Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Amningshets

För många mammor blir den första tiden med barnet ett trauma. De känner sig misslyckade, skäms och har skuldkänslor. Fokus hittar förklaringen i dagens skoningslösa amningspolitik.

I Sverige kan vi skryta med god uppslutning kring amning. Hela 90 procent av alla nyblivna mammor ammar sina barn när de är nyfödda. En stor andel mammor fortsätter sedan amma, länge, om man jämför med andra länder i västvärlden. 70 procent av alla kvinnor ammar fortfarande när barnen är sex månader gamla.

Amning är bra, det är i princip alla experter eniga om. Bröstmjölken innehåller all näring ett spädbarn behöver, det skyddar mot infektioner, och dessutom ger amningen den hudkontakt och närhet som små spädbarn behöver. För den nyförlösta mamman finns det från samhällets sida en rad olika hjälpåtgärder för att komma i gång med amningen. Redan på BB får mammor råd och stöd av barnmorskor och om man får problem har flera sjukhus amningsmottagningar där man som nybliven förälder kan söka hjälp. Dessutom ska BVC, barnavårdscentralerna, som föräldrarna kallas till en vecka efter att man kommit hem från BB, vara ett stöd till den nyblivna mamman.

Det finns alltså goda förutsättningar för svenska mammor att amma. Men så har det inte alltid sett ut. På 30 år har antalet ammande kvinnor ökat med 50 procent.

»Av minerna på sköterskor och doktorer på akuten kunde vi se att vi kom in i sista sekunden. Hade vi väntat ytterligare några timmar hade vår dotter i bästa fall kunnat få en obotlig hjärnskada på grund av uttorkningen. Vad som hänt i värsta fall vill jag inte ens tänka på.« (Carinas berättelse på nappflaskan.com)

Carinas och en rad andra mammors berättelser visar att dessa goda förutsättningar, eller ivern över mammor ska amma, beroende på hur man ser det, också har en baksida. Orsaken till att Carinas dotter var på väg att få en hjärnskada var pressen över att hon till vilket pris som helst skulle amma. Men det krånglade, bebisen sög bara korta stunder och mjölken rann inte till. Trots det fick Carina höra av barnmorskorna på BB och av intresseorganisationen Amningshjälpen att »alla kan amma« och att »det är bara att vänta lite till«.

Carina är inte ensam. Många kvinnor i Sverige får problem med amningen. Exakt hur många finns ingen statistik på, men enligt Stockholms läns landsting drabbas 27–30 procent av alla ammande kvinnor i Stockholms län varje år av någon form av komplikation i brösten – såriga bröstvårtor, mjölkstockning eller svampinfektioner. Statistiken visar att bilden av mamman och barnet, den mysiga stunden, det naturliga tillståndet, är komplicerad.

– Det har kommit kvinnor till mig med såriga bröstvårtor som blöder och som nästan lossnat, säger Elisabeth Hjärtmyr, barnmorska på BB Stockholms amningsmottagning och Barnmorskorna Gamla stan, specialiserade på amning.

– Det är fruktansvärt att möta de här kvinnorna som mår så dåligt. De ser det som att de måste fortsätta amma, för barnets skull, för dess överlevnad. Ofta är familjen helt i kaos, ingen har sovit, ingen har ätit ordentligt på dagar, allt är helt uppochnervänt. Ofta är det ingen som har stannat upp och frågat dem hur de mår, eller verkligen sett till att lyssna på svaret, säger Elisabeth Hjärtmyr.

Hon är kritisk till hur vården i vissa fall behandlar kvinnor som har amningsproblem. För att förstå bakgrunden till denna självkritik och synen på amning i Sverige måste vi tillbaka till 70-talet.

1972 noterades rekordlåga siffror kring amning. Bara 5,7 procent av alla sexmånadersbebisar fick endast bröstmjölk, att jämföra med dagens 30 procent. På sjukhusen hade det rått strikta regler för amning: var fjärde timme ska de nyfödda bebisarna amma. Regler som naturligtvis försvårade amningen. Ungefär samtidigt kom otäcka historier om hur barnmatsindustrin förde aggressiv marknadsföring i u-länder. Med resultatet att bebisar som annars ammats, fick ersättning utspädd i vatten som inte var tillräckligt rent. Spädbarnen drabbades av diarréer och uttorkning, ibland med dödlig utgång. WHO och Unicef kämpade för att slå undan fötterna på barnmatsindustrin och 1981 kom så en internationell kod mot reklam för bröstmjölksersättning som alla FN:s medlemsstater uppmanades att följa. I Sverige startades 1973 intresseorganisationen Amningshjälpen, som arbetade för att sprida kunskap om amning och har som mål att »bilda opinion för amning och verka för ett mer amningsvänligt samhälle«. Tillsammans med barnläkare tryckte Amningshjälpen på så att Socialstyrelsen utredde amningstillståndet i landet.

Under hela 1980-talet forskades det mycket om amning, och med medicinsk bevisning för att amning var bra för bebisarna gick det lätt att övertala mammor att amma mer. Vilket mammorna gjorde. Men fortfarande var statistiken inte tillräckligt god, ansåg Socialstyrelsen. Det skulle ammas ännu mer. 1990 träffades ledande hälsopolitiker i Italien och enades om den så kallade Innocenti-deklarationen som går ut på att främja, stödja och skydda amningen.

– När den skrevs gick diskussionen att om vi i i-länderna ammade, skulle även de i u-länderna börja amma mer. De har oss som förebild, säger Marianne Bergström, vårdutvecklare som arbetar med att samla in statistik om amning i Sverige.

Innocentideklarationen utgör även grunden för så kallade »Baby Friendly Hospital Initiative« – på svenska »Amningsvänliga sjukhus« där ett tiopunktsprogram ska få mammor att amma ännu mer. Ett av stegen var att absolut inte ge ersättning till nyfödda bebisar, »om det inte är medicinskt indikerat«. Folkhälsoinstitutet vann gehör för att genomföra reformen och 1996 var alla svenska sjukhus utnämnda till amningsvänliga.

– Ambitionen är att den kulturella normen i samhället ska vara att amma, men då ska mammor få den hjälp de behöver för att uppnå det. Sedan kommer det alltid att finnas mammor som inte vill eller kan amma. Det ska självklart bemötas med respekt, och stöd för dem som vill få det att funka, säger Ulla-Kaisa Koivisto Hursti, nutritionist på Livsmedelsverket och ordförande i nationella amningskommittén.

Det stödet och den respekten ska i första hand komma från de barnmorskor som dagligen träffar mammorna, och som har en mycket betydelsefull roll vad gäller att hålla amningsfrekvensen hög. Synen på amning kan tydligt utläsas i deras studentlitteratur. I »Vägen till lyckad amning« står det att »Modern får aldrig bibringas den uppfattningen att flaskuppfödning är jämförbart med amning, eller att det är riskfritt.« Samtidigt står det att det gäller att balansera rätt och inte ge information på ett sätt »som kan ge upphov till skuldkänslor hos kvinnorna«. Å ena sidan ska alltså mamman få veta att det finns en massa risker med flaskmatning. Å andra sidan ska de inte behöva ha skuldkänslor för att de flaskmatar sina barn.

Även i Folkhälsoinstitutets skrift »Amning idag« står det att kvinnors eventuella dåliga självförtroende vad gäller amning beror på dagens moderna kvinno-
och föräldraskapsideal, med objektifieringen av kvinnans kropp och reklambilder av familjer där barn aldrig gnäller har lett till att kvinnor har »tappat tron på sin egen kropps förmåga att kunna ge barnet näring, det vill säga tron på sin förmåga att vara mödrar i ordets ursprungliga innebörd«. Denna attityd: att alla mammor kan och bör amma och inte hitta andra sätt att föda sina barn, kallar Karin Algvik, 38, mamma till Viggo, 3,5, och Leia, 6 månader, för amningsfascism:

»Efter 58 timmars förlossning visade det sig att Viggo var för svag för att suga och jag uppmanades att pumpa och satt fjättrad vid en elektrisk pump. Barnmorskorna kom in och drog och slet i mina bröst och kunde inte förstå varför det inte kom nåt. Hela tiden fick jag höra: ’Nu när han är så dålig måste han få modersmjölk. Det är jätteviktigt!’ Och där satt jag. Ensam med hormonerna i en enda röra och fattade inte vad som hände. Efter tio dagar fick vi åka hem med
Viggo. Dödströtta och livrädda. Pumpjäveln skickade de med oss. Eftersom jag inte lyckats få fram mer än ett par ml fick Viggo ersättning. Jag bara grät, Viggo gick inte upp i vikt. Allt var kaos! Efter två veckor gav vi upp och prövade med nappflaska. Han tog den direkt! Åt och somnade! Vi hade hittat en lösning. Trodde vi. Men nu blev det fart på barnmorskorna! De ville att jag skulle dricka speciella teer, använda hormonspray och pumpa, pumpa, pumpa.
Ingenting fungerade och vi gav upp. Viggo gick upp i vikt och mådde ganska bra. Men på BVC fick jag höra av en annan mamma i väntrummet att: ’Fy, vad hårt det ser ut när han måste äta med flaska. Varför ammar du inte?’ När jag gick till amningsrummet på Solna Centrum med en liten unge som måste ha lugn och ro för att äta sa man: ’Ursäkta men det här är faktiskt ett AMNINGSRUM.’ Och jag bara tog emot! Och grät.
För sex månader sedan kom så lillasyster Leia och hon var frisk, tjock och glad. Men återigen strulade amningen. Jag hade inte tillräckligt med mjölk och Leia sög och sög dygnet runt de första dagarna. Systrarna på BB sa att jag bara skulle amma mer så skulle det lösa sig och jag försökte nog kompensera allt som hänt med Viggo genom att göra som de sa. Resultatet blev såriga bröstvårtor som blödde och varade och gjorde helvetiskt ont. Någonting var väldigt fel och jag togs akut in på sjukhus igen. Såren hade ’gått inåt’ och en infektion hade uppstått i hela min kropp. Jag fick antibiotika och åkte hem. Det blev inte bättre och vid det här laget hade jag haft över 40 graders feber i 10 dagar.
Till slut var brösten så trasiga att vävnaden började tränga ut. På sjukhuset sa de att det inte var någon fara bara jag fortsatte amma men det gick bara inte. Jag tycker att det finns goda skäl att tala om amningsfascism.«

I Sverige har sedan en tid en debatt förts kring amning. I den har intresseorganisationen Amningshjälpen ofta fått stå som symbol för de amningsivriga institutionerna.

– Med all respekt för dem som väljer att inte göra det – de flesta vill ändå amma. Och det finns inget skäl att slå sig till ro för att Sverige ligger högt i amningsfrekvens. Det är fortfarande viktigt att arbeta för amning, säger Marit Olanders som är redaktör för Amningsnytt, organisationens tidning.

Amningshjälpen får årligen cirka 10 000 förfrågningar per telefon, av kvinnor som vill ha råd kring amning.

Marit Olanders poängterar att föreningens policy är att låta den enskilda mamman bestämma om hon vill eller inte vill amma, men hon är ändå kritisk till hur debatten förts.

– Jag tror att många av dem som hörs i debatten, som säger att nappflaskan fungerar precis lika bra som amning, säger det för att rättfärdiga sitt eget beslut att inte amma. I processen har de blivit så aggressiva, säger Marit Olanders.

Hon menar att Amningshjälpen har förståelse för att många upplever amningsråden som missriktade men att grundproblemet ligger i det enskilda samtalet och att mötet med individen blivit försummat.

– Säger man att amning är bäst för barnet, stämmer det för befolkningen i stort. Men kanske inte för den enskilda mamman, säger hon och tillägger att lösningen på en bättre kommunikation mellan vården, organisationer och mammorna ligger i införandet av en »amningsvänlig vårdkedja«, där övergången från mödravård till BB och BVC blev mindre kaotisk.

En av dem som verkligen ville amma men fick problem är Cecilia Williams, 31, mamma till Alma, 3:

»Fem veckor efter att min dotter fötts hade hon fortfarande inte nått upp till sin födelsevikt. Jag hade inte tillräckligt med mjölk! Till och med på BB sa de att hon måste få ersättning.
Men när jag ringde Amningshjälpen sa de att det handlade om att jag inte kunde se mitt barn ledset, men att jag måste tänka på barnets bästa och inte ge henne ersättning efter amningen. Det var innan hon ens nått upp till födelsevikten! Jag trodde att bröstmjölksersättning förstörde barn.
Det enda jag fick höra med amningen var att ’alla kan mamma’. Vad gäller alla andra saker med bebisar säger de ’alla är olika’, men tydligen är alla exakt lika vad gäller amning. Jag försökte helamma i fyra månader, gav henne bara lite ersättning för att inte ’förstöra amningen’.
Så det dröjde tills hon var fyra månader innan hon fick äta sig mätt. Jag förstår inte att de får säga saker som att alla kan amma, allt handlar om vilja, att ha rätt inställning, att tro på sig själv. Det är ju lögn! De ljuger dessutom om att det är så bra för hälsan. Min dotter är hur frisk som helst. Och tänk i så fall, alla som föddes i början på 70-talet när det var lägst amningsfrekvens någonsin, hela den generationen borde ju vara sjuk då i så fall. Jag knäcktes totalt under den här perioden.«

Trots att alla inom vården och på Amningshjälpen säger sig värna om mammans val – att amma eller inte – är det många som upplever att amning inte är något man väljer, utan ett tvång, och att det inte finns något alternativ. Det visar en C-uppsats från institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, skriven av Liselott Dahlberg. Hon gjorde djupintervjuer med kvinnor som fått avbryta amningen. Kvinnorna upplevde att det var självklart att de skulle amma. Ingen talade om för dem att man även kan föda upp spädbarn med ersättning och nappflaska om de inte skulle vilja eller kunna amma. De upplevde att på BB gäller amning – till varje pris. Ingenting sades om krånglande amning, ingenting om flaskmatning.

Åsa Kettisen, 31, mamma till Malcolm, 4,5, och Fabian, 1:

»Malcolm var väldigt liten när han kom. Han fick inget riktigt tag om bröstvårtan. Jag trodde det skulle fixa sig, den där första natten sög och sög och sög han nästan sönder mig. Kanske var jag dum som inte ringde på någon sköterska, men de hade inte sagt något om att det kunde bli fel heller. Och när vi var på mammaförberedande kurs hos barnmorskan före förlossningen ställde hon fram en bytta med amningsredskap på bordet – amningsnapp att sätta på bröstvårtan, pumpar och så vidare – och sa: ’Sånt här ska ingen av er behöva.’ Det var som att det inte kunde hända att det blev problem. Det var nog därför jag blev så tagen på sängen. Jag fick mjölkstockning och hög feber, mjölkproduktionen kom inte i gång trots att jag pumpade. När jag började prata om att sluta, sa alla ’försök lite till’. Jag hade småsår och mjölkstockningar i sju månader. På vissa chattsidor kunde stämningen vara nästan hatisk, jag minns ett inlägg där någon sa att amningsproblem var naturens sätt att rensa ut de svagaste elementen. Jag hade ingen tanke på att jag kunde ge honom ersättning, trots att det gjorde så ont så att jag tjöt.
Den första som förstod mig var en manlig läkare jag träffade när Malcolm var 4-5 månader. Han gav mig tabletter som skulle stoppa mjölkproduktionen. Jag tog dem inte, hade dem i skåpet, men det var en sån skön känsla av makt över sin egen kropp, bara att ha de där tabletterna hemma.
Jag är själv adopterad och flaskmatad och känner mig hyfsat normal ändå. Jag skulle önska att de kunde prata lite mer innan om att det kan gå åt skogen. Samtidigt, det är ju så att man SKA tycka att det är så synd att man inte kan amma.
Egentligen är det ju bra också, jag kunde gå på bio med kompisar och åka iväg med jobbet utan att tänka på att Fabian skulle gå hungrig. Och Fabian är ganska pappig, medan Malcolm sitter som ett plåster på mig. Papporna får ju mer kontakt med barnen om man flaskmatar. Det är synd också att det inte finns mer information om hur man flaskmatar på bästa sätt.«

Amning är känsligt. De allra flesta mammor vill som sagt amma, men alla kan eller vill det inte. Vårdkedjans ambitioner att hålla amningsstatistiken på en hög nivå har, som mammornas berättelser visar, ibland gått över styr. Barnmorskan Elisabeth Hjärtmyr önskar att den laddade stämningen kring amningen kunde brytas, bli mer tillåtande, att det fanns större plats för den enskilda personen. Att mammor ska slippa behöva känna skuld och skam för att de inte kan amma.

– Det blir så hårt med alla generaliseringarna kring amning. Jag skulle önska att man slapp den här uppdelningen i två läger. Det vore bättre om det kunde planas ut, så som debatten kring att använda epidural (ryggmärgsbedövning) vid förlossning. Nu ligger det ingen värdering i det, det är mer – vissa behöver det, vissa behöver det inte. Som debatten ser ut nu gynnar det ingen – varken dem som ammar eller dem som inte ammar, säger Elisabeth Hjärtmyr.

Källor

»Amning idag«, Folkhälsoinstitutet, förlagshuset Gothia.

»Amning till varje pris!?« En studie av hur kvinnor som inte ammar upplever att de blir bemötta av omgivningen, Liselott Dahlberg, C-uppsats, institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet,

»Vägen till lyckad amning«, Royal College of Midwives,

»Amningsvänliga sjukhus för attt skydda, stödja och främja amning«, SOU, Kommittén för ett svenskt deltagande i UNICEF/WHO-aktionen

»Baby Friendly Hospitals«,

»mama« nummer 2 2006,
»www.nappflaskan.com«,

»www.who.int«,

www.amningshjalpen.se,

www.sll.se,

www.socialstyrelsen.se

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera