Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Sista dagen på jobbet

När Flextronics i Östersund i våras meddelade att fabriken skulle läggas ned var det ett hårt slag mot de 400 anställda. Då anade få att det bara var början. Inte sedan 90-talet har den svenska arbetsmarknaden sett så mörk ut som den gör nu.

Norra hallen gapar tom och oändlig. Kontorsstolar har schasats ihop – gröna, blå, röda. På ett ställe står materialvagnar hopfösta med lappen »Polen«, på ett annat magasin märkta »Katrineholm«, en samling skåp ska till »Suzouh« – det är Kina – och matar-banden ska till »Socoraba, Brazil«. Hans Näs går sin sista runda i fabriken med slitna Scholl-tofflor och motstridiga känslor.

– Det ska bli jävligt skönt att komma härifrån. Visst är det tragiskt att de lägger ned men det är som det är, säger han och betraktar lastpallarna som reser sig flera meter upp i luften – också tomma. Sedan tar han sin kartong med saker från kontoret, går till omklädningsrummet, byter om och slänger skorna i papperskorgen; »de har gjort sitt«. Han lämnar kort och nycklar i receptionen och med ett »Gone forever« är han försvunnen i novembermörkret.

Flextronics fabrik har funnits i Östersund sedan 1964, alltid med koppling till Ericsson men på senare år under annat namn. Med varje kris och lågkonjunktur har rykten om nedläggning florerat men fabriken har klarat sig. Nya ägare, visst, och stundom nya funktioner men i grund och botten samma ställe med samma produktion av telefonväxlar. Och samma personal.

Hans Näs hör till ungdomarna – han har bara varit där sedan 1994. Liz Olofsson var 19 år och »fruktansvärt blyg« när hon började jobba ackord på kretskortsmonteringen 1974. Hon kom över värsta blygseln, nu berättar hon om bra stämning och god kamratskap: »Tänk, jag har alltid tyckt det var roligt att gå till jobbet!«

Anki och Bengt Näs, som inte är släkt med Hans Näs, var också i 20-årsåldern när de började på fabriken tidigt 1970-tal. Ett par år senare träffades de, gifte sig och fick barn. De har arbetat hårt och hängivet i över 35 år. I dag får Anki betala med halvtids sjukskrivning, svår värk i axlar, en högerarm som inte fungerar och ständig påfyllning av värktabletter.

– Nä, inte är jag bitter på jobbet, men jag kan klandra mig själv för all övertid som jag har lagt ned och för att jag har jobbat på även när kroppen stretat emot, säger hon och ber Bengt slå i kaffe.

Varslet kom redan i våras, långt före kreditkraschen och den stora varselfloden. Dagen efter att chefen stått och berättat hur ordrarna strömmade in, gick kallelsen som ett spöke genom fabrikshallarna: stormöte klockan 14. Alla samlades, väntade tåligt en lång stund, och när ledningsgruppen väl kom gick fackgubbarna först i ledet. Direkt tänkte folk »Vafan är det nu då«.

Beskedet var enkelt: Fabriken lägger ned. Ändå obegripligt. Alla stod som fågelholkar, säger Bengt Näs. 400 personer vaslades och utöver ett fåtal som kunde följa med produktionen till Katrineholm skulle alla sägas upp. Men när arbetet flöt på som vanligt hela våren och sommaren kändes allt ännu svårare att förstå. Det var hur mycket som helst att göra, folk fortsatte arbeta övertid för att hinna med. Inte förrän en bit in på hösten började man riva och flytta saker och skicka hem folk.

– Jag gjorde min sista dag förra onsdagen. Fabriken har liksom blivit ens hem, så det kändes märkligt. Det var tungt att ta farväl av kamraterna – en del grinade, säger Bengt Näs.

I oktober, ett halvår efter beskedet i Östersund, uppgick varslen i Sverige till 20 000, den högsta siffran sedan den ödesdigra 90-talskrisen. I november 1992 varslades över 22 000 personer om uppsägning, vilket var inledningen till ett smärtsamt skifte då svensk arbetsmarknad, som länge haft minimal arbetslöshet, plötsligt övergick till massarbetslöshet.

Under hela efterkrigstiden låg svensk arbetslöshet runt 1–2 procent, men 90-talets kron-, fastighets- och bankkris ledde till att arbetslösheten på kort tid flerfaldigades. Ungefär vart tionde jobb försvann och sysselsättningsgraden sjönk från 83 till runt 70 procent. Omräknat till SCB:s nya definition pendlade arbetslösheten mellan 9 och 10 procent på 90-talet. Arbetsförmedlingen räknar lite annorlunda; enligt deras statistik var 10,4 procent av arbetskraften arbetslös 1993, och räknar man in alla dem i konjunkturberoende program uppgick arbetslösheten som mest till nästan 16 procent.

Med den branta nedgång som i dag sker på arbetsmarknaden är det lätt att jämföra med 90-talskrisen. Sverige är fortfarande en relativt liten, öppen ekonomi som exporterar hälften av produktionen, och efterfrågan på varor och tjänster har sjunkit lika dramatiskt den här gången. Oron inför framtiden som speglas i den återkommande Konjunkturbarometern är slående. Där har alla kurvor om förväntningar inför framtiden gjort en störtdykning de senaste månaderna.

– Just nu är det nattsvart. Företag och hushåll var väldigt pessimistiska redan i somras – de insåg allvaret i situationen innan vi gjorde det, säger Göran Zettergren som är chef på Konjunkturinstitutets arbetsmarknadsenhet.  Han konstaterar att dagens konjunkturnedgång är välkoordinerad – det går rakt ned i backen överallt, i alla branscher och alla länder. Både välskötta och mindre välskötta ekonomier drabbas.

Samtidigt finns det viktiga skillnader.  Till att börja med var 90-talets drivkrafter inhemska medan dagens problem i allt väsentligt kommer från omvärlden. I dag kan både en rörlig växelkurs, relativt sunda statsfinanser och för all del också de dyrköpta erfarenheterna från 90-talet dämpa smällen. I stället för den kraftiga åtstramning som ströp den ekonomiska utvecklingen på 90-talet kan de offentliga finanserna användas till att hålla ekonomi och industri under armarna.

En annan avgörande skillnad är att Sverige nu har en klart högre arbetslöshet redan vid inledningen av krisen. Sveriges arbetslöshet har hamnat på en mer europeisk nivå, vilket innebär att de som under högkonjunkturen förlorat jobbet eller ännu inte kommit in på arbetsmarknaden får det ännu svårare att hitta arbete.

Efter 90-talskrisen sjönk arbetslösheten som lägst till strax under fem procent – återigen med SCB:s nya definition – och efter it-kraschen i början av 90-talet har den aldrig sjunkit under fem procent. Samma förskjutning kunde anas i debatten, där fyra procents arbetslöshet förvandlades från en oönskat hög nivå som borde bekämpas, till »fyraprocentsmålet«, arbetsmarknadspolitikens övergripande målsättning. Enligt professorn Dominique Anxo i Växjö är den successiva ökningen ett särdrag för den svenska arbetsmarknaden.

– På lång sikt har den svenska arbetslösheten tenderat att öka vid varje lågkonjunktur, säger han.

Förklaringen till ökningen går tillbaka till just 90-talet. Då blev förhållandevis många personer arbetslösa, och vissa av dem hamnade helt utanför arbetsmarknaden.  Hur stor den grupp var som fastnade i utanförskap efter 90-talskrisen beror på vem man frågar. Enligt LO finns det bland annat fortfarande en grupp långtidsinskrivna på mellan 30 000 och 40 000 personer som aldrig fått fotfäste på arbetsmarknaden igen.  Svenskt Näringsliv anser att 90-talskrisen skapade en ansenlig grupp varaktigt arbetslösa som, oavsett hur de definierades, blev en del av allt fler människor i utanförskap.

Docent Anders Forslund, vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering pekar på det faktum att man aldrig har kommit i närheten av samma låga arbetslöshet som rådde före 90-talskrisen.

– De som blev arbetslösa på 90-talet blev en förlorad generation på arbetsmarknaden och med varje lågkonjunktur minskar chanserna för dem att komma tillbaka, säger han.

Den nya vågen av arbetslöshet har bara börjat rulla in över Sverige, men även med visst mått av försiktighet tror de flesta att den kommer att uppnå eller överstiga 90-talets siffror på något års sikt – även om man tar hänsyn till den nya definitionen av arbetslöshet. År 2010 tror finansminister [[Anders Borg]] att den är över

9 procent och Svenskt Näringsliv mellan 9 och 10,5 procent. På Konjunkturinstitutet säger man att deras uppskattning på 8,2 procent snart kommer att revideras och hos LO låter det likadant.

– Den prognos på 7,9 procent för 2010 som vi gjorde i oktober känns redan antikverad, säger LO:s chefsekonom [[Lena Westerlund]].

Som vanligt i tuffa tider är det de svaga, sårbara grupperna som drabbas hårdast – ungdomar, äldre, funktionshindrade, invandrare.  Ju större avståndet till arbetsmarknaden är, desto svårare är det att få jobb, och de med liten eller helt utan arbetserfarenhet ligger sämst till. Effekten av att arbetslösheten ökar snabbt kan vara att folk blir stigmatiserade. Forskaren Ann-Sofie Kolm vid Stockholms universitet tror att särskilt utsatta grupper som normalt söker arbete aktivt i en lågkonjunktur kan tappa motiveringen att ens söka jobb.

– Många tycker inte att det är någon idé att söka – de frågar sig med visst fog hur de ska kunna få jobb när unga och friska inte får det.

Just när det gäller ungdomsarbetslösheten utmärker sig Sverige med relativt höga nivåer. Men enligt Anders Forslund är det lite missvisande eftersom svenska ungdomar brukar ha förhållandevis lätt att ta sig in på arbetsmarknaden. Många ungdomar är arbetslösa men inte så länge. Svenskt Näringslivs chefsekonom [[Stefan Fölster]] befarar emellertid en kraftigt ökad arbetslöshet bland unga de närmaste åren på grund av att konjunkturnedgången krockar med stora ungdomskullar som lämnar skolan.

Arbetsförmedlingen har ännu inte sett effekterna av alla varsel, och stabschefen Lena Liljebäck betecknar fortfarande arbetsmarknaden som »relativt god«. Det som dock syns tydligt är en kraftig ökning bland unga arbetssökande – både från tidsbegränsade anställningar eller de som är på väg in på arbetsmarknaden.

På Arbetsförmedlingen i Östersund är det alldeles tyst klockan fyra på fredag eftermiddag. Men chefen Johan Tegnhed är kvar på kontoret och han berättar om den snabbt förändrade arbetsmarknaden i regionen. I våras var det fortfarande full blås och företagen anmälde behov av att expandera och rekrytera, men när Arbetsförmedlingen sedan har återrapporterat under hösten har beskedet varit att behoven sinat och att företagen rationaliserar eller skär ned.

I maj fanns 1 600 arbetslösa i Östersundsregionen, nu har siffran stigit till 2 200. Men Johan Tegnhed säger att efterfrågan på jobb fortfarande är god – de får in över 100 nya jobb varje vecka och fyra av tio arbetssökande får nytt jobb inom 90 dagar. Men han tycker att den annalkande perioden av arbetslöshet präglas av två saker: hastigheten och volymerna.

– Jag vill inte vara någon olyckskorp men jag har stor respekt för de krav som kommer att ställas på oss under första halvåret 2009, säger han.

Än är Liz Olofsson inte arbetslös, utan bara registrerad som arbetssökande.  Och i toppen av den hala backen från Arbetsförmedlingen ligger innestället Plaza där hon ska ta en fördrink med de gamla arbetskamraterna. Alla kvinnor, alla över 50, alla saknar nytt jobb.

Oron inför framtiden varierar lite inom gruppen, mycket beroende av om det finns någon inkomstbringande livskamrat med i bilden eller inte. Liz Olofsson har både sambo och framtidstro. Dessutom har hon varit ensamstående mamma halva sitt förvärvsliv, »det var tajt det!«, så nog vet hon hur man vänder på slantarna. Nu drömmer hon om att göra något nytt. Florist kanske, eller varför inte driva café – hon som älskar att baka.

Men inte just nu. Den här kvällen ska handla om alla år på fabriken, om kamraterna och gemenskapen. Flextronics bjuder på stor avskedsfest och när gänget vandrar upp till de gamla garnisonsbyggnaderna är de förväntansfulla och partysugna. Festlokalen är fylld till bristningsgränsen av Flex-folk som bytt strömlösa tofflor och vita arbetsrockar mot feststassen. En stor skärm på väggen visar bilder från fabrikens förflutna; svartvita 60-talsinteriörer och glada 70-talssnubbar i träningsoverall påminner om att det är en epok som går i graven.

Många av de unga, utbildade och försigkomna har fått jobb. En del på orten, andra på annat håll. De beklagar att den effektiva, väl fungerande fabriken läggs ned men ser ändå positivt på framtiden.

– Vi kanske ska vara glada att vi började söka jobb innan alla varsel kom och krisen slog till på allvar, säger en kille som fått jobb på en it-firma.

Flextronics platschef Anders Jönsson kliver upp på scen och får alla att sträcka upp händerna i luften och ropa »Oooh«. Han säger att han ska minnas Östersunds­andan och vill att alla ska ta med sig den vidare ut i livet – den är vår framtid! Visst är det lite förutsägbart och melodramatiskt, men det fungerar. Och när alla sjunger en hemsnickrad Flex-version av »My way« är crescendot gripande.

Baksmällan följande morgon är dubbel. Fredagskvällen var i alla fall något att se fram emot och nu är tomheten överväldigande när jobbet, gemenskapen, festen är slut. Anki och Bengt Näs hade i alla fall kul. Det urartade inte till någon nostalgisk orgie i tårar även om det tog lite tid att ta farväl och ge en avskedskram, och sedan upprepa allt ett par gånger till.

På måndag har de inget jobb att gå till och de bävar lite för att gå och vanka i lägenheten. Vad ska de hitta på när de har gjort de där sakerna som de har skjutit på tills nu – städa, smörja in lädersoffan och ekbordet. Tur att de har en ny kattunge som far runt och vill ha uppärksamhet. Henne skaffade de som tröst när de skulle bli arbetslösa.

Inte en dag har de varit arbetslösa i sina liv. De vet inte hur man gör och de identifierar sig definitivt inte med några krisens förlorare. Bengt har varit på hugget och sökt jobb sedan beskedet kom i april, men visst har det blivit tyngre allteftersom tiden går utan att man får napp. Och situationen tycks vara densamma för nästan alla deras arbetskamrater.

– Cheferna har väl hittat jobb men ingen på golvet har fått något, säger han och Anki instämmer.

Anki med sin halvtidssjukskrivning och värk i kroppen kan få det svårt, och som ett eko från forskaren i Stockholm säger hon:

– Inte tror jag att jag hittar något jobb. Hur skulle jag kunna få det när friska inte får något?

Få anade i april att Flextronics varsel skulle dränkas i höstens störtflod av varsel från Volvo, Sandvik, Skanska, Astra Zeneca och så vidare. Den arbetslöshet som nu tornar upp sig i Sverige lär bli stor och den största svårigheten kommer bli att motverka långtidsarbetslösheten. För Anki, Bengt och Liz gäller det att anta utmaningen och visa att även den äldre, lågutbildade, slitna industriarbetaren har mycket kvar att ge. Än är de inga offer.

»Jag fungerar bra i kris«

Arbetsförmedlingens nya chef Angeles ­Bermudez Svankvist skräms inte av rekordvarslen.

Av: Lisa Bergman

Efter 90-talskrisen blev den högre nivån på arbetslösheten bestående och många hamnade i varaktig arbetslöshet. Hur gör ni för att motverka att det inträffar igen?

– Vi är beredda med snabbspår och snabba insatser för dem som förlorar arbetet. Samtidigt får vi inte förlora fokus på de prioriterade grupperna. Ungdomar och invandrare värnar jag särskilt om – ungdomarna för att de är vår framtid och invandrare för att de måste få bli en del av Sverige.

Sverige har relativt hög ungdomsarbetslöshet – hur hanterar ni det?

– Generellt har vi jobbgarantin för ungdomar med coachning och vägledning, praktik och utbildning. Det jag oroas över är att det finns en hel del ungdomar som har haft svårt i plugget och inte ens har grundskolan klar – dem är det svårare för oss att hjälpa. Sedan måste vi få med oss arbetsgivarna på tåget – de måste vilja anställa ungdomar.

För gamla industriarbetare som saknar utbildning – hur ser deras framtid ut?

– Jag tror att vi måste vara beredda att jobba proaktivt för att hålla dem i gång tills arbetsmarknaden ser ljusare ut. Vi vet att det kan behövas stöd i skolor,på  ungdomsgårdar och äldreboenden och där ska folk kunna praktisera eller arbeta för att inte bli passiviserade – de ska ha ett ställe att gå till på dagarna där de behövs.

Nu ropas det på stödpaket från både opposition, fack och arbetsgivare – var står du i den diskussionen?

– Vi har faktiskt en budgetprocess i det här landet, och i nuläget har vi en stark ekonomisk ställning ur ett arbetsmarknadsperspektiv. Vi har två miljarder över i budgeten för 2008 att använda till extra insatser. Arbetsförmedlingen för en konstruktiv dialog med finansdepartementet och jag känner mig helt trygg. Jag tycker att man pratar för lite om hur man prioriterar inom ramarna i stället för att skria efter mera pengar. Vi får komma ihåg att det här är skattebetalarnas pengar, och dem ska vi vara rädda om.

Du tillträdde precis när finansturbulensen nådde Sverige – hur känns det?

– Jag fungerar bra i krissituationer – jag blir skarp. Utan att underskatta den svårighet och tragik som följer med att folk blir arbetslösa så måste jag säga att det här är ett häftigt läge för mig och min myndighet. Det är ju nu vi sätts på prov, det är nu vi ska vara som bäst, det här är vår högkonjunktur. Jag är jätteglad att jag har fått det här jobbet och att det skedde just nu, och jag är helt övertygad om att vi kommer att fixa det på ett bra sätt.

De drabbas värst

De tillfälligt anställda är de som först blir av med jobben när lågkonjunkturen slår till.

Av: Linda Eriksson

Inom facket IF Metall räknar man med att varseltalen skulle fördubblas om man räknade med alla utan fast anställning som nu blir av med sina jobb. Det är de unga som dominerar bland visstidsanställningarna. Tre fjärdedelar av dem mellan 16 och 19 år som är sysselsatta har tidsbegränsade kontrakt. Bland 20–24-åringarna är det hälften. Även kvinnor och invandrare är överrepresenterade.

Människor som har haft en fast anställning får lättare att komma tillbaka till arbetslivet. Visstidsanställda har däremot inte samma förankring, speciellt nytillkomna invandrare och ungdomar. Dessutom kommer nu stora kullar av nittiotalister som riskerar att inte lyckas etablera sig på den iskalla marknaden.

– De som hamnar utanför i unga år får livsfarliga ärrbildningar och svårare att få anknytning till arbetsmarknaden, säger Joakim Palme, vd för Institutet för Framtidsstudier och professor i sociologi. Han höjer en varningsflagg för vad som händer om inte den generationen tas om hand.

Han var med och ledde utredningen »Välfärdsbokslut för 1990-talet« som visade att under den förra lågkonjunkturen på 90-talet fick utrikes födda, ensamstående mödrar och ungdomar det sämst. Bland dem hade invandrargruppen svårast att återhämta sig. Vissa har det fortfarande sämre nu, än under den förra krisen.

Sverige tog emot väldigt många flyktingar, men hade inte beredskap under krisen att ta hand om dem. Det tror Joakim Palme är en anledning till att många fortfarande har det svårt i dag. Han befarar att samma sak kan inträffa igen, då Sverige haft en flyktingström från Irak, och menar att lärdomar från förra gången borde resultera i bättre agerande.

– Vi behöver fler tillfälliga arbetspolitiska åtgärder, som introduktioner på den svenska arbetsmarknaden, kommenterar han.

Hoppet lever

Finankrisen biter inte på svenskarnas framtidstro. Fyra av tio anser att Sverige är på väg åt rätt håll.

Av: Claes Lönegård

»Vi står inför en lång, mörk och kall vinter. Det kan dröja länge innan vi ser de första vårtecknen«, sa Anders Borg i sitt tal på moderaternas framtidskonvent i förra helgen.

Finansministern hade inga illusioner: krisen är den värsta som världen skådat sedan depressionen på 1930-talet.

Ändå visar en undersökning som Synovate gemomfört på uppdrag av Fokus att 41 procent av befolkningen anser att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll. Endast 39 procent anser att utvecklingen går åt fel håll.

Fokus ställde samma fråga i början av oktober. Då hade lågkonjunkturen börjat ge avtryck i svenskarnas framtidstro jämfört med en mätning ett halvår tidigare. Sedan oktober har varslen duggat tätt inom byggsektorn och bil- och tillverkningsindustrin. Trots det har andelen framtidsoptimister ökat med fyra procentenheter och andelen pessimister minskat med två procentenheter. Förändringarna ligger emellertid inom felmarginalen.

– Det är förvånande att pessimismen inte har tilltagit, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate.

– Men jag tror inte människor tittar på samma saker. Personer som ser effekterna av skattesänkningar tycker att det går åt rätt håll, medan de som anser att utvecklingen går åt fel håll mer ser till vad som händer i svensk ekonomi med alla varsel som kommit den senaste tiden, säger han.

Uppdelningen följer inte oväntat de politiska blocken. Också andra faktorer påverkar. Högutbildade, yngre, storstadsbor och män tillhör de grupper som har en positiv framtidssyn. På motsatt sida återfinns ensamstående föräldrar och LO-medlemmar.

De splittrade svenskarna är emellertid ense om en sak: att det är regeringen som ligger bakom utvecklingen. Sex av tio som anser att utvecklingen går åt rätt håll menar att det är regeringens förtjänst. Och sju av tio som ogillar utvecklingen i landet skyller den på regeringen.

Att väljarna och regeringen inte har samma bild av verkligheten brukar vanligtvis vara ett allvarligt problem. Men att en stor del av svenska folket anser att Sverige är på rätt väg, trots finanskris och lågkonjunktur, är knappast ett större bekymmer för Borg och regeringen Reinfeldt.

Mer ur reportaget: Öppna plånboken, av Martin Flodén

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera