pellnäs gisslade Sveriges ÖB som sa att landet kunde försvaras i en vecka. ”Det var en klar överdrift. Han måste ha menat Stockholmsområdet, eftersom resurserna inte räcker till mer.”  

Den person som bokstavligen stått Bo Pellnäs närmast – hans tidigare livvakt – beskrev honom efter dödsbudet med lite hjälp från Hollywood: ”en officer och gentleman.”