”Litteraturen anses viktig – men man vet inte varför”

När man i äldre tider gått genom skolans första fem, sex år, när man alltså lärt sig att läsa och skriva, ändrade undervisningen i modersmålet sin karaktär: diktaterna försvann, eftersom eleverna förväntades att behärska ortografin, och undervisningen i grammatik ägnade sig åt mera intrikata problem, åt konjunktiven till exempel, eller åt meningsbyggnaden utöver satsgränserna.

Så småningom ersattes då förmedlingen av kunskaper i själva språket med en introduktion i möjligheterna att använda dem: man övade att skriva ett brev eller en rapport, en skildring eller en spökhistoria. Dessutom började man att studera litterära verk: fabler och ballader först, sedan korta prosaberättelser (”short stories”), och i slutet kom några klassiska verk plus lite samtidslitteratur.

Jag minns att vi fick läsa Goethes Faust, första delen, i elfte klassen. Det tog flera månader. Förmodligen begrep jag inte mycket av ett verk, som än i dag överraskar mig med sin intellektuella rikedom. En skada har dock, mig veterligen, inte uppstått.

Men att läsa och förstå litterära verk, och att finna sig tillrätta inom den litterära traditionen, i alla fall inom det egna språket – det var självklart det sista och högsta målet för undervisningen i modersmålet. Inte bara i Tyskland, utan också i Sverige och förmodligen i minst halva världen. Men så är det inte längre: Redan för några år sedan visade en demoskopisk undersökning, att mindre än hälften av alla svenska gymnasieelever inte ens hade läst en enda bok under de gångna tolv månaderna.

”Läsning av, samtal om och analys av samtida och äldre skönlitterära texter” heter det visserligen i Skolverkets katalog om undervisningens syften i svenska på gymnasienivå (nivå 3). Men denna ”läsning” är bara en programpunkt bland nio ändamål, bredvid ”informationssökning” eller ”skriftlig sammanställning av texter av vetenskaplig karaktär”.

Det finns dock handfasta grunder för att litterära verk i äldre tider hade en central betydelse för skolundervisningen. Verken bildar lika kompletta som meningsfulla enheter. De brukar ha en början och ett slut, och det händer någonting däremellan, som man kan ta isär, studera, analysera och sätta ihop igen. De kräver att man finner sig tillrätta i större intellektuella sammanhang.

De visar vad man kan göra med språket. De förmedlar kunskaper på många områden. Nils Holgerssons underbara resa var en läsebok för folkskolan – ett verk som handlar om geografi, historia, biologi och mycket annat, men som ändå fungerade som roman.

Och mer än det: Genom litteraturen lär man sig att betrakta världen från en annan människas synvinkel, och i samma mån man går genom livet i en annans hud, så lär man sig någonting om sig själv. Om litteraturen över huvud taget kan bidra till att främja demokratin, så grundas möjligheten på att man får lära sig att byta perspektiv. Precis det, som hände med lille Nils när han hade förvandlats till en parvel.

Litteraturen har tappat sin betydelse för skolundervisningen, i Tyskland och ännu mer i Sverige. Anledningarna är flera: böcker spelar en allt mindre roll i samhället, likaså historiska kunskaper. Och om en fjärdedel av alla 15-åringar är funktionella analfabeter – vad ska man då med dikter eller noveller till? Samtidigt verkar dock både skolpolitiken och skolförvaltningen vara oförmögna att över huvud taget bestämma vad en undervisning i litteratur ska handla om.

Man tror sig veta att litteraturen är viktig, men man vet inte varför. För att nämna ett exempel: i slutet av april kungjorde regeringen att man vill engagera sig för läsandet i skolan, med särskild hänsyn till litteraturen. Förklaringen lät så här: ”En central del i strategin är att stärka tillgången till kvalitetslitteratur. Där menar regeringen att biblioteksersättningen är en prioriterad del.” Ja så? Tror man verkligen att det läses mer, om det bara funnes mer böcker i biblioteket?

Den mest lästa romanen i svenska skolor lär vara Jan Guillous Ondskan från år 1981, berättelsen om en skola som i verkligheten är ett mindre helvete. Men är det verkligen en bra idé att försöka locka elever till skolan med en rapport om hur förfärlig en skola kan vara? En bok som följer en huvudfigur som är så subtil, att han först nästan slår ihjäl sin värsta motståndare för att sedan lämna skolan med högsta betyg? En hjälte som kanske bjuder till beundran, men knappast till reflexion?

Om det finns någonting som är intressant med litteraturen, så är det tveksamma förhållanden, oklara förhållanden, splittrade lojaliteter – just det som bra litteratur handlar om och som är svårt att förmedla i vilken annan konstform som helst.

Bra litteratur är en uppfordring att tänka, och att tänka själv. Man uppmanas att känna igen mönster, att jämföra, att se det lika och det olika, att skilja mellan anledning och orsak, att ha en föreställning om att det finns olika vägar som leder från ett problem till en lösning. Och lyckas man med det, så förvärvar man småningom en hel repertoar av välorganiserade kunskaper om mänskligt beteende, som kan överföras till andra och mycket olika sammanhang.

Det krävs en egen form av undervisning i litteratur för att ta itu med sådana kunskaper: att kunna skilja mellan klassicism och romantik, mellan realism och expressionism och surreala verk må vara nyttigt, likaså att kunna hålla isär en novell och en roman eller att veta om olika berättarperspektiv. Men vad vinner man om man läser en bit Strindberg och sedan kan påstå att författaren på något sätt måste tillhöra naturalismen? Eller kanske symbolismen? Väldigt lite, den svenska vurmen för allehanda frågetävlingar till trots. En intressant fråga låter annorlunda.

Ett exempel? ”Ja, jag är ett kräk”, säger en figur i Strindbergs kammarspel Brända tomten från år 1907. Mycket roligare, och mycket mera givande än att be eleverna samordna dramat med den gängse indelningen av epoker, skulle vara frågan: ”Hur är det egentligen att vara ett kräk?” Tyvärr kommer frågan aldrig att dyka upp i någon läroplan, av den enkla anledningen att den inte kan formuleras på ett byråkratiskt sätt.

Litteraturen är inget museum, den är ingen katalog, och den lämpar sig föga till frågesport. Desto bättre ägnar den sig för att undervisa i analytiskt tänkande. Den grundläggande frågan i varje undervisning av litteratur borde vara: på vilket problem svarar en författare med en roman, en novell, ett teaterstycke eller en dikt? Hur var det till exempel att leva i ett samhälle där man inte kunde leva ihop med den älskade, även om man ville? Om man inte ens fick älska vem man ville?

Vad skulle hända med Romeo och Julia om de fick gifta sig? Varför gräts det så mycket i gamla romaner, i Werther till exempel, eller i Pride and Prejudice? Och varför regnar det så ofta i dessa böcker, åtminstone lika mycket som det gräts? Varifrån kommer protesten emot att familjens intresse av kontinuitet, från den ena generationen till den andra, betraktas vara av mycket större betydelse än individens fallenheter? Man kunde föreställa sig ett helt läsår på gymnasiet, där, i ett samarbete mellan lärarna i svenska, engelska och musik, behandlas temat ”All you need is love”.

Ett sådant förslag skulle möta tre hinder. Det första är att dagens lärare själva knappt fick någon bra undervisning i hur man drar en pedagogisk nytta av att läsa skönlitteratur. Det andra är att dagens läroplaner är så belastade med stoff av den mest olika karaktären att det blir nästan omöjligt att få ihop tiden för en så pass utdragen gärning.

Det tredje är att centralstyrningen i undervisningen bara växer, på bekostnad av alla mera intellektuella förehavanden. Om regeringen nu vill ha samlade läroplaner ”för varje skolform, där kursplaner och timplanen ingår”, så måste förverkligandet av denna idé gå på bekostnad av den enskilde lärarens frihet. Men om man nu verkligen ville ägna sig till litteraturen, om man nu verkligen skulle vilja främja tänkandet – då borde lärarnas frihet vara det första som behövs.

***

Läs även: Thomas Steinfeld: ”Skolan gör kunskap till en byråkratisk illusion”

Läs även: Thomas Steinfeld: ”Skolan är på väg att knäckas av politikernas herravälde”