Ylva_Johansson

Återställaren

Därför gick moderaterna med på den historiska överenskommelsen om höjt tak i a-kassan. Läs Fokus avslöjande från februari.

Kanske är det ofint att dra upp den här gamla historien. Men om minnesbilden är korrekt är året 1995 och Magdalena Andersson går kvar på Handelshögskolans forskarutbildning. Irene Wennemo, som har doktorerat i sociologi, har däremot precis börjat arbeta på regeringskansliet. Så småningom ska de mötas på statsrådsberedningen under Göran Perssons tid. Men nu är det första gången de ses. De hamnar genast i konflikt. Ämnet för dagen: Bör folk få gå på a-kassa hur länge som helst?

– Det är ju bara att dra in ersättningen. Folk får ju socialbidrag då, tycker Magdalena Andersson.

– De som går på socialbidrag måste ju sälja hus och allting, kontrar Irene Wennemo som blir förvånad över argumentationen.

Ögonblicksbilden säger något om spännvidden i arbetarrörelsen. För många har socialförsäkringarna betraktats som en grundsten i välfärdsbygget, något som måste beskyddas. Även från de egna. Irene Wennemo, som kom från fackligt håll, var inte ensam om att protestera när 1990-talets budgetsanerare – Magdalena Anderssons krets – sparade in på a-kassa och sjukförsäkring. Ett lågintensivt inbördeskrig om hur mycket en renovering av trygghetssystemen ska prioriteras har pågått sedan dess.

Åtta år i opposition, och åtta år av nedskärningar på framför allt a-kassan, har nu gjort det enklare att enas om behoven. Men åtgärdsplanen återstår.

Den nya regeringen lyckades med nöd och näppe undvika att avgå, men har knappast signalerat styrka. Fortfarande administrerar den motståndarnas budget. Få saker de senaste månaderna har talat för att Stefan Löfven om fyra år ska kunna visa upp en kraftigt förstärkt a-kassa eller sjukförsäkring.

Därför var det som hände i veckan så överraskande. När politikerna i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen i måndags slutjusterade sina förslag stod det klart att de rödgröna och alliansen var överens om att taket i arbetslöshetsförsäkringen bör justeras upp – varje år. Plötsligen föreföll det som om alla blivit a-kassekramare. Till och med moderaterna.

Var det arbetets söner som skapade de svenska trygghetssystemen så har det ålagts döttrarna att rädda dem.

Magdalena Andersson är numera socialdemokratisk finansminister och Irene Wennemo statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet. Men det tyngsta ansvaret för arbetslöshetsförsäkringen bär ett av regeringens mest rutinerade statsråd.

Ylva Johansson har varit både skolminister och sjukvårdsminister. Kompisen Stefan Löfven valde att låta henne fortsätta som arbetsmarknadspolitisk talesperson när han tog över. Folk beskriver henne som orädd, med en drivkraft som få, och mycket krävande. En av hennes första åtgärder som minister var att rekrytera Irene Wennemo. Det är den här trion – Johansson, Wennemo och Anderssson – som fått uppdraget att laga det som Stefan Löfven i valrörelsen sa hade »gått sönder« i Sverige.

Det är lättare sagt än gjort.

A-kassan, till exempel, har försämrats i över tjugo års tid.

Det unika med både den och sjukförsäkringen är att de bygger på principen om inkomsttrygghet. Modellen var länge omtvistad inom arbetarrörelsen. En tungviktare som Gustav Möller, legendarisk socialminister, drev principen att försäkringen bara skulle ge en grundtrygghet. Men Gunnar Sträng, finansministern, hade tagit intryck av LO:s argumentation och ställde sig bakom inkomstbortfallsprincipen.

– Sträng begrep det där. Säga vad man vill om honom, men han var en riktig politiker som inte bara tänkte i finansdepartementala termer om minsta möjliga statsutgifter jämnt, säger Anna Hedborg som arbetade hos Sträng i slutet av 1960-talet och som blivit socialdemokraternas grand old lady när det gäller socialförsäkringar.

Det blev ett avgörande vägval som skulle få stor betydelse för den svenska modellen och i förlängningen också för det så kallade välfärdsbygget. För socialdemokraterna blev arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen ett instrument för fördelningspolitik.

Eftersom lågavlönade i betydligt högre utsträckning blir sjuka och arbetslösa än de med höga inkomster får de oftare del av ersättningarna. Höginkomsttagare bidrar därför med mer pengar till systemet än låginkomsttagare. Det är med Anna Hedborgs ord »en genialisk fördelningsmekanism«. Men för att det ska finnas acceptans även bland höginkomsttagare för modellen så måste de få tillbaka i proportion till vad de betalar in; det är det som utgör den så kal-lade inkomstbortfallsprincipen. Är taken för låga kommer höginkomsttagare få ut för lite och söka sig till privata lösningar, lyder resonemanget.

Men sedan Sträng och Möller har rätt mycket hunnit hända. Från att ha varit snudd på världsbäst när det gäller att erbjuda ekonomisk trygghet för den som förlorar sitt arbete har Sverige rasat i den internationella trygghetsligan.

Det började 1993, när den borgerliga regeringen tog bort den årliga justeringen som gjorde att a-kassan successivt räknades upp. Göran Perssons socialdemokratiska regeringar återställde aldrig den reformen. Av utlovade höjningar blev inte mycket mer än munväder. I praktiken sjönk i stället taken år för år.

Men den borgerliga alliansen höjde sedan hastigheten i nedskärningarna.

När de fyra allianspartierna 2005 förberedde sitt maktövertagande samlades partiledarna i Bankeryd. Den stora striden handlade om just försäkringarna. Anders Borg ville spara mycket på sjukförsäkringen, Lars Leijonborg höll emot. Genom klassisk kohandel enades man om att spara lite mer än Lars Leijonborg ville på sjukförsäkringen och lite mer än Anders Borg ville på a-kassan. I regeringsställning sänkte man ersättningen i a-kassan, höjde avgifterna och stramade åt villkoren. För pengarna som frigjordes sänkte man skatter. Det blev arbetslinjen.

A-kassan var näst högst i världen 2005. När Magdalena Andersson, Ylva Johansson och Irene Wennemo i höstas flyttade tillbaka till regeringskansliet låg den i stället under OECD-snittet. Bara en av hundra svenskar kunde räkna med att få den utlovade nivån på 80 procent av sin lön i ersättning. Taket hade blivit så lågt att legitimiteten i systemet krackelerade.

MagdalenaWennemo

Gammalt groll. För tjugo år sedan var Magdalena Andersson och Irene Wennemo oense om trygghetssystemens omfattning.

Historiskt har socialdemokraterna haft två bundsförvanter i kampen för höga tak: folkpartiet och vänsterpartiet. Miljöpartister och centerpartister har ogillat höga tak eftersom de gillat grundtrygghet, moderaterna har ogillat dem för kopplingen till facken – bland annat. Kristdemokraterna har i sin tur gillat olika.

Att en svag socialdemokratisk regering med miljöpartistiska statsråd skulle kunna förändra läget radikalt är knappast någon självklarhet. Men under förra mandatperioden hände ett par saker som förändrade läget.

Det ena borgerliga partiet efter det andra avvek från alliansens renläriga arbetslinje. Inför valet argumenterade folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna för höjt tak i a-kassan. Kvar på barrikaderna stod bara moderaterna.

Och alliansregeringen tillsatte en socialförsäkringsutredning.

Den ser nu ut att kunna hjälpa Ylva Johansson att genomföra arbetsuppgiften som Stefan Löfven har gett henne.

I måndags eftermiddag samlades socialförsäkringsutredningens ledamöter för sitt sista möte. Deras beting har varit stort. Uppdraget har inte bara handlat om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Under resans gång har politikerna i utredningen också fått arbetslöshetsförsäkringen på halsen. Och där har gamla positioner övergetts. Utredningens slutsatser blir inte offentliga förrän regeringen får den i sin hand om en månad. Men enligt flera källor är nu allianspartierna och de rödgröna överens om att taket i a-kassan bör indexeras, det vill säga per automatik räknas upp varje år. Det innebär närmast ett epokskifte – där en försäkring som i två decennier har halkat efter plötsligt ska förstärkas. Och det kontinuerligt.

Rapporter inifrån sammanträdena beskriver förvånade blickar och höjda ögonbryn över att även m-ledamöter har börjat resonera om att något måste göras åt a-kassan. 

– Lite bisarrt, som en person uttrycker det, med tanke på partiet tidigare varit så pådrivande i att skära ner.

De där sprickorna i borgerligheten bör Irene Wennemo ha sett. Hon var nämligen sekreterare i utredningen innan hon sparkades av alliansregeringen med motiveringen att hon kandiderade till ordförande i socialdemokraternas kvinnoförbund. För henne och Ylva Johansson borde enigheten i utredningen innebära att regeringen kan ta snabba kliv framåt mot att faktiskt också genomföra en indexering.

Fast, riktigt så enkelt är det inte.

I överenskommelsen, uppger flera källor, slås inte fast hur uppräkningen ska ske. De största a-kasseälskarna drömmer om att få koppla indexeringen till löneutvecklingen – som i pensionssystemet. Det skulle nämligen ge de arbetslösa mer pengar i plånboken än om a-kassan, likt sjukförsäkringen, knyts till hur mycket priserna stiger. Från moderat håll är det snarare den senare lösningen man talar om när man börjat acceptera en indexering.

Det andra problemet för regeringen är att en utredning är en utredning, partiledningar och parlamentariskt läge något annat. Flera borgerliga partier byter nu ledare. I vilken grad de nya anser sig bundna av socialförsäkringsutredningen återstår att se. I utredningen har man från moderat håll försvarat sin omsvängning med hänvisning till arbetslinjen. Om a-kassan och sjukförsäkringen blir mer lika varandra minskar incitamentet för att »fly« över till den ekonomiskt mer fördelaktiga sjukförsäkringen, har man resonerat. Vad den nya moderatledningen säger om saken går inte att få besked om.

Det tredje dilemmat är – som vanligt – pengar. Det finns alla varianter på en höjning av taket i a-kassan, från budget till lyx. I hur många dagar, till exempel, ska en arbetslös få ta del av det högre taket? I budgeten i höstas föreslog och finansierade regeringen att de som tjänar upp till 25 000 kronor skulle få 80 procent i ersättning under de hundra första dagarna.

En indexering innebär däremot något annat – i synnerhet på kostnadssidan. Eftersom det inte går att höja skatter i vårbudgeten lär det dröja innan Ylva Johansson kan kapitalisera på enigheten i socialförsäkringsutredningen. Och de som i likhet med LO vill ha en lyxversion, där a-kassan kopplas till löneutvecklingen, riskerar att bli besvikna. Den modellen äter upp reformutrymmet som skapas när skatteuttaget stiger i takt med inkomstutvecklingen samtidigt som bidrag och försäkringar inte räknas upp. Det sista en finansminister vill ha en är en sådan ekonomisk gökunge i boet.

Magdalena Andersson har säkert en mer nyanserad syn på a-kassan än hon hade när hon bråkade med Irene Wennemo för tjugo år sedan, men landar utredningens förslag i ett gräl mellan arbetsmarknadsdepartementet och finansdepartementet har Stefan Löfven egentligen inget val. En finansminister får rätt.

Fakta | Färre får a-kassa

GrafLILLA

Tryck på bilden för att förstora den. 

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1225 kronor!