Guldpalmenvinnaren ”Fjord” visar att wokeismen är på väg ut
Christian Mungius prisade film tar religionen på stort allvar. I stället framstår det sekulära samhällets politiska agenda som dubiös.
Fjord av Cristian Mungiu är regissörens sjätte film och den andra som vunnit en Guldpalm efter 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007). Som titeln antyder utspelar sig filmen i Norge och kretsar kring familjen Gheorghiu, ett djupt troende evangelisk-kristet par med rumänsk-norsk bakgrund. Mihai Gheorghiu (Sebastian Stan) och Lisbet Gheorghiu (Renate Reinsve) flyttar med sina fem barn till en avlägsen och vacker by vid en norsk fjord, som dessutom är Lisbets barndomshem. Flytten motiveras dels av Mihais IT-jobb, men framför allt av den evangeliskt-kristna församlingen i byn. Han är i själva verket överkvalificerad för den position som han tvingats acceptera.
Till en början verkar flytten vara lyckad. Deras närmaste granne är rektor på skolan och visar en öppen attityd mot nykomlingarna. Gradvis kommer det förment toleranta samhället att visa upp mindre smickrande sidor när ett av barnen kommer till skolan med märken på kroppen. Snabbt övergår den toleranta stämningen till misstankar om fysiskt våld och vad som börjar som byskvaller accelererar lavinartat, och innan familjen vet ordet av är myndigheterna inblandade. Resten av filmen består av polisförhör, rättsliga processer och medieuppmärksamhet, bland annat genom Mihais känslosamma YouTube-videor som riktar sig till globala evangeliska nätverk.
Ruben Östlund hann inte få sin nya film klar i tid till årets Cannesfestival. Det gick rykten om att han var där som turist. I stället har Fjord en tidig scen med en lavin som inte väcker tillnärmelsevis lika starka reaktioner i byn som i Östlunds film Turist (2014). För lokalbefolkningen är det business as usual. Visuellt är det kanske en lite väl tydlig spegling av hur filmen kommer att förlöpa, inte minst när den följs av ännu en lavin nära slutet.
Fotot i Mungius filmer är oftast mer funktionellt än exceptionellt och detsamma gäller här. Ingenting kan förta kraften i det bildsköna landskapet, men som med flera rumänska regissörer står dialogen och skådespelarna i centrum snarare än bildspråket. Sebastian Stan (som har rumänskt påbrå) och Renate Reinsve spelade mot varandra i A Different Man (2024). Båda är bra i sina roller, inte minst Reinsve som gör sin kanske bästa roll sedan, den i Cannes, guldkamerabelönade Armand.
Fjord fick en hel del beröm, men har också väckt en hetlevrad debatt om var filmen står politiskt. De socialsekreterare som agerar i fallet med barnen förefaller mindre motiverade av barnens bästa och mer av sin egen politiska agenda. Mungiu har sagt att filmen handlar om att alla parter borde skärskåda sina inre motiv. Bara det faktum att Mungiu skildrar en djupt religiös familj utan att automatiskt stämpla dem som underliga gör filmen till en udda fågel i dagens filmlandskap. Den påminner på så vis om Mona Fastvolds The Testament of Ann Lee, en film som tar religion på stort allvar.
Flera mindre nogräknade kritiker ser Mungius balans som ett problem i sig. Andra kritiker har pekat på det alltför konstruerade manuset där flera konflikter hade kunnat undvikas med enkla frågor om vad som egentligen hänt. Dramaturgiska svagheter ska såklart inte förväxlas med omoraliska eller dubiösa syften. Fjord vann totalt fem priser på festivalen, däribland kritikernas pris och det ekumeniska priset. Det är uppenbart att det speglar en värld där alltför tydlig wokeism är på väg ut, även om idégodset fortfarande lever kvar hos alltför många filmkritiker.
Mungiu sällar sig nu till de tio regissörer som vunnit två guldpalmer. Frågan är vem som hinner först till tre. Ruben Östlund har flera gånger sagt att han siktar på ett hattrick. Kanske händer det nästa år när festivalen firar 80 år.
***
Läs även: Årets Cannes var glädjande för cineaster
