Jag går in som Dylan-besserwisser – ut som beundrare

Bob Dylan, 85 år på söndag, blåser ännu i vinden (vilken poetisk tomgång förresten; vad skulle ett abstrakt substantiv göra om inte just blåsa i vinden?). Det saknas gränser för hur många nya böcker alla felfinnare, autister och överviktiga viktigpettrar vill konsumera och överanalysera om geniet som de, och bara de, förstår till fullo i en värld av charlataner (såg ni vad jag gjorde där? Annars kommer det snart stå klart).

Men en svensk bok? Vad kan vårt lilla land bidra med i denna stora fråga? Fast, tänkte jag, författaren är tydligen musikprofessor – alltså inte rockjournalist, generisk kulturgubbe eller roadie – och boken är utgiven av seriösa Natur & Kultur så, tja, jag ögnar väl Lyssna på Bob Dylan av Lars Berglund tills jag tröttnar.

Det började förväntat illa. Hånfullt läste jag högt för omgivningen. ”För några år sedan åt jag middag med ett par unga personer i Istanbuls fiskbasar”¹. En sämre förstamening är svår att föreställa sig. En roadie hade aldrig börjat så, inte ens en generisk kulturgubbe, möjligen en rockjournalist, men just som jag skulle kasta boken så strilade ömhet genom kroppen. Om killen, musikprofessorn, nu skrivit en hel bok om en poet så kan han inte gärna enbart vara ”musik” utan även hysa kärlek, om inte annat obesvarad sådan, även till ”text”.

Så han tyckte nog att det irrelevanta och irriterande ”Istanbuls fiskbasar” sträckte sig, uppåt, mot något litterärt, och att ortsdateringen kanske räddade katastrofen med första ledets ”jag åt middag med” (varför inte ”jag träffade en taxichaufför”?) genom att vara lite härligt mustig eller kul off-topic. I så fall hade han fel. Men ambitionen, fantiserade jag vidare, att en stel professor sökte transcendera akademisk torrhet och vara lite svängig, både språkligt och självbiografiskt (fiskbasar i Istanbul!), var mysigt. Så jag översåg även med ordet ”uppfriskande”² i meningen därpå och läste vidare.

Blev galen. Alltså. Han beskriver ”ma” i It’s alright, ma (I’m only bleeding) som ”en kvinna som sångjaget har något slags relation till”³. Mm, eller som vi andra säger: Mamma. Vilket gäller både om mamman anropas metafysiskt eller som tröst till Beatty Zimmerman. Situationen påminner om Elvis Presleys That’s all right där mamma är omväxlande mamma och bruden som mamma varnar om.

Därpå, suck. Desolation Rows klassiska förstarad ”They’re selling postcards of the hanging” översätts, direkt vansinnigt, till ”De säljer vykort av de hängda”⁴. Att vykorten snarare föreställer hängningen förstår man, om inte annat, av att Bob Dylan sjunger just så.

Sedan är han fruktansvärt elak mot Bob och påstår att kvinnan (Sara Lownds sannolikt) i Love minus zero/No limit liknas vid ”en korp” med skadad vinge⁵. Bob Dylan skulle aldrig, någonsin, skriva så förfärlig folkhögskolepoesi. Skillnaden mellan ”a raven” och ”some raven” är monumental.  

Och därpå ljuger – rakt ut! – Berglund och skriver att liveversionen av Caribbean wind på Bootleg series vol. 13 är ”den bästa versionen han gjorde av låten”⁶. Påståendet är omöjligt eftersom den bästa versionen finns på Biograph från 1985.  

Slutligen jämför han Renaldo & Clara med Roy Anderssons sena filmer, varför inte, men beskriver dialogen som ”både poetisk, humoristisk och förbryllande”⁷ och då måste man, en smula svimfärdig, konstatera att han inte är professor i språkvård.  

Men, han är onekligen musikprofessor och hans harmonianalyser är både (här kommer en uppräkning av två, och endast två, saker) ovanliga och högintressanta. Faktum är: hela boken är jättebra! Jag hoppas att ni förstått skämtet. Man kan vara både besserwisser och beundrare. Mina dylangubbiga petimäterinvändningar⁸ omfattar inte ens en ynka procent av innehållet på de finfina 330 sidorna som stiligt parar ihop personliga med relevanta nedslag i mästarens karriär.

Bokens officiella Spotifylista fungerar, liksom boken märkvärdigt nog, både som introduktion och bonusmaterial till den svängigaste av alla Nobelpristagare i litteratur. Berglund bjuder även på lite kul skvaller, som vilken typ av rödvin (beaujolais) Bob drack ”häpnadsväckande mängder av”. Men den avgörande storheten ligger i att han fattar att låtarna inte kan plockas isär vid analys. En Dylansångs ontologiska mening finns inte i texten, inte i melodin, inte i rösten, inte i produktionen, utan i helheten. Den insikten gör professor Berglund till ett roligare sällskap än nästan alla jobbiga Dylanfans.

***

Läs även: Fredrik Virtanen: Dylan har tappat det igen – men barnen!

Läs även: Nobelpriset satte sprutt på Dylan