Arbogamålets dilemma

Text: Emma Härdmark

Foto: Scanpix

Barnens pappa hade ingen aning om vad som hänt den där kvällen. Mitt i natten den 17 mars i år grips han av polis. På stationen får han veta att hans ettåriga dotter och treårige son är döda. De har blivit mördade. Med en hammare. Och han anklagas för morden.

När det var pappans tur att vittna under den uppmärksammade rättegången om morden i Arboga brast det för många i Köpings hundraåriga rättssal. Så även för en av nämndemännen.

Det var smärtsamma känslor som vällde upp i pappans redogörelse, trots att han bara satt anhållen ett par dagar för att sedan frias helt från alla misstankar.

Med mättad röst berättade han hur han först en månad efter morden hade möjlighet att besöka bårhuset och ta ett slutgiltigt farväl av sina barn. Först då förstod han att de verkligen var döda.

– Mina barn blev inte mördade. De blev slaktade som boskap. Den som utfört det här är på intet sätt mänsklig, sa pappan och grät.

Nämndemannen torkade sig i ögonen.

När Olle Ekstedt, pensionerad hovrättslagman, får höra att en av Arbogamålets nämndemän gråtit under förhandlingen menar han att det är mycket olyckligt.

– Hon markerar ett känsloengagemang. Drar man ut konsekvenserna av det kan det vara jäv, säger han.

Enligt uppgift var det flera av nämndemännen på Köpings tingsrätts lista som klargjorde att de hoppades att just de inte skulle bli kallade att närvara vid det här målet.

– Det här är så otäckt, sa en av dem.

Ändå blev det så att två av de tre nämndemännen runt lagmannen själva kommer från Arboga. Den tredje, hon som grät, från en ort alldeles utanför Köping. Hur påverkas dessa icke-jurister av att de bestialiska morden inträffat så nära deras egen vardag? Om de friar den mordåtalade, vad händer nästa gång de handlar på den lokala affären? När de möter barnens anhöriga på gatan?

Fördelen med mindre tingsrätter har alltid varit att rättens ledamöter har en lokalkännedom med allt vad det innebär, men just nu pågår stora omstruktureringar inom Domstolsverket. De senaste tio åren har antalet tingsrätter halverats, främst av effektivitetsskäl, och nu återstår endast drygt femtio stycken. Förändringen har kritiserats hårt på många håll. Avstånden blir större och den folkliga förankringen försvinner.

I onsdags var det Köpings tur. Då hölls den allra sista förhandlingsdagen i det pampiga lilla tingshuset från 1883.

Verksamheten, inklusive Arbogamålet, flyttas nu över till det betydligt större Västerås. Köping blir utan egen tingsplats – för första gången sen 1300-talets tingsbacke och galgbacke.

Men Olle Ekstedt ser överhuvudtaget mest nackdelar med de riktigt små tingsrätterna. Lokal koppling kan påverka nämndemännen så att de inte ser klart, menar han. Och det kan i sin tur påverka rättssäkerheten.

– Nämndemannen ska upplevas som en opartisk domare, men det går inte att komma ifrån att de inte är tränade i detta. Det finns en ådra av att de tycker lite mer än andra i sina bedömningar och påverkas på ett annat sätt, men det får de icke. De får inte göra något annat än vad lagen säger.

Ett dubbelmord väcker uppmärksamhet var det än begås i landet, men när det handlar om små barn och dessutom sker på en liten alla-känner-alla-ort som Arboga med bara tio tusen invånare skakas samhället om i grunden.

Stundtals har stämningen under rättegången varit hätsk, vreden mot den åtalade tyska kvinnan stor.

– De första månaderna efter morden var hon det enda man pratade om, säger en kvinna som bor i närheten av den drabbade familjen.

Förra veckan fick den åtalade motta mordhot via brev och inne i salen sitter därför vakter med skottsäkra västar och spanar ut över bänkraderna.

Även om ett brott varit sällsynt grymt flyttas inte en rättegång till en annan stad i Sverige för att med säkerhet få bort misstanke om jäv eller annan känslomässig påverkan. Men i USA ser det annorlunda ut, berättar professorn i processrätt vid Lunds universitet Gunnar Bergholtz.

– Om det är en upprörande lokal historia och man tror att det kanske inte blir en rättvis rättegång kan den flyttas till en annan del av landet, säger han.

Just den lokala anknytningen tidigare  har fått kritik i Sverige.

– Efter kravallerna i samband med toppmötet i Göteborg diskuterades det om de rättsliga påföljderna var strängare än de hade blivit om förhandlingen inte hållits i Göteborg. Göteborgarna var så förbannade för att de slagit sönder staden.

Han understryker att det inte inverkade på huruvida de var skyldiga eller inte, utan på deras straff.

Målet om barnamorden och mordförsöket på deras mamma i Arboga blev det i särklass största som avhandlades på Esplanaden 8 i Köping.  Den åtalade kvinnan ser blek ut efter fyra månader i häkte och vänder sig inte om när de många vittnena hörs. I stället sitter hon och tecknar små mönster med en blå bläckpenna på ett vikt A4-papper i knäet. Hon är väns­terhänt.

De tre nämndemännen antecknar också. Intensivt.