Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Naiva Natokramare

De som ropar på ett svenskt Nato­medlemskap borde läsa på bättre.

Nato-kramare i pressen och politiken förmedlar en hundraprocentig övertygelse om välsignelsen av en svensk anslutning till försvarsalliansen, och samtidigt har de noll procents vetskap om vilka mål alliansen har idag. Allt fler vagnar kopplas till tåget – senast Albanien och Kroatien – men vart tåget går tycks ovisst.

Vi vet i alla fall var tåget kommer ifrån. Nato skapades som en transatlantisk militärallians. Det samordnade militära försvaret och »återhållandets politik« höll det kommunistiska imperiet stången tills det föll samman. I Paris 1997 deklarerade Ryssland och Nato att man inte längre såg varandra som motståndare utan avsåg att tillsammans skapa en varaktig fred för hela det euro-atlantiska området. Samma år upptogs Polen, Tjeckiska Republiken och Ungern som medlemmar. Andra följde.

Att länder som upptagits i alliansen sökt ett ovillkorat skydd och en respektabilitet som de såg i Nato-medlemskapet är förståeligt. Men Moskva som ansett sig ha haft ett löfte om att Nato-expansionen skulle ha stannat vid de tre första länderna har känt sig lurat, då Rysslands uppgivande av militär kontroll genast lett till att nya länders försvar inlemmats i Nato. Den amerikanske arkitekten för »återhållandets politik«, George Kennan, betecknade Natos östexpansion som det mest fatala misstaget i USA:s politik efter det kalla krigets slut.

Moskvas bitterhet har inte blivit mindre av planerna på anläggningar för amerikanskt missilförsvar nära Rysslands gränser. Ännu mer utmanande ter sig ur rysk synpunkt Bushadministrationens kampanj för att få med Ukraina och Georgien i Nato. Den stoppades – åtminstone temporärt – i Bukarest. Det är ändå tydligt att det i USA finns politiskt stöd för en ny betydande utvidgning av Nato. Till exempel för att alliansen ska stå öppen för Azerbajdzjan och Kazakstan och att länderna vid Kaspiska havet generellt skulle må väl av Nato-närvaro för att utbilda militär, stävja handel med narkotika och penningtvätt. Somliga har i den amerikanska debatten hävdat att NATOs utvidgning behövs som motvikt mot rysk »revanschism« och »neotsarism«.

Bushadministrationen verkar sikta på att använda Nato i kampen mot terrorismen, särskilt i Afghanistan, och till nya varianter av den »återhållandets politik« som fördes gentemot Sovjet. En nordlig variant omger Ryssland från Oslo till Alma Ata. En sydlig variant tycker man sig se i amerikanska ambitioner att få till stånd en kedja med åtminstone Indien, Australien och Japan som länkar för att hålla Kina stången.

Man frågar sig om inte framgång för dessa idéer snarast skulle riskera att i Ryssland och Kina framkalla fientlighet. Kanske borde man kritisera auktoritära drag och bufflighet mot grannstater hos båda länderna utan att militärt inringa dem och stimulera deras nationalism? Kanske vore det mest konstruktivt att utnyttja de nya ömsesidiga beroendena till att alltmer integrera Ryssland och Kina i världssamfundet?

Såväl senator McCain som en del demokrater i USA tycks gå ännu längre än Bush. De vill att Nato ska bli en global »allians för demokratier«. Några säger att den skulle kunna vara bas för en global USA-ledd polisstyrka (constabulary). Enligt McCain skulle alliansen kunna agera »när FN misslyckas« att lindra lidandet på platser som Darfur, bekämpa aids, utveckla åtgärder mot miljökriser eller öva tryck på tyranner i Burma, Zimbabwe eller Iran...

Andra i den amerikanska debatten verkar lika skeptiska som en del europeiska Nato-medlemmar till de vittsyftande idéerna.

Henry Kissinger skriver att han helhjärtat stödde den första expansionen av Nato men anser att man nu bör avstå från att driva den vidare, om man inte blir starkt provocerad. Bush den äldres säkerhetsrådgivare, Brent Scowcroft, varnar för försök att åter dela världen i onda och goda stater.

Det är slående – och nedslående – att så få i den amerikanska debatten tycks intressera sig för FN som gemensamt instrument för lösning av globala problem. Det verkar snarast som om man i ett stor-Nato ville söka resurser och multilateral legitimitet för USA-ledda insatser med eller utan vapen. Bortser man från att något Nato-stöd inte stod att få för Irakkriget och skulle varit ännu mer omöjligt att få i ett stor-Nato? Är man beredd att agera genom Nato och ignorera den halva av världen – inklusive Ryssland och Kina – som man inte väljer in i »alliansen för demokratier«? Vill Sverige medverka i en sådan utveckling?

***

För övrigt anser jag det tills vidare mest motiverat att krama kärnkraftverk.


Läs mer om: Sverige och Nato.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera