Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Därför floppar Jas

Hittills har Jas kostat 122 miljarder. Men Sverige behöver inte flygplanen och de går inte att sälja. Ändå lobbar Saab nu för ett nytt super-Jas.

Likt Tom Cruise i flygfilmen »Top Gun« poserar löjtnant Magnus Nordlander vid sin Gripen på betongplattan i Såtenäs, utbildningscentrum för Jas. Han är 26 år, Sveriges yngste Jaspilot och yngre än projektet, som inleddes när dåvarande försvarsminister Eric Krönmark 1979 beslöt utreda ett Jassystem.

Nordlander är en av sju elever som i år gör sin grundläggande stridsflygarutbildning. Efter nyår ska han placeras på någon av landets fyra Jasdivisioner. Nästa sommar är han influgen på den senaste Jas-versionen 39C. Flygvapnet har under fem år investerat omkring 50 miljoner kronor i hans utbildning. Maskinen han ska flyga kostar 250 miljoner.

Jas är ett av svensk industris största prestigeprojekt genom tiderna. Ändå måste det betraktas som en superflopp. Inte på grund av de fem krascherna. Utan därför att projektet drevs igenom utan ordentliga ekonomiska kalkyler. I stället fick särintressena – fack- och industrilobbyn – styra.

Projektet har blivit dubbelt så dyrt som kalkylerat. Slutsumman pekar för närvarande mot 122 miljarder, eller 25 000 kronor per svensk. Då ingår upprustning av de äldsta Jasplanen fram till 2017. Om man beslutar att förlänga Jas livslängd till 2030 hamnar notan på runt 150 miljarder.

Försvarsmakten har förköpt sig på Jas-plan. Projektet formades visserligen efter kalla krigets krav, men ordern på de 64 plan som försvaret inte behöver lades 1997, åtta år efter att både Berlinmuren och neutralitetsargumentet fallit. Gripen blev heller inte den exportsuccé som Saab och försvarspolitikerna trodde. I stället för att sälja runt 200 plan har Saab bara sålt 28 och hyrt ut lika många ur flygvapnets överskott. Och de affärer som genomförts omges av mutanklagelser.

Gripen är svårt att sälja av främst tre skäl:

1. Sverige är inte med i Nato, som tvingat medlemsländerna att köpa deras plan. Andra länder köper från Natoländer i hopp om att få bli medlemmar eller ha bra relationer.
2. Gripen är ett litet flygplan med begränsad räckvidd och slagkraft. Det skapades som ett ekonomiskt alternativ för att värna Sveriges luftrum.

3. Många beställare vill ha tvåsits/tvåmotor-plan. Gripens enda motor går utmärkt, men frågetecknen kring styrsystemet kvarstår efter de spektakulära haverierna.

Därför sitter svenska försvaret med ett överskott av Jasmaskiner. Planen ska nu användas i internationella insatser och måste uppgraderas till Natostandard. Magnus Nordlander tillhör den nya generationen Jaspiloter som kan räkna med att bli utskickade till världens krishärdar.

Paradoxen är att samtidigt som man kan konstatera att planen inte går att sälja och att flygplansparken är kraftigt överdimensionerad för svenska behov, fortsätter utvecklingen av Jas. I vårbudgeten vill regeringen lägga 4,1 miljarder på uppgradering av de äldsta planen. Men pengarna ska också gå till ett program för eventuell vidareutveckling av Jas 39 Gripen. I praktiken en helt ny version av Jas.

Det har stått strid om Jas sedan start, men vid varje kris har industrin, militären och politikerna till sist enats om att fullfölja projektet. Orsak? Framför allt att man redan har plöjt ned så mycket pengar i projektet.

När Magnus Nordlander tog sina allra första steg hemma i Kumla retade dåvarande utrikesminister Ola Ullsten (fp) vid Folk- och Försvarskongressen i Storlien gallfeber på s-ledaren Olof Palme genom att säga att Jas-beslutet skulle klubbas igenom oavsett vad oppositionen tyckte i frågan. Det var den 7 februari 1982 och den blocköverskridande enigheten om försvaret var hotad. Palme ville bojkotta försvarsöverläggningarna men ställde till sist motvilligt upp, på villkor att en bättre ekonomisk kalkyl presenterades.

Socialdemokraternas dåvarande ekonomiska talesman Kjell-Olof Feldt var med i förhandlingarna. Han reagerade redan som statssekreterare i finansdepartementet på 1960-talet på att Viggen byggdes på löpande räkning och krävde i debattartiklar att Sverige skulle köpa utländska plan i stället.

– Jas var så avancerat, med en teknologi som inte fanns. Därför tvingade vi industrin att bygga första serien till fast pris, i gengäld bantades antalet plan. Jasprojektet var dyrt, riskfyllt och ganska illa genomtänkt. Men det handlade mycket om nationell stolthet och Thorbjörn Fälldin drev tanken på ett starkt svenskt luftförsvar. Vi var en av de starkare militärmakterna i världen. Vi passade i överläggningarna för att inte visa splittring i försvarsfrågan, säger Feldt i dag.

Socialdemokraterna ville också gynna industrin och starka krafter inom Metall och de lokala facken vid Saab i Trollhättan och Linköping lobbade för projektet.

Men socialdemokraterna ville att beslutet skulle skjutas upp till efter valet i september 1982 i avvaktan på bättre ekonomiskt underlag. Den borgerliga regeringen valde dock att köra över dem och chansa, och den 4 juni sade riksdagen ja till Jas med rösterna 172–167. Två socialdemokrater från Linköping röstade med borgarna.

– Jag var utomordentligt tveksam när första beslutet togs 1982. Min huvudinvändning var att man skulle låsa fast sig för lång tid. När jag sedan kom till försvarsdepartementet som statssekreterare 1988 såg jag att skattebetalarna redan hade lagt ned så mycket pengar i projektet att det inte fanns någon återvändo, säger Jan Nygren, tidigare vice vd i Saab, som i dag arbetar med affärskontakterna kring Jas med framför allt Norge och Danmark.

Efter haveriet 1989 räknade man på alternativa möjligheter. Men slutsatsen blev att Sverige redan hade investerat så mycket att alternativen framstod som mycket dyrare.

Hade man upptäckt ett stort tekniskt fel, eller om folk hade omkommit vid någon av krascherna, hade diskussionen sannolikt tagit en helt annan vändning.

1991 upplöstes Sovjetunionen och det kalla kriget var slut. 1992 beslutade riksdagen ändå att bygga delserie 2 med 110 Jasplan, förutom de 30 i delserie 1. 1993 levererades det första planet till flygvapnet, som sedan havererade på Långholmen. Samtidigt erkänner Försvarsmakten att det varken då eller nu behövdes fler Jas:

– Hösten 1993 fick vi en Mustrapport (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten) där det stod helt klart att det inte fanns någon hotbild från Ryssland. Alltså behövde vi inte längre prioritera luftförsvaret som vi gjort i de föregående försvarsbesluten, säger Bengt Gustafsson, som var ÖB 1986–1994.

Men i beredningen av försvarsbeslutet som skulle anpassa Sveriges försvar till en ny världsordning lobbade Saab och flygvapnet skickligt. Annika Nordgren Christensen var nyvald riksdagsledamot för miljöpartiet och satt i försvarsutskottet 1996:

– Jag kunde förvånas över hur stora beslut kom till ganska lättvindigt. Att man inte grävde mer i motiv och operativa grunder. Men Jasprojektet hade redan då gått från försvarspolitik till att motiveras av export- och nationell industripolitik. Delserie 3-beslutet var mycket undermåligt motiverat, men det som lyste igenom var att man ville vidmakthålla systemet, inte minst för att kunna exportera det.

Det som kallats det militärindustriella komplexet innehöll en stark allians mellan socialdemokraterna, Wallenbergsfären och försvaret. Inte minst kom det till uttryck i Jasbesluten.

– Det är en oerhört stark allians, och det är inte alltid känt hur stark den är. Här handlade det om direkta kontakter mellan Wallenbergfamiljen och den högsta ledningen för socialdemokraterna, säger Annika Nordgren Christensen.

1996 genomförde det svenska försvaret sina första samövningar med Nato-styrkor. I försvarsbeslutet från december 1996 bekräftas att det gamla invasionsförsvaret, med nedläggningar av regementen och en reducering av försvaret, var överspelat. Ändå fick invasionsförsvarets flyg i stort sett vara intakt, och utformades så att det blev nödvändigt att köpa delserie 3:s 64 Jasplan.

– Det var bara för att hålla liv i industrin, konstaterar Bengt Gustafsson. Om jag varit kvar hade jag fört ett jävla liv!

Så här i efterhand är det många tungviktare som har haft synpunkter. »Projektet har kostat för mycket pengar! Jas med varnings- och vapensystemet är i dag en gökunge i försvarsboet«, skriver dåvarande försvarsministern Thage G Peterson senare i sin bok »Resan mot Mars«.

– Det var ingen hejd på kraven från Försvarsmakten, industrin och facken. Samma försvarsmakt sade några år senare att vi skaffat för många plan, säger Thage G Peterson i dag.

Han efterträddes som försvarsminister i januari 1997 av Björn von Sydow.

– Enligt min uppfattning låg avgörandet i praktiken i försvarsbeslutet från december 1996. Hela projektet var från början byggt på kalla krigets situation. Jas skulle avlösa Viggen, och försvarsmakten pratade från början om totalt 300 plan. Fram till mitten på 90-talet var Jas fortfarande anpassat till kalla krigets uppgifter. När det konkreta förslaget till delserie 3 kom hade man lyft teknologin ytterligare och gjort planet internationellt operabelt. Beslutet var motiverat för att ta steget in i den situation som gällde efter kalla kriget, säger Björn von Sydow.

Det handlade också om att förlänga systemets livslängd, så att det kunde användas i försvaret fram till 2030. I dag, med nya uppgraderingar av befintliga plan, pratar man rent av om att öka livslängden fram till 2040.

– Försvarsmakten, FMV, Saab liksom underleverantörerna hade behov av att hålla arbetsprocesserna i gång. Du kan inte dra ned på en verksamhet som denna för att sedan återta den. Och jag tror det var ett riktigt beslut både med tanke på det dåtida och nutida försvaret, säger Björn von Sydow.

Owe Wiktorin var överbefälhavare 1994–2000:

– Den politiska bedömningen då var att Ryssland kunde gå åt fel håll. Men några år senare kunde vi se att deras materiel vittrat sönder, och att förutsättningarna att utöva hot mot Sverige försvann. Då, 1998, gick jag till regeringen och sade att det var nödvändigt att göra en revidering, säger Owe Wiktorin.

Så sent som för fem år sedan hoppades Saabledningen att sälja 200 plan på export. I dag är facit att de sålt 56 stycken om man räknar in leasingaffärerna, och förväntningarna är nu kraftigt nedtonade. I stället fortsätter man sannolikt att förlänga Jas livstid genom nya uppgraderingar.

– Strategin känns igen, genom mindre delbeslut låser man fast sig inför ett större beslut. Flera olika moment där man beslutar om uppgraderingar av planet leder till slut till att Jas livstid förlängs genom nya versioner. Vi har begärt ut försvarsmaktens strategi för Jas men den tycks vara hemligstämplad, säger Rolf Lindahl, politisk sekreterare på Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Just nu går tekniker från F21 i den glesa tallskogen på Vidsels flygbas i Norrbotten och letar efter de sista delarna av det plan som havererade den 19 april. Sedan väntar ett årslångt pusslande av haverikommissionen innan man säkert vet vad som gick snett.
Gripen har inte sämre haveristatistik än andra plan, snarare tvärtom. Men när hoppet om att rädda den storsvenska drömmen om eget stridsflygplan står till exporten är varje tvivel om Gripens säkerhet ändå förödande.

Det mesta tyder på att försäljningen av Jas redan har passerat toppen. Kommer maskinparken att stå och rosta bort någonstans i de norrländska skogarna? Något nytt helsvenskt stridsflygprojekt i den här storleksklassen blir det i alla fall inte. De stora vinnarna på Jas-projektet är Wallenbergägda Saab, de stora förlorarna är svenska folket som har betalat kalaset.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera