Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Yates – ett under av självförakt

Nu, 16 år efter hans död, kastas allt ljus på Richard Yates. En tragisk ironi, precis som hans romaner.

Som person verkar han ha haft svårt med det mesta. Han var manodepressiv och hade flera skilsmässor och trassliga relationer bakom sig. Han var alkoholist och dessutom en riktig homofob, även om det framför allt verkar ha grundat sig i ett enormt och komplicerat komplex över den fylliga, feminina mun han försökte dölja bakom ett skägg och med hjälp av 40 cigaretter om dagen.

Ändå har få författare skrivit så klarsynt om såväl egna som hela mänsklighetens fel och brister som Richard Yates. Och få andra en gång erkända har blivit så orättvist bortglömda som honom.

16 år efter hans död verkar världen äntligen ha kommit ikapp hans verk. Nu släpps hans hyllade debutroman »Revolutionary Road« (1961) på svenska, och i vinter går Sam Mendes filmatisering av Yates-boken, med »Titanic«-stjärnorna Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna, upp på biograferna.

Att trailern till filmen premiärvisades i september under en reklampaus i tv-serien »Mad Men« var heller ingen slump.
När Matthew Weiner, skaparen till den kritikerrosade dramaserien om livet på en reklambyrå i 60-talets New York, först försökte få tv-bolagen att bli intresserade av manuset frågade Christina Wayne på AMC honom om han läst just »Revolutionary Road«. Det hade han inte, så hon gav honom ett exemplar. Det var den läsupplevelsen som fick Weiner att bestämma sig för Waynes tv-bolag som vid den tidpunkten var något av ett oprövat kort när det gällde den sortens dramaproduktioner.

»Mitt misstag var att skriva min bästa roman först i karriären«, sa Richard Yates själv. Det är inte riktigt sant, men han fick aldrig samma positiva mottagande igen.

»Revolutionary Road« nominerades till det ansedda National Book Award året efter att den hade släppts. Boken var storfavorit, trots konkurrens som Joseph Hellers »Moment 22« och JD Salingers »Franny och Zooey«, men Walker Percys »Biobesökaren« vann i stället. Det var en motgång som Yates aldrig riktigt verkar ha hämtat sig ifrån, delvis på grund av att han aldrig skulle få uppleva någon liknande framgång under resten av sitt liv.

Richard Yates debutroman handlar om ett medelklasspar som försöker att anpassa sig till den tidiga medelåldern och komma till grepp med att deras stora drömmar om att bli speciella aldrig riktigt kom att realiseras.

Frank Wheeler blir till exempel aldrig den Jean-Paul Sartre han drömde om att en dag vakna upp som, och Aprils skådespelardebut – i en pjäs som äntligen skulle ta finkulturen till deras förortsland – blir ett praktfiasko. Desperat börjar de drömma om ett nytt liv i Paris.

När den kom fångade »Revolutionary Road« tomhetskänslan hos den nya amerikanska medelklassen som vuxit fram under de drygt 15 år som gått sedan andra världskrigets slut, den generation som fortfarande var lite för gammal för att bli hippies och som skaffade barn i stället för att bli beatniks.

Han betraktade dem med en blick som var både oförsonlig, genomskådande och paradoxalt nog närmast empatisk.

Bara något år efter att boken släpptes fick Richard Yates ett psykiskt sammanbrott under en litteraturkonferens. Efteråt sade han sig bara minnas hur han svingade sig mellan trädgrenar samtidigt som han döpte sina litteraturstudenter, som stod kvar på marken, efter Jesu lärjungar.

Det är svårt att inte läsa in hans bipolära problem i »Revolutionary Road«. Historien börjar deprimerande, men dess andra del är närmast maniskt upprymd innan berättelsen störtar ned i det totala mörkret mot slutet.

De psykiska problemen gjorde att det kom att dröja många år innan han fick ur sig sin andra roman, krigsskildringen »A Special Providence«, där halva boken är baserad på författarens egna erfarenheter från fronten i Frankrike och den andra halvan är en uppgörelse med modern, som var en tämligen misslyckad skulptör vars »brott« var att hon aldrig insåg sina egna begränsningar.

Tyvärr verkade hans momentum ha försvunnit. Han kom att ge ut en rad böcker, och fick fans som Joan Didion, Raymond Carver, Richard Ford, Tobias Wolff och Kurt Vonnegut, men aldrig något som ens påminde om en ny bestseller. Ändå var böcker som »The Easter Parade«, med dess oförglömliga kvinnoporträtt, skolskildringen »A Good School« och förortsdramat »Cold Spring Harbor« i stort sett i samma klass som debuten. Och om han var hård mot såväl mänskligheten som sina romankaraktärer så var han alltid hårdast mot sig själv. Den självkritik som Tobias Wolff brukar lovordas för i sina memoarer är ett arv från honom.

Richard Yates dog den 7 november 1992, sjuk och ensam i en sorglig lägenhet i ­Birmingham, Alabama. Han var 66 år gammal och led av lungemfysem. Sina sista år hade han ägnat åt undervisning och att köra runt i stan i sin gamla Mazda som var fylld dels av en syrgastank, dels av cigarettrök. Det enda av värde han hade kvar hittades i frysboxen, det färdigskrivna manuset till »Uncertain Times«, en roman om hans tid som talskrivare åt Robert Kennedy. Historien, som han arbetat på i ett decennium, visade sig vara färdigskriven men opublicerbar.

Det sista han uppmärksammades för under sitt liv var att hans dotter Monica, som ett tag dejtade Larry David, kom att stå som modell för Elaine Benes i »Seinfeld«.

Även Richard Yates själv skrevs in. Avsnittet »The Jacket«, där han döpts om till Alton Benes, skildrar Larry Davids möte med den store författaren under en middag i New York. I tv-versionen är han så barsk att Jerry Seinfeld inte vågar vända sin nya mockajacka ut och in när de ska promenera fem kvarter till en pakistansk restaurang i snövädret. Av rädsla för att framstå som för fåfäng låter han den hellre bli förstörd.

Författaren såg själv avsnittet, muttrandes surt framför tv:n tillsammans med ett gäng studenter om att han ville »döda den jäveln«. I hemlighet var han dock oerhört nöjd över att äntligen få stå i centrum igen, enligt dottern Monica. Tajmingen var dock återigen oturlig – han dök upp redan i början av Seinfelds andra säsong, innan tittarna riktigt hittat fram till den framtida succéshowen.

Att han nu filmatiseras, återutges och översätts påminner än mer om hans egna noveller och romaner. De avslutades gärna med liknande tragiska ironier.

»Revolutionary Road« har biopremiär i januari 2009.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera