Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Bagdad: Fyra år senare

Det var en väldigt speciell dag, och Jaafari Qasim, 31 år gammal från Sadrstaden, var lycklig. Han hade precis fått sina reseorder för att åka till Jordanien för att utbilda sig till polis.

Jaafari hade träffat några vänner och nu var de på väg hem, de skulle ta bussen från marknadsplatsen Bab Asharji. Precis när de kommit dit exploderade två bilbomber med bara några sekunders mellanrum. Enligt Reuters dödades 88 personer vid explosionerna och ett stort antal skadades.

– Två av mina vänner dog. Jag förlorade min högra arm. Dessutom blev min höft pepprad av granatsplitter, berättar han.

Jaafari är ett offer för sprängdåd på marknader, som har blivit allt vanligare under den terrorvåg som hemsöker Irak så här fyra år efter invasionen. Nu ligger han i sängen i ett rum på Sadr Shaheed-sjukhuset, en sliten byggnad som skyddas av en stor järngrind och bevakas av beväpnade vakter.

Jaafaris ansikte är kritvitt och han ler ansträngt. Runt omkring honom står några av hans vänner.

– Hur ska Jaafari kunna arbeta nu? Hur ska han kunna ta hand om sin fru och sina tre barn? Det var ju meningen att han skulle bli polis, säger hans vän Ahmed.
Sjukhuset ligger i Sadrstaden, den ökända stadsdelen i Bagdad som kontrolleras av Mehdiarmén. Eftersom den shiitiska milisen just nu jagas av den amerikanska armén, har milisledare Muqtada Sadr och några av hans närmaste gått under jorden.

Rykten säger att han ska befinna sig i Iran. I stadsdelen kantar shiiternas kännetecken, de svarta och gröna fanorna, gatorna. Bilder av Muqtada själv och hans pappa Muhammed Sadiq Sadr, som mördades av Saddams agenter 1999, är uppklistrade överallt. Mellan fanorna sitter svarta tygstycken. På dem kan man läsa shiitiska namn och datum som ofta härrör någon av de många bilbomber som exploderat i Sadrstaden eller i andra områden i Bagdad. En del av dem som skadas förs just hit, till Sadr Shaheed-sjukhuset.

I sängen bredvid Jaafar ligger Abdurrahim Herz, 27 år, svårt bränd i ansiktet.

En sjukvårdare försöker att lindra hans smärta genom att smörja in ansiktet med någon salva. Abudrrahim säger ingenting, men hans stora ögon följer tyst allt som händer runt omkring honom. Då och då kan man se hur blicken stelnar till av smärtan. Han rör sig knappt i sängen. Man kan höra ett väsande när han andas. Utöver sina svåra brännskador i ansiktet har han skador av splitter som har trängt igenom lår och armar. En man kommer fram och visar en svart tröja.

– Den här tröjan räddade hans liv, säger han.

På tröjan står med vita bokstäver på arabiska: Hussein. Imam Hussein är en av de viktigaste religiösa symbolerna hos shiiterna. Enligt mannen är det därför Guds försyn att Aburrahim inte dödats. Om man tittar på hans kropp ser man att bara den del av kroppen som inte täckts av tröjan är illa skadad, påstår han.

En bit därifrån ligger Hussein Abbas al-Kurdi, 55, på sin säng och tittar upp i taket. Hans fru står bredvid honom och tittar oroligt på sin man. Hans knä har ett stort bandage. Hon berättar att han blivit skadad i den fruktansvärda explosionen som inträffade i Bagdadförorten Sadariyah nyligen. En lastbil med olja sprängdes i luften och dödade runt 120 människor och skadade ett par hundra av de människor som besökte marknaden.

– Vad ska vi göra? Han kommer aldrig att kunna gå mer. Vem ska försörja våra tre barn, frågar hon snyftande.

Stressade läkare springer jäktade från den ena avdelningen till den andra. I ett rum står några slitna soffor och stolar. Detta visar sig vara det rum där läkarna smyger sig undan för att kunna pusta ut. Doktor Haidar Umran, 30, smal och spenslig, sitter och tar igen sig. Haidar är ortoped och har jobbat här i ett år. Veckan som gått har varit fruktansvärd jobbig.

– Vi har runt trehundra sängar på vårt sjukhus och träffar en normal dag runt 1 000 patienter, berättar han.

En man kommer fram till honom och viskar något. Läkaren reser sig och ler urskuldande – han måste gå tillbaka till avdelningen. Bredvid sitter doktor Wiman. Han jobbade på sjukhuset ända tills förra året. Nu blir han bara hitkallad när en stor explosion har ägt rum.

– Vi ser många allvarliga huvudskador efter en explosion. Och tvingas amputera många lemmar. De fall vi inte klarar av skickas vidare till andra sjukhus.

På vägen ut ur sjukhuset går vi förbi bårhuset. En äldre man som arbetar där rycker mig i armen och berättar att för några veckor sedan när det var en stor explosion i Sadrstaden hade de haft ett sjuttiotal lik. De fick stapla dem ovanpå varandra för att få plats. Ett av liken hade varit en femårig flicka – kroppen hade delats i två stycken.

– Hur kan man göra något sådant? Jag förstår det inte.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera