Liverpool gav oss vår musik

Paul McCartney föddes den 18 juni 1942, bara månader efter att bomberna slutat falla över hemstaden. Näst efter London var Liverpool den stad som drabbades värst av tyskarnas blitz över England. Omkring 4 000 Liverpoolbor, ungefär en halv procent av stadens befolkning, dödades under bombräderna åren 1940–1942. Som pojke lekte McCartney bland ruinerna och spelade fotboll i kratrarna som de tyska planen lämnade efter sig.

På sin nya skiva The Boys of Dungeon Lane skildrar den snart 84-årige poplegenden uppväxten under 40- och 50-talet. Han är klar över att den musik han och Beatles skapade under 60-talet inte hade kunnat komma från någon annan plats i världen än Liverpool.

Under 1800-talet var Liverpool med sin stora hamn den näst största staden i Storbritannien. Hit invandrade många, inte minst irländare. Likt John Lennon, George Harrison och nu 75 procent av stadens befolkning har McCartney irländskt påbrå. I varje irländsk hem sjöng och spelade man tillsammans. Ingen lärde sig noter, men alla tog sig an något instrument. McCartney spelade piano, trumpet, gitarr och bas. När han först träffade Lennon så hade denne lärt sig spela banjo av sin mor och tog därför banjoackord på gitarren. Körsången i kyrkan var förstås en lika viktig skolning.

Liverpool har en stor befolkning som härstammar från Karibien. Genom slavhandel och kolonialism började den växa till redan på 1730-talet. Karibisk musik och kultur var därför något som omgav beatlarna när de växte upp. Genom hamnen kom musik från alla världens hörn – sjömännen förde med sig både sånger och skivor som Liverpools unga kunde ta del av. 

Utöver jazzorkestrarna kom den nya rockmusiken från Amerika på 50-talet. Tidigt får därför McCartney höra skivor med Carl Perkins, Elvis Presley, Chuck Berry, Little Richard och Buddy Holly och tar ut låtarna på gehör. 

Han betonar vikten av litteraturen för sitt skapande. Den extremt begåvade och lättlärde arbetargrabben lyckades kvalificera sig för grammar school och fick där fördjupa sig i sådana storheter som William Shakespeare, Charles Dickens och Thomas Hardy.

Det litterära språket gör det möjligt för Beatles att utveckla en mer berättande och poetisk lyrik när det slutat härma de amerikanska förebildernas enkla textrader om “love me do” och “twist and shout”.

Det leder till sånger som den socialrealistiska och existentiella Eleanor Rigby (1966). Det fanns många Eleanor Rigbys i Liverpool – ensamma och fattiga kvinnor som tidigt i livet blivit änkor när deras män stupat i världskrigen. I arbetargemenskaperna försökte man ge dessa en så dräglig tillvaro som möjligt. Likt andra pojkar handlade McCartney åt dem och hjälpte till med olika sysslor. 

Många av McCartneys manliga släktingar stred i kriget, men med en djup sorg i sina ögon talade de likt andra Liverpoolbor om det endast indirekt i form av skämt och humoristiska historier. Den där smärtan höljd i det varma och underfundiga finner vi sedan i Beatles sånger. 

Som 14-åring skrev McCartney sin första sång I Lost My Little Girl. Den handlar om hans mor som då gick bort efter sviterna av bröstcancer. Det var hon som var så uppmuntrande mot sin son, men det var också tidsandan. Allting skulle bara bli bättre och framtiden tillhörde Liverpools unga. Beatlarna var från första stund övertygade om att världen låg för deras fötter.

Kulturtips – andra popgrupper från Liverpool

Gerry and the Pacemakers. Gruppen var samtida med Beatles och delade med dem managern Brian Epstein och producenten George Martin. Likt Beatles var de representanter för merseybeat, den form av popmusik som vuxit fram i Liverpool i blandningen mellan amerikansk rock och blues med folk- och schlagermusik. I dag hör vi balladen You’ll Never Walk Alone sjungas av fansen på Liverpool FC:s matcher.

Echo and The Bunnymen. Bildat 1978 kom bandet att bli ett av Storbritanniens största rockband under 1980-talet. När det begav sig hade bandet många hitlåtar. I dag är den mest spelade sången den balalajkaklingande och eleganta The Killing Moon (1984), som låtskrivaren Ian McCulloch hävdar att Gud komponerade åt honom.

The La’s. När bandet fick sin stora hit There She Goes 1988 spåddes de bli det nya Beatles. Mitt i en tid då musiken var elektronisk och artificiell framförde La’s klassisk gitarrpop som ekade av 60-talets merseybeat. Låtskrivaren Lee Mavers uppfattades som ett ungt geni, men hans perfektionism blev manisk och när den självbetitlade debutplattan väl släpptes 1990 hade tillfället runnit dem ur händerna och tiden sprungit ifrån dem.