Inspärrad utomlands

I över sex månader satt Calle Jonsson i ungdomsfängelset Avlona norr om Aten och väntade medan löpsedlarna i Sverige skrek ut att en SVENSK anklagats för MORDFÖRSÖK. Men trots svenska mediers beskrivning av hur en ärbar svensk fallit offer för en korrumperad grekisk polis och ett opålitligt ociviliserat grekiskt rättssystem, utlämnade svenska myndigheter honom till den grekiska rättvisan.

Calle Jonsson-historien utlöste en massiv mediebevakning, och den lär ta fart igen inom kort när rättegången ska tas om från början. Calle Jonsson är inte ensam om att ha fått prova på gästfriheten i utländska fängelser. Var och varannan dag läser vi notiser om att svenska personer gripits av polis i utlandet misstänkta för brott. Vissa rättsfall väcker större intresse, som när en 19-årig svensk leende mottog domen på 15 års fängelse för terrorbrott i Bosnien förra veckan, eller kvasi-kändisen Stefan »Tjock-Steffe« Erikssons krasch med en stulen Ferrari som slutade i fängelse. Eller varje gång den morddömda Annika Östbergs tragiska öde återkommer när en kalifornisk guvernör på nytt avslår hennes ansökan om att överföras till Sverige.

Men andra fall är mer okända. Som att en 46-årig affärsman greps i Kina 2003 misstänkt för penningförfalskning och dömdes till livstids fängelse, att en morddömd 33-åring sedan 1996 sitter på livstid i USA och att en 39-årig kvinna sedan sju år avtjänar livstids fängelse i Filippinerna för narkotikabrott.

I dag är runt 200 svenskar frihetsberövade världen över – häktade eller i fängelse. På bara två år har antalet fördubblats – i februari 2005 var siffran knappt 100. De frihetsberövade är mellan 18 och 74 år och övervägande män – bara tjugo av dem är kvinnor.

Och ja, de flesta är nog lika svenska som Calle Jonsson. I eftertanken som följde hans fall höjdes kritiska röster om att medierna gått i spinn enbart på grund av hans helyllesvenska namn och bakgrund. Och visst förekommer en överrepresentation av personer med utländsk bakgrund på UD:s förteckning. Av de 200 personerna har var fjärde utländsk anknytning; sexton har utländskt medborgarskap men är fast bosatta i Sverige, tretton har dubbelt medborgarskap och nitton var vid gripandet bosatta utomlands. En naturlig förklaring är att folk med utländsk anknytning ofta reser till sina hemtrakter under semester, och i takt med att en allt större del av svenska befolkningen är födda i ett annat land så kommer den utvecklingen att fortsätta. Men det förändrar inte det faktum att samtliga 200 frihetsberövade har nära anknytning till Sverige, att 184 av dem har svenskt medborgarskap och att samtliga har rätt till samma uppmärksamhet av svenska myndigheter.

Den som leder det växande arbetet med att hjälpa frihetsberövade svenskar är Fredrik Jörgensen, chef för UD:s konsulära enhet. Han förklarar att svenskarna i allmänhet reser mer, längre och allt mer oplanerat. Svenskar med utländsk anknytning i synnerhet reser ännu mer och ofta till sina hemländer.

– Reseavstånden har blivit längre – inte bara geografiskt utan även kulturellt. Man reser till mer exotiska platser där man utsätter sig för betydligt större risker, säger han.

– När det är lika billigt att flyga till Paris som att ta en taxi till Arlanda ger sig folk iväg utan att tänka sig för så noga.

Utöver de frihetsberövade tillkommer på förteckningen även ett femtiotal personer som är fria i väntan på rättegång men riskerar fängelsestraff. Över hälften av de 200 sitter i förvar i avvaktan på rättegång.

Längden på de utdömda fängelsestraffen bestäms av en rad omständigheter, varav två är avgörande: vilket brott som begåtts och var det begicks. Även om det kan bli en jämförelse mellan äpplen och päron är det ofrånkomligt att länder har olika syn på skilda typer av brottslighet. Ett brott som penningförfalskning kan ge högst fyra års fängelse i Sverige, medan det i Kina kan leda till livstid, vilket en 46-årig svensk bittert fått erfara.

Thailand är ökänt för långa fängelsestraff för narkotikabrott, se exemplet med diplomatdottern Karolina Jonsson, men samtidigt är det möjligt att mörda en prostituerad och komma undan med fem års fängelse.

De svenskar som dömts till fängelse utomlands har straff från ett par år upp till livstid. Sjutton av dem är på över tio år, varav tre på livstid – 46-åringen i Kina, den 39-åriga kvinnan i Filippinerna och 33-åringen i USA.

Det i särklass vanligaste brottet är narkotikabrott – över en tredjedel av de frihetsberövade svenskarna är dömda för narkotikabrott. I Tyskland, där flesta svenska brottslingar har åkt fast, har mer än hälften begått narkotikabrott. Andra vanliga förbrytelser är ekonomiskt relaterade (alltifrån stöld till bedrägerier), våldsbrott (varav fem mord), sexualbrott och människosmuggling.

Bara en person har frihetsberövats av politiska skäl; den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, vars brott betecknas som otillåten journalistik. Hans fall utmärker sig i fler avseenden. Han är inte bara den enda svenska politiska fången utan dessutom inne på sitt sjätte år i eritreanskt fängelse utan rättslig prövning. Trots omfattande diplomatiska insatser från svensk sida besitter han därmed det sorgliga rekordet bland svenskar som frihetsberövats i väntan på rättegång.

En annan som väntat länge på att få sitt fall prövat är en 35-årig kvinna från Kristianstad som befunnit sig på det ökända Twin Towers-häktet i fyra år. Hon hävdar att hon är oskyldigt misstänkt för mordförsök på sin då treårige son. Hon greps 2002 efter att hon hittats medvetslös av en psykos vid poolen med sin son lekande bredvid. Sonen hade röda märken på halsen och polisens teori var att kvinnan hade försökt mörda sin son under en psykos.

– Jag älskar min son över allt annat och skulle aldrig göra illa honom. Märkena på halsen var rivsår och jag förstår inte hur de kan tro att jag försökt göra illa honom med en kniv, säger hon per telefon till Fokus.

I november förra året släpptes hon mot borgen men i väntan på rättegången bär hon fotboja.

– Jag får bara vara i hemmet och varje vecka måste jag gå till ett ställe och visa upp min fotboja. Det är lite jobbigt men det är väldigt skönt mot att vara på häktet där det var bråk hela tiden. Jag har försökt undvika bråk och bara blivit slagen en gång, säger hon.
Trots allt som hänt är hon förhoppningsfull.

– Jag hoppas de tar av fotbojan snart och lägger ner mitt fall. Jag kommer frias från misstankar för jag vet att jag är oskyldig. Allra mest längtar jag efter min son. Jag har inte fått träffa honom sedan det hände men vi pratar i telefon hela tiden och det känns som vi fortfarande har samma kontakt.

Frågan om överförande till Sverige har aldrig varit aktuell.

– Nej, jag är oskyldig och ska inte straffas alls. Dessutom är min familj här och det är med dem jag vill vara, säger hon.

Alla minns hur UD:s tjänstemän efter tsunamin 2004 sakligt redogjorde för sina begränsade skyldigheter och möjligheter att hjälpa svenskar i nöd. Detsamma gäller stödet till svenskar som dömts utomlands. Utrikesdepartementets och ambassadernas skyldigheter när det gäller att biträda den som är frihetsberövad stannar vid följande: Ta kontakt med den frihetsberövade. Kontakta UD i Stockholm som informerar dina anhöriga – om personen vill. Kontrollera att försvarsadvokat och tolk utses. Hålla sig informerad om rättsprocessen. Se till att ordna regelbundna besök. Det är allt.

– Rättsliga missförhållanden och drakoniskt höga straff är tyvärr inte mycket vi kan göra åt. Vi kan inte påverka rättsskipningen i ett annat land, säger Fredrik Jörgensen och pekar på exemplet med de bulgariska sjuksköterskorna som dömts till döden i Libyen.

– Även om de hade varit svenska hade vi varit maktlösa. Vad vi kan göra är att bevaka att rättsprocessen framskrider som den ska och framföra diplomatiska protester om den inte gör det, säger han och förklarar att det är en prioriterad uppgift för ambassaderna att söka upp frihetsberövade svenskar, men att värdlandet ibland sätter hinder i vägen och att man då är hänvisad till de diplomatiska kanaler som står till buds.

En rundringning till olika ambassader och konsulat visar emellertid att engagemanget för frihetsberövade svenskar varierar avsevärt mellan olika länder. På vissa håll har man tät kontakt per telefon och besöker dem flera gånger i månaden, medan andra har dålig koll på vilka som befinner sig i häkten eller fängelser och ambitionerna att besöka dem är måttliga.

Mikael Hellström från Västervik har suttit inlåst i fyra år i Spanien och hans mamma Maud Karlsson har gjort allt i sin makt för att få svenska myndigheter att hjälpa till.

– Alla har gett samma svar: de kan inte göra något eftersom det är det spanska rättssystemet som gäller. Det har känts förtvivlat ibland, som att det inte finns någonstans där man kan vända sig för stöd. Det är så svagt att ingen kan hjälpa till.

Det har varit en del skriverier kring Mikael Hellström, vars fall dragit ut ordentligt på tiden. Efter nära tre års väntan i häkte dömdes han förra året mot sitt nekande för dråp på sin colombianska flickvän som han påstås ha kastat ner från balkongen i Fuengirola.

Påföljden bestämdes till 14 års fängelse. Själv har han hela tiden hävdat sin oskuld och sagt att allt var en olyckshändelse och att han har förvandlats till ett slagträ i rörelsen mot kvinnovåld.

Under hela tiden har hans mamma Maud Karlsson drivit hans fall.

– Han är oskyldig och dömdes på förhand. Först tog det lång tid innan det blev rättegång och sedan har ingen velat lyssna på bevisen som talar till hans fördel. Inte ens när rättsläkaren sa att Mikael inte kan ha knuffat henne eftersom hon låg så nära väggen lyssnade någon. Och fem vittnen som kallats för att vittna till Mikaels fördel uteblev. Det är inte som i Sverige där man måste vittna, säger Maud Karlsson som försöker träffa sin son så ofta som möjligt i fängelset i Madrid.

Mikael Hellström har också begärt att han ska överföras till Sverige för att avtjäna sitt straff.

Och Maud Karlsson tänker inte förlora hoppet.

– Jag ger aldrig upp. Ibland är det tungt men så länge jag gör något känner jag mig levande. Han är min enda son och hans fall ska inte få glömmas bort, säger hon.

I likhet med Mikael Hellström vill de allra flesta svenskar som döms till fängelse utomlands överföras till Sverige och avtjäna sitt fängelsestraff här. Och det internationella samarbetet har utvecklat olika rättsliga instrument för att tillåta detta – tanken om att rehabilitering och återanpassning faktiskt görs bäst i hemlandet har faktiskt fått allt större genomslag i internationella överenskommelser. Sedan 1983 finns en överenskommelse som i korthet går ut på att svenskar ska kunna ansöka om överförande när det finns en dom som vunnit laga kraft. Dessutom finns ett tilläggsprotokoll som möjliggör överförande i vissa fall även om den dömde inte själv samtycker.

Men alla dessa ansträngningar har alltså inte alls lett till färre svenskar i utländska fängelser – tvärtom. Den uppenbara förklaringen, som att fler svenskar befinner sig utomlands, räcker inte. De stigande siffrorna beror också på att systemet för överförande fortfarande är trögt och långsamt. Och att de internationella överenskommelserna bygger på frivillighet och ländernas goda vilja att överföra ett straff till hemlandet.

Om en person ska få avtjäna sitt fängelsestraff i Sverige är det regeringen som fattar beslutet och i allmänhet handlar det inte om att mildra eller ändra straffet.

– Man brukar ta över den dömde och straffpåföljden rakt av. Tanken är inte att vi till varje pris ska skydda våra egna medborgare genom att få hem dem och ge dem så låga straff som möjligt, utan helt enkelt att man ska avtjäna straffet i sitt hemland både för sin egen skull och för samhällets, säger Joakim Zetterstedt på justitiedepartementet.

Det innebär att en person som döms i Rumänien eller något annat land som samarbetar med Sverige kan få avtjäna sitt straff i svenskt fängelse men att det är det rumänska straffet som gäller.

– Det brukar inte vara några konstigheter, säger Joakim Zetterstedt efter att ha bläddrat igenom ett par överförandebeslut från förra året.

Varje år överförs mellan tio och tjugo svenskar till svenska fängelser från utlandet. Åt andra hållet – utländska personer som överförs från Sverige till sitt hemland – brukar ligga på ett femtiotal.

Och hur är det då med bilden av Sverige som mjukisstaten? Utan att ha någon heltäckande undersökning av saken tror Joakim Zetterstedt att Sverige i en del fall har lite lägre straffsatser än övriga EU-länder. Men det gäller inte alla brottstyper.

– Narkotikabrott, till exempel, brukar föranleda relativt långa fängelsestraff, sävger han.

Det förhållandet kan illustreras av följande exempel. I augusti 2004 greps två 19-åriga flickor i London med 92,5 kilo cannabis i bagaget. De båda Stockholmsflickorna hade fått 30 000 kronor för att agera knarkkurirer åt två män i Sverige och en huvudman i England. De åkte de till Gambia, hämtade knarkpaketen och återvände till London Heathrow, där de greps i tullen. De dömdes av brittisk domstol till två års fängelse, men släpptes redan efter ett år.

– Hade de gripits i Sverige hade de fått ett betydligt längre straff. Det här handlar bara om att England ser annorlunda på narkotikabrott, säger en person som jobbade med den svenska polisutredningen som förklarar att de två män som greps i Sverige dömdes för grovt narkotikabrott till 6 år och 6 månaders fängelse.

– De fick till och med längre straff än huvudmannen i England. Och tjejerna hade fått minst det dubbla här hemma, säger källan.

Numera finns alltså större möjligheter än tidigare att avtjäna sitt straff i sitt hemland.

Ändå går processerna om överförande trögt även inom EU. Inte sällan får den dömde vänta mer än ett år innan överförande kan ske. Dessutom visar rundringningen till olika ambassader inom Europa att vissa dömda avstår från att ansöka om överförande för att reglerna om villkorlig frigivning i värdlandet är mer generösa än i Sverige. I Storbritannien släpps man normalt efter halva strafftiden.

– Det finns de som väljer att avtjäna straffet i Storbritannien utan att ansöka om överförande till Sverige just för att tiden i fängelset kan bli kortare då, säger Eva Seiser vid ambassaden i London.

Snart kommer Calle Jonsson att stå inför det grekiska skranket igen. Kanske döms han, kanske inte. Kanske sitter han av straffet i Grekland och kanske inte. Men allt talar för att han kommer att få sällskap av fler svenskar över hela den globaliserade världen som med eller utan fog frihetsberövas misstänkta och/eller dömda för brott.

Text: Lisa Bergman och Terese Cristiansson