Hon beskylls för att ”slicka svenskarnas röv”

Sommaren 2021 är det fotbolls-EM, och Elaf Ali ska kolla matchen Sverige-Spanien med ett gäng där hon bara känner Nicklas. Alla har etniskt svensk bakgrund, utom hon och en annan, och hon är den som är mest taggad på att se matchen. När spanska målvakten räddar ett skott är hon redan på fötter och skriker ut sin frustration. Ingen annan reagerar märkvärt.

– Skäms ni inte, säger Nicklas. Elaf bryr sig mer än er, och hon är inte ens svensk.

Stelt.

Några dagar senare skickar Nicklas ett sms: ”Du, förlåt. Jag menade inget illa. Vi svenskar är bleka och världens tråkigaste folk, varför vill du ens vara svensk?”

Scenen är från Alis nya bok Första generationens svensk. Hon har tidigare skrivit om sin frigörelse från föräldrarnas hedersförtryck, och berättar här om att leva i ett Sverige som hon ser som sitt land, men där hon inte alltid betraktas som just svensk.

Att hon har bott här sedan hon var fyra, talar flytande svenska (nåja, skånska) och hejar på blågult spelar ingen roll. I andras ögon är hon fortfarande inte riktigt svensk. Med svag anknytning till sitt ursprungsland hamnar hon i ett mellanförskap – både svensk och irakier, och samtidigt varken eller.

Det faller på utseendet. Orättvist, utan tvekan. Det är svårt att inte känna för Ali när hon ”gör allt rätt” och ändå inte blir helt insläppt i gemenskapen. Rimligen bör svenskheten vara vid nog för att omfatta sådana som henne. Boken utlovar också ett svar på ”en ny och bredare svenskhet”.

Svaret får vi i slutet: svenskheten bör bottna i en nationell identitet som är överordnad ens etnicitet, alltså genetiska bakgrund. ”Den vilar inte på en delad historia, utan på en gemensam framtid och samsyn”, skriver Ali. ”Svenskheten sitter i lojaliteten och i hjärtat.”

I sig är det svårt att invända mot detta. Faktum är ju att en stor del av befolkningen – nära 3 miljoner – nu har en bakgrund i ett annat land. Ska inte dörren till svenskheten stå öppen även för dem?

Att vi lämnar dörren olåst är dock bara halva jobbet. Det krävs också att den som släpps in, själv kliver över tröskeln – att den som har ett annat etniskt ursprung också vill bli svensk.

Att det inte alltid är fallet blir tydligt av Alis egna erfarenheter. Hon berättar om andra med utländsk bakgrund som har kallat henne ”försvenskad”.

”När man säger att någon blivit ’försvenskad’ menar man att personen glömt sin bakgrund och blivit för svensk. Förortsslangordet ’suedi’ beskriver samma fenomen.”

Ali har också uppfattats som ”kristen”, vilket här är ett annat ord för samma sak. När hon firar nationaldagen säger man att hon ”slickar svenskars röv”.

Frågan om utländska flaggor på studenten viftar Ali bildligt bort med att dessa ungdomars kärlek till Sverige kan vara ”så självklar att den inte behöver visas upp”. Med den naiva tolkningen visar hon prov på ett väldigt svenskt sätt att tänka.

Frånvarande är det omvända perspektivet. Vad förväntas etniska svenskar tycka när de ser dessa avståndstaganden från svenskheten? När delar av landet har blivit otrygga i spåren av invandringen? När ett typiskt svenskt utseende kan göra en till måltavla?

En breddning av svenskheten kräver ömsesidig respekt. Säkerligen kan etniska svenskar skärpa sig i sitt bemötande av folk med ett annat utseende – Alis bok ger flera tarvliga exempel. Men vi behöver inte heller acceptera en retorik som gör ”svennarna” till de andra – de man inte vill bli som.

Och en sak till – etniska svenskar måste sluta verbalt pissa på sitt eget land. Nicklas, jag tittar på dig.

***

Läs även: En bok jag vill ha i närheten framöver

Läs även: Varför svek Socialdemokraterna arbetarklassen?