Brittisk-skola

Läslinjen

Regeringen vill att utländska experter ska lösa skolkrisen. De skulle också bara kunna ta ett plan över Nordsjön.

 »Inga vidare kvarter det här«, säger taxichauffören som inte vet att han är Hogwartsexpressen. Han har tråcklat genom östra Londons betongmatta fram till en skolgrind där en klunga pojkar väntar på det magiska klockslag då det är tillåtet att gå in. Ändå står grinden öppen.

Klockan är 07.29 och den svenska reportern befinner sig i Hackney, en länge våldshärjad stadsdel befolkad av sex kriminella gäng och en fattig, lågutbildad, invandrad befolkning. Hennes häpnad ska kulminera på en lektion i engelska två timmar senare. »In Flanders fields the poppies blow, between the crosses, row on row« – på fälten i Flandern vaggar vallmon i våg efter våg av gravar – och frågan är hur poeten bakom dikten, John McCrae (1872–1918), har använt olika stilfigurer för att gestalta första världskriget. Allitteration? Motsatspar? Upprepade s-ljud? Konjunktiv?

Det märkliga är att barnen har goda svar på dessa frågor. Och att de är 13 år. Och födda och uppvuxna i området.

Hur har England av alla länder, alla klassamhällens moder, lyckats skapa skolor där barn med hög risk att bli ligister i stället låter som Horace Engdahl?

Det är frågan som har fått reportern att lämna grälen under den svenska skoldebattens nedpinkade lyktstolpe.

Svaret kan ju finnas någon annanstans.

För Mossbourne Community Academy i Hackney är inte ett undantag, även om den toppar mirakelligan. Det finns hundratals skolor av samma modell i Storbritannien. Skoldebaclet som vi tror är svenskt – sjunkande kunskapsnivåer, ökade klyftor – var också engelskt. Är också engelskt. Men i England gick såren djupare.

Det tudelade, klassbaserade skolsystemet sorterade studiebegåvade och rika barn till »grammar schools« medan övriga fick hålla tillgodo med kommunala eller statliga »comprehensives«, högstadieskolor som ofta gick i snabb kyrkogårdsspiral mot samhällets botten. Kritiken lät precis som i Sverige. Kommunerna ansågs vara dåliga huvudmän, gränsen mellan kommunen och rektorerna för otydlig.

1997 vann Tony Blair och Labour parlamentsvalet med parollen »Education, education, education« och insåg att det skulle krävas ett systemskifte i nivå med en jordbävning. Så de brittiska socialdemokraterna ingick en djävulspakt. De vände sig till några av landets mest framgångsrika kapitalister och sa:

Varsågoda. Här får ni varsin helt värdelös högstadieskola i landets värsta buskvarter. Var god använd all er förmåga för att vända utvecklingen. Ni måste lägga in 2 miljoner pund (20 miljoner svenska kronor) av egna pengar och ni får inte ta ut vinst. Ni får inte heller tricksa med upptagningsområdena eller på annat sätt sålla fram de duktigaste eleverna. I gengäld får ni helt fria händer för att lösa uppgiften. Vi kallar det »academy schools«. Kör!

Bortsett från den privata grundplåten finansierades de nya skolorna med statliga medel. Reformens kritiker, inte minst kommunfolket, skulle snart tigga och be om att få en academy i sina områden de också. Regeringen rev många av de gamla katastrofskolorna. Man byggde nya, finansierade ur ett statligt mångmiljardanslag för nya skolfastigheter, enligt moderna pedagogiska ideal. Just den i Hackney är blågul och påfallande lik ett Ikea-varuhus. Men kan en skola som den här monteras i Sverige?

Nyordning. Morgonuppställning på skolgården på Mossbourne Community Academy i Hackney i östra London, academyreformens flaggskepp. Den förra skolan på platsen revs. 

På slaget 07.30 rusar pojkarna in för att bemanna pingisborden på skolgården. De är de som kan läsa. De andra går in till 60 minuters intensiv lästräning. Varje morgon, dag efter dag.

Nästan en fjärdedel av denna skolas 1 300 elever har »särskilda behov« och 70 har den svåraste graden av problematik. 80 procent har utländsk bakgrund och 40 procent talar inte engelska i hemmet. Alla bor i närområdet. Det är alltså en mycket genomsnittlig grupp problemförortsbarn som diskuterar vallmon i Flandern.

Deras skolgång hade kunnat bli helt annorlunda.

Den gamla skolan på platsen stängdes redan 1995 efter larmrapporter.

»Lärarna … förväntade sig bara dåligt uppförande från eleverna och eleverna levde upp till förväntningarna … bråkiga pojkar förstörde de flesta lektioner … grovt och rått språk … ofta gick det inte att få igång någon undervisning«, skrev de chockade skolinspektörerna.

År 2000 övertalades Clive Bourne, en man som blivit rik på budfirmor och flygplatser, att satsa sig själv och 20 miljoner kronor av sin förmögenhet just här. Det blev den första academy-skolan. Det som gjorde Clive Bourne så lockande för regeringen var inte i första hand hans pengar, utan det faktum att han var en så skicklig företagsledare.

Det var nyckeln, och är den första förklaringen till det brittiska skolundret. Genom att fokusera på entreprenörer som redan hade visat sin extraordinära förmåga, Percy Barnevik- och Ingvar Kamprad-typerna alltså, kunde Blair-regeringen undvika de mer reguljära företagarna. Låt säga sådana som inte skulle driva skola om de inte fick gå med vinst.

Vad man också undvek var de reguljära idealisterna. Det vill säga de som visserligen brinner för elever men som inte kan – eller vill – driva verksamhet med det målfokus som garvade företagsledare har.

Socialt engagemang var förstås en springande punkt. Så de två miljoner punden i egen insats blev en dubbel sållningsmekanism. Inte bara måste man vara skicklig nog för att ha arbetat ihop dem. Man måste också vara beredd att avstå dem för ett samhällssyfte.

Här stod de brittiska socialdemokraterna på en historisk konservativ mark som de svenska partivännerna säkerligen inte avundas dem, och kanske inte så många andra i den svenska skoldebatten heller. Vad England äger, till skillnad från Sverige, är en stark tradition av filantropi på välfärdsområdet. Den är både en orsak till och ett resultat av frånvaron av en stark välfärdsstat.

Ställda inför samma problem med lågt presterande skolor och med liknande tankar om att minska den offentliga driften gjorde alltså Labour-regeringen tvärtom mot Sverige. I stället för att gifta ihop kommunerna med kapitalet gifte de ihop staten med filantroperna. Resultatet blev en skola som med svenska ögon är lika främmande som Harry Potters Hogwarts.

Möjligen krävdes det en arbetarregering för att få ihop en så ohelig allians med bevarad legitimitet. En särskilt fiffig aspekt var att man kunde prioritera skolor med skriande behov. Och samtidigt göra utvecklingstakten beroende av hur många godhjärtade och handlingsinriktade sponsorer man fick fram. Annars kanske regeringen hade fastnat i invändningen om-vi-inte-kan-göra-det-för-alla-så-ska-vi-inte-göra-det-för-någon. Och då hade det kanske inte blivit av alls.

På rektorsexpeditionen på Mossbourne Community Academy sitter Peter Hughes i kritstrecksrandig kostym medan ljuset från en blek brittisk sol faller in på den besökande svenska reporterns röda täckjacka och leriga skor, som hon försöker vika in under stolen. Rektor Hughes är utsökt artig, vänlig och korrekt och som sagt kritstrecksrandig.

– Vad är hemligheten bakom framgången? undrar reportern.

– Det finns ett mycket starkt etos på Mossbourne. Att inget barn ska gå förlorat. Att all personal tar ansvar för alla barn, börjar rektor Hughes.

– Men hur gör man? Vad är skolans viktigaste redskap?

Han svarar:

– Friheten.

Och så räknar han upp exakt de saker som Sverige nu vill skapa regler för: Rektors frihet att disponera skolans medel. Rektors frihet att bestämma klasstorlekar. Att anställa vilka lärare han vill.

Inte ens läroplanen är helig. I engelska och naturvetenskap har Peter Hughes till exempel valt att ha fler timmar än vad som krävs.

Friheten har knappast äventyrat skolans resultat, som är förbluffande: 91 procent av eleverna får något av de tre högsta betygen i minst fem av de ämnen som ingår i en engelsk högstadieexamen – en sorts motsvarighet till Sveriges nationella prov. Förbättringstakten är den högsta i landet. Att många av barnen har utländsk bakgrund betraktar Peter Hughes inte ens som en svårighet. Han ser närmast förvånad ut över frågan.

– Invandrarbarnen är ju ofta mer ambitiösa än de engelskfödda barnen.

Ett system alltså, med statlig finansiering och filantropisk grundplåt. Med entreprenörer som inte får ta ut vinst men har mycket stor pedagogisk och organisatorisk frihet. Det är ju nästan tvärtom jämfört med Sverige. Fast, hur funkar det i praktiken? Vad är det magiska tricket i klassrummen?

Engelskaläraren Maria Morris, hon som just har lotsat eleverna genom vallmofälten i Flandern, har en hypotes. Hon menar att det är skolans tydliga fokus på läsning som gör skillnad. Det går helt enkelt inte att undvika att lära sig engelska språket, till och med avancerat engelskt språk. Morgnarnas outtröttliga lästräning med varje barn som ligger efter, ger resultat.

Analysen är säkert riktig, men knappast tillräcklig. Den hoppar över flera mekanismer. Maria Morris själv och hennes kolleger till exempel.

För i nästa andetag säger hon att hon har exakt sex ytterligare minuter att avvara för intervjun. Först tror den svenska reportern att hon skojar. Nog kan hon väl ge sju minuter, eller tio?

Men Miss Morris menar allvar och besvarar därmed den mest grundläggande frågan innan den ens hunnits ställas. Att här ska de regler som läraren sätter upp respekteras.

30-åriga Maria Morris har inte gått den vanliga lärarhögskolan. Hon var en toppstudent med universitetsexamen i engelska och tyska som hade tänkt bli »något med media«   innan hon kom in på programmet Teach First, en filantropifinansierad elitutbildning som redan efter sex veckor skickar ut aspiranterna i problemskolor där de omedelbart börjar undervisa. Maria Morris upptäckte snabbt att hon älskade läraryrket. I framtiden kan hon tänka sig att själv bli huvudlärare och rektor.

Teach First kom i gång ungefär samtidigt som academy-reformen och har kallats för myntets andra sida. Om själva skolreformen åstadkom starkt ledarskap så bidrog Teach First med att blixtsnabbt höja nivån på lärarkandidaterna. 2011 var det nästan sju sökande på varje plats i utbildningen.

Miss Morris har styrka, självförtroende och ledartyp skrivet över hela sin varelse, ett engagerat tonfall och uppenbara kunskaper i verslära och grammatik. Men pedagogiken är inte särskilt avancerad. Här ges 13-åringarna uppgifter som de löser i grupp på utsatt tid – ringklocka används – och därefter redovisar eleverna genomtänkta, självständiga svar (liknelserna befinns vara poeten McCraes viktigaste stilmedel).

Här finns inga datorer, bara pennor, papper och whiteboard. Barnen redovisar gruppvis.

– Vem var bäst? frågar Maria Morris.

– Moniques grupp, säger någon.

– Varför? frågar Miss morris och får ett välargumenterat svar av en mörk flicka vars smala handled blottas när hon räcker upp handen och ärmen på den lite för stora skoluniformen glider ner.

Och så är det då ordningen. Klockan 8.30 ställer eleverna upp sig på skolgården, årskursvis, på led. På lärarnas uppmaning får eleverna hålla upp sina kalendrar i luften – det är ett krav att alltid ha den med sig, liksom en läsebok. Pingisracketarna har stoppats ner i ryggsäckarna, lugnet är absolut. Inne på skolans mark är fysiskt bus förbjudet. Eleverna får bokstavligen inte ta på varandra.

– Men vem kramar dem då? frågar reportern till slut skolans vänliga vicerektor Alice Painter.

Hon skrattar.

– Vi ger dem virtuella kramar, svarar hon.

Uppenbarligen räcker det en bit.

– Det kanske låter konstigt, men när de släpps in här har barnen tillåtelse att vara barn, fortsätter Alice Painter.

Vad hon menar är att eleverna befrias från oket av sina torftiga hemförhållanden och sina maktlösa föräldrar och får vara föremål för välfungerande vuxnas uppmärksamhet.

För så kan man också förstå Mossbourne Community Academy. Skolan lägger sig omkring barnen som en sorts civiliserande trollkrets.

Kanske skulle skolans gränsvaktande kring barnen ha gjort den svenska reportern illa berörd om hon inte hade råkat bevittna det ömsesidigt respektfulla mötet mellan en kostymklädd lärare och en trasig, dagen-efter-darrig pappa som har följt med sonen till skolans reception. En pappa som låter sin ostadiga blick fara över väggklockan för att lättat konstatera att han infunnit sig i tid.

Det är svårt att ens tänka sig samma scen i en svensk skola. Där skulle kostymen ha uppfattats som översitteri. Skulle vi ens klara oss utan egalitarismens attribut, dess t-shirts och tjena-tjena?

Disciplinen på Mossbourne Academy är sträng även med engelska mått. Men rektorn Peter Hughes försvarar den.

– Jag är helt övertygad om att eleverna i det här området behöver struktur. Det frigör dem, eftersom de alltid vet exakt vad som krävs. Kom ihåg att de kommer från svåra, kaotiska hemförhållanden.

Det är bokstavligt talat långt från den svenska skoldebatten, men frågan kanske just därför ska ställas: Vad tycker Peter Hughes om att skolor ska kunna drivas med vinst?

Han ser ytterst skeptisk ut.

– Då, svarar han, kanske folk skulle driva skola för vinstens skull.

Befriande ordning. Ordning, reda och höga förväntningar är Mossbournes recept för framgång. Om eleverna har kaos hemma måste det vara struktur i skolan, menar rektor Peter Hughes.

Av alla academy-reformens element – vinstförbud, statlig finansiering med privata stiftelser som huvudmän, starkt lokalt ledarskap, lärare från elitutbildningar och en statlig skolinspektion – är det i princip bara det sista som finns i Sverige.

Engelsmännen tänker helt annorlunda. De gör till exempel en mycket fysisk tolkning av skolans kompensatoriska uppdrag. Lärare, elevvårdpersonal och rektor kliver in och kompenserar, i kött och blod, för alla tillkortakommande föräldrar som inte förmår läsa läxor, sätta regler, ge beröm, styra upp. Givetvis förnekar de engelska skolmänniskorna att de träder i föräldrarnas ställe. Men de har ju inte svenska glasögon.

Hos oss i statsindividualismens land ska det offentliga befria individen från beroende av föräldrarna. Inte ersätta dem. Det är viss skillnad. I värsta fall kan det bli tomt.

Jämfört med Hackney är grevskapet Kent rena Downton Abbey. Ingenstans ligger slotten tätare. Vägnätet knöts på medeltiden, kollektivtrafiken är därefter, liksom skolsystemet.

När Tony Blair införde academies förbjöd han samtidigt inrättandet av nya grammar schools. Det grevskapliga självstyret gjorde det möjligt för Kent att behålla det tvådelade systemet. De academies som upprättades i Kent är med andra ord rebeller på riktigt.

Maidstone med 140 000 invånare är Kents residensstad. Här finns romerska lämningar, ett regementsmuseum och en klassisk pub, The White Rabbit, ursprungligen en mäss för officerarna som väntade på Napoleons anfall. Stadens klassklyftor är breda som kanalen.

The Park Wood Estate är det flotta namnet på ett vidsträckt kvarter som varit känt för att ha flest tonårsmödrar i Europa.  Här är de flesta infödda britter.

Richard Jenkins, som är samhällschef på New Line Learning Academy strax intill Parkwood Estate, visar runt på de skräpiga gatorna. På trottoaren intill kvarterets medborgarcenter – där Jenkins sitter i styrelsen – stöter han ihop med en av skolans gamla elever. Hon var 20 när hon fick sin dotter.

– Det var en bra skola, säger hon om New Line Learning.

– Lärarna såg inte ner på en.

I sin vita skjorta och prydliga byxor borde mister Jenkins sticka ut i denna slitna omgivning, men inte ens hans Oxfordengelska väcker uppseende på trottoaren. Han är en välbekant gestalt här.

På sätt och vis är New Line Learning Kents nyaste herrgård – men denna är till för folket. Den kostade 24 miljoner pund (240 miljoner svenska kronor) att bygga 2009 och blev ett av de allra sista projekten i Labour-regeringens skolfastighetsprogram.

Där Mossbourne har behållit en traditionell klassrumsstruktur inrymmer New Line Learning enorma torg, plazas, med flyttbara läktare. Med stöd av ett stort mjukvaruföretag har New Line Learning specialiserat sig på it.

Aha, som i Sverige? Inte riktigt.

Eleverna har förvisso varsin dator, och it-faktorn i undervisningen är hög. Men det är som de sociala ingenjörernas mikroskop som it-stödet regerar. Snabbt ska hoten mot barnens utveckling identifieras för att effektivt kunna oskadliggöras.

Utgångsläget är så här: arbetslösheten i området är dubbelt så hög som genomsnittet för Kent. I många fall har arbetslösheten gått i flera generationer. Många av elevernas föräldrar har själva svårt att läsa och inga böcker hemma.

I skolans databas registreras fortlöpande elevernas värden på ett stort antal variabler, från närvaro till socioekonomisk situation nedbruten på flera indikatorer. Om det sammanlagda poängtal som genereras sjunker under en viss kritisk nivå så larmar systemet. Fallen tas då omedelbart upp i gemensamma skolkonferenser och åtgärder sätts in så fort det bara går. Oavsett om det är läxhjälp, kurator eller kostrådgivning som behövs. Ofta kan problemen fångas upp redan när systemet blinkar gult.

I enlighet med detta slags sociala närhetsprincip har academies delvis övertagit kommunens ansvar för att barnen faktiskt infinner sig i skolan. Det vill säga: skolan får vara motor för social förändring.

I Sverige måste skolan göra en orosanmälan till socialen varefter sekretessen mörklägger allt tills det, kanske, händer något. I Sverige är också »social fostran« en fruktad gökunge i läraruppdragets bo. Så icke på New Line Learning, där lärarna helt får ägna sig åt att förmedla kunskaper medan skolledningen och det mycket stora elevvårdsteamet tar hand om allt annat.

Ta till exempel skolans närvarochef Emma Brown som åker hem till skolkare och pratar med föräldrarna. Det brukar bli ett tiotal sådana expeditioner i veckan. Inget lämnas åt slumpen, barnen ska klara skolan.

– Tidigare jobbade jag i socialtjänsten i fyra år. Det som är så tillfredsställande med det här jobbet är att jag kommer in tidigare, innan det går så långt att socialtjänsten har kopplats in, berättar hon när hon rattar ut sin lilla bil på gatan.

– Jag gör klart för föräldrarna att jag är en hjälp, att vi kan arbeta tillsammans. I slutänden kan föräldrarna hamna i domstol om barnen skolkar.

»Work hard, be nice« är New Line Learnings devis, upprepad om och om igen på skyltar i hela skolbyggnaden. Det finns inte mindre än fem nivåer som arbetar socialt med eleverna. Från skolvärdarna som hälsar välkommen i entrén varje morgon, till psykologteamet som regelbundet mäter barnens emotionella mognad och kunskapsutveckling. I skolans grupper för sociala färdigheter får de elever som så behöver lära sig att leka, förhandla, ta och ge beröm eller kritik.

– Kunskaper är nödvändigt, men inte längre tillräckligt för att klara sig i samhället. Man måste kunna läsa andra människors känslor och besvara dem rätt. En del barn kan inte det, de har bara träffat vuxna som skriker åt dem, säger rektor David Elliott.

Men skolan ger inte upp barnens »riktiga« pappor och mammor. Eftersom läsning prioriteras brukar Nicola Simmons, chef för skolans läskunnighetsteam, bjuda in föräldrarna till kaffeträffar på dagtid – många är ju arbetslösa – för att förankra skolans höga ambitioner.

– 10 procent av våra 11-åringar har läskunnigheten hos en 6-åring. De måste få egen tid med oss 40 minuter varje dag. Det kan ta upp till två år innan de är ikapp sina jämnåriga. Men vi vet att det går, säger hon.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: 92 procent av eleverna på New Line Learning fullbordar grundskolan. Jämför det med Sverige där mer än var femte elev går ut med ofullständiga betyg – och då talar vi om ett riksgenomsnitt.

Precis som på Mossbourne i Hackney råder det behagliga ljudet av tystnad. »Släpp allt och läs« är en högtalaruppmaning som en gång varje skoldag får stopp på alla i tio minuter. Oavsett syssla ska man då hejda sig och slå upp en bok. Lugnet genljuder hela skoldagen, som en vaggsång. Det låter, ärligt talat, inte alls som i Sverige. Inte på något sätt.

Det var i Almedalen som reportern första gången stötte på en academy. New Line Learnings vicerektor Sharon Parish föreläste om skolan vid ett fullsatt seminarium. Visade bilder från databasen och berättade om det detaljerade trafikljussystemet. Åhörarna var fascinerade. Men också förfärade. Varför då?

– Det där är ju otänkbart i Sverige, kommenterade senare en it-expert som satt i publiken i Almedalen.

Det var inte it-säkerheten som oroade – databasen på New Line Learning är försedd med alla upptänkliga digitala reglar och lås. Utan närgångenheten.

Att samla en massa personliga uppgifter, kan man verkligen göra så? Frågan är mindre juridisk än moralisk. Mirakelskola eller inte, får man verkligen göra så här? Medan engelsmännen inte förstår vad man menar.

– Naturligtvis. There’s no excuse, is there? svarar skolsekreteraren på Mossbourne Community Academy.

Hon menar: det finns inga ursäkter för att inte arbeta som dessa skolor gör.

Men svenska lärare och rektorer tycker inte att det är lika självklart. Flera har besökt New Line Learning i Kent och är imponerade. De berömmer personalens engagemang och jämför arbetsmetoderna med den svenska särskolan, där man arbetar individuellt med barnen på ett liknande sätt. Men ordningen!

– Disciplinen är ju hiskelig! säger en lärare.

– Och att det visas listor över de duktigaste eleverna, hur känner de andra eleverna då? Så skulle vi aldrig göra! »Work hard, be nice«, det blir ju en elitskola!

– Och all statistik, säger en annan svensk lärare. Jag tror inte att det går att göra i Sverige, med personuppgiftslagen. De lägger in även det psykosociala!

En tredje säger:

– Det var väldigt disciplinerat och jag tror inte att det är positivt. Det hämmar kreativiteten och det demokratiska lärandet. Vi har en sundare syn på eleven, vi anser att de kan och vill lära sig.

Den behagliga arbetsron och koncentrationen i de engelska mirakelskolorna skulle alltså vara skadlig för demokratin och elevernas skaparförmåga?

Skolverkets generaldirektör Anna Ekström berörde indirekt ämnet vid presskonferensen om Pisa-resultaten den 4 december förra året. På frågan om vad topplandet Shanghai gör i skolan som inte Sverige gör konstaterar hon att de asiatiska länderna har en »kultur av hårt skolarbete som jag undrar om det svenska samhället skulle vara beredd att acceptera«.

Därpå var hon tyst i flera sekunder och valde noga sina ord. Till slut sa hon:

– Det krävs en ansträngning för att lära sig mycket.

Hennes medarbetare har då redan konstaterat att de svenska eleverna är värst i OECD på sena ankomster, att denna ovana förvärrats sedan 2003, samt att klassrumsklimatet, läs lugnet, skattat av eleverna själva, är sämre än OECD-snittet.

Här skulle man – ironiskt – kunna säga: tyvärr.

Tyvärr är ordning och reda i klassrummet odemokratiskt, så vi i Sverige kan inte hålla på med sådant. Ordning och reda är bara viktigt när man pratar om statens finanser.

»Släpp allt och läs«. Utropet kommer via högtalare. En gång varje dag ska alla som befinner sig på New Line Learning stanna upp och läsa i tio minuter.

I Sverige kan vi inte heller ge rektorer frihet att själva fördela resurserna i skolan, som academies som Mossbourne och New Line Learning har gjort med framgång, för hur skulle det gå? I Sverige haglar i stället förslagen om begränsade klasser, trots att OECD – som står bakom Pisa-mätningarna – konstaterar att de bästa skolorna prioriterar lärarsatsningar framför mindre klasser.

Dessutom säger OECD att de bästa rektorerna och lärarna måste sättas in där utmaningarna är som störst. Academy-reformen hittade en formel för det, genom att staten tog sikte på just de sämst fungerande skolorna. I Sverige har politikerna fattat galoppen, men några alexanderhugg är det inte tal om.

Englands nya academies anförtroddes till målfokuserade ledare, som anställde briljanta rektorer, som i sin tur drog till sig skickliga lärare. Motsvarande mekanism saknas i Sverige, där friskolereformen på nittiotalet började i en helt annan ände. Hos oss handlade det inte om att ha förtjänat förtroendet att få en problemtyngd skola som uppdrag, utan om att uppfylla kriterier så att man inte fick avslag när man ville etablera en ny skola på bästa möjliga adress. Och så pågår det. Som om det inte fanns andra sätt att ta in nytt syre i skolsystemet.

Och den radikalt nya lärarutbildningen Teach First, som var den andra sidan av myntet academy? Jo, den har faktiskt nyligen introducerats i Sverige under namnet Teach for Sweden. Men det återstår att se hur stort genomslag den kan få.

Nu fokuserar mycket debattenergi på att det fria skolvalet borde avskaffas och på om det är staten eller kommunen som ska styra skolan. Hur man än vrider och vänder på de frågorna verkar de vara politiskt svåra att förändra. Nu.

Vad de engelska exemplen visar är att det går att gräva där man står. Där är det lärarna, rektorn och undervisningsmetoderna, inte klasskamrater från bättre bemedlade hem, som har gjort skillnad.

Samma sak har vissa svenska kommuner bevisat, som Essunga i Västergötland – där den numera rikskända Nossebroskolan finns – och Landskrona. Båda har skolupplägg som påminner om de engelska mirakelskolorna. Givetvis utan filantroper, däremot med starka skolchefer.  En start så god som någon, nu när de statliga skolreformerna inte har hunnit få effekt, alternativt misslyckats, beroende på vem man pratar med.

Historien tar, emellertid, som vanligt hem humorpriset. För att produktutveckla den framgångsrika academyreformen bestämde sig Cameronregeringens skolminister Michael Gove för att försvenska den, genom att lansera en variant kallad »free schools« och införa den svenska etableringsfriheten. Han gjorde halt vid vinstutdelning, det är för svårsmält för Storbritannien, men ändå.  Men på köpet fick England den svenska debatten om förvärrad segregation.

En annan ironi är att svenska Kunskapsskolan redan 2010 sponsrade två brittiska academies i Richmond utanför London. Därmed gick resurser som skapats inom det svenska skolsystemet till att förbättra skolsituationen för underpriveligierade brittiska barn. Så uppenbarligen är det möjligt även för svenska skolföretag att engagera sig i ett system utan de nuvarande svenska vinstreglerna.

För Sverige är det även två andra ironier som gör sig påminda.

En av få styrkor som den svenska skolan sägs ha är kreativitet. Ibland knutet till det faktum att Sverige toppar världsligor i kreativitet och innovationsförmåga, även om de måtten snarast avser forskningsinvesteringarnas storlek och befolkningens förmåga att hantera smartphones. Denna styrka lyfts så högt att man kan tro att det är lösningen på hela skolproblemet. Det är som om vi tror att Pisa-larmen om stökig skolmiljö och vittnesmålen från svenska universitetslärare, arbetsgivare och forskare om att de unga saknar icke-kognitiva förmågor som att passa tider och följa instruktioner är ett slags Pippi Långstrump-indikatorer. Som, om vi bara väntar, följs av att Pippi Långstrump-barnen löser cancerns gåta eller räknar ut en algoritm för teleportering.

Är det verkligen sannolikt?

Den andra ironin är att alla de som just nu sitter i »något med media« och analyserar skolan – eftersom de har huvudet på skaft – kanske borde ha gjort som Maria Morris. Och blivit lärare i stället. Lärare som säger vad professor Dumbledore skulle ha sagt till Harry Potter:

– Work hard. Be nice.

Fakta | Storbritannien i Pisa 2013

Läsning: Plats 16 (Sverige plats 28).

Matematik: Plats 19 (Sverige plats 28).

Naturvetenskap: Plats 13 (Sverige plats 27).

Jämfört med Pisa 2009 har Storbritannien klivit uppåt i läsning och matematik, men backat i naturvetenskap.

Jämfört med Pisa 2000 har Storbritannien halkat ner på alla punkter.

Fakta | Brittiskt skolexempel

Academy schools är en skolform startad av Labourregeringen år 2000. De är statligt finansierade med en privat grundplåt från filantroper, och ersatte dåligt fungerande skolor i socialt tunga områden. De har stor frihet men inget vinstuttag. Fram till 2010 startades runt 200 academies.

Efter den liberal-konservativa regeringens Academies Act samma år kunde alla offentliga skolor bli academies. Nystartade skolor, kallade »free schools« skapades efter svensk förebild. Antalet academies var i november förra året 3 444 stycken
(inklusive »free schools«)

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

3 comments

  • ragnar andersson skriver:

    Artikeln väckte intresse och en mängd följdfrågor. På så sätt var den aktiverande. Men det passar inte en artikel i Fokus som inte redovisar att dessa skolor också får välja ut en del elever, tar emot välgörenhetspengar utöver den statliga pengen, allt mer diskuteras då allt fler religiösa grupper driver skolorna, och dessutom att det finns flera som är under granskning för misslyckande.

  • […] Fokus                    Intressant? (* Det korrekta uttryckat ska vara ”britter”, men ”engelsmännen” är valt av litterära skäl.) Share this:FacebookTwitterGillaGilla Laddar… […]

  • […] finns att läsa i nya numret av Fokus som kom ut idag eller så kan man läsa ett utdrag via länken här Detta inlägg postades i Länkar vidare den januari 24, 2014 av […]