Fredsprocess i spillror

Pendeltåget från Stockholmsförorten Märsta till T-centralen tar 36 minuter. Det är en sträcka på fyra mil och motsvarar Gazaremsans fulla sträckning från norr till söder. På andra ledden tar remsan en timme eller två att korsa till fots, avståndet varierar mellan fem och tolv kilo­meter. Geografiskt vore det fullt möjligt för både Gazabor och närboende israeler att ta promenadskorna eller cykeln ner till Medelhavets glittrande vatten. Där gapar Gazas stränder tomma, smutsiga och ogästvänliga med dånet av raketer som ljudkuliss. Hela världens blickar riktas nu mot denna ynkliga landyta som väcker så stora känslor och skapar så bittra strider.

Konflikten i Mellanöstern är sannolikt världens mest välkända, uppmärksammade och påkostade. Minsta lilla lokaltidning från Kalmar till Kansas skriver om hur den borde lösas. Medan det talas om bortglömda konflikter som det internationella samfundet vänt ryggen mot, är det tvärtom i Mellanöstern. Regionen har det mesta för att dra till sig intresse – strategiskt läge, historisk betydelse för tre stora religioner och världens viktigaste råvara: olja. Internationella aktörer är ständigt närvarande med politisk, ekonomisk och militär påverkan.

Alla i området längtar efter ett anständigt liv i fred och säkerhet, regionens ledare skulle gärna leverera ett segervisst slut på striderna och världens politiker önskar inget högre än att kröna sina karriärer med ett fredsavtal i Palestina. Ändå har historien det senaste seklet präglats av krig och maktpolitik, och för varje steg framåt har fredsprocessen tagit två tillbaka.

Varför blir det aldrig fred i Mellanöstern?

Internationell konfliktlösning har blivit ett verktyg för att lösa konflikter på olika håll i världen och det finns faktiskt glädjande siffror att plocka fram. I dag pågår 34 väpnade konflikter i världen, vilket är väsentligt färre än året 1991 då antalet var 51. Om man tittar på Europa finns en rad exempel på senare tid där fredsförhandlingar har gett olika resultat. I forna Jugoslavien åstadkoms fred efter många års krig och stort lidande. I Kosovo kuvades Serbien till underkastelse och även om en ny oberoende stat har upprättats är läget fortfarande spänt. På Cypern lyckades man isolera och kväva den akuta krisen men kärnan i konflikten förblir olöst. Separatist­rörelsen i Baskien fortsätter att terrorisera Spanien. Konflikten på Nordirland som blivit paradexemplet på att man lyckades lösa en olöslig konflikt pågick i decennier innan man nådde framgång.

Flera lärdomar har kunnat dras från de senaste decenniernas ansträngningar att lösa internationella konflikter:

  • Ett förtroende måste byggas upp både mellan parterna och i förhållande till medlaren.
  • Eldupphör måste upprättas, fredsprocessen kan inte börja på allvar under pågående krig.
  • Parterna måste ha legitimitet, mandat och stöd hos befolkningen och accepteras av andra maktsfärer i området.
  • Detaljerade kunskaper och fakta om vad parterna egentligen vill åstadkomma måste finnas för att förstå deras bevekelsegrunder.
  • Omvärldens intresse och engagemang har i regel stor betydelse för att sätta press på parterna, enighet i FN:s säkerhetsråd har också blivit allt viktigare.

Den forne diplomaten Hans Blix kompletterar listan med en sjätte faktor – tiden.

– Utmattning kan alltid vara en lösning i konflikter, säger han.

Tålamod och tajming behövs för att finnas på plats när stridströttheten sätter in eller når en smärtgräns där situationen uppfattas som ohållbar, något som på diplomatspråk kallas »hurting stalemate«.

Diplomaten och förre utrikesministern Jan Eliasson har varit medlare i flera konflikter genom åren, som Sudan, Somalia och Nagorno-Karabach. Som rådgivare åt FN:s särskilda sändebud Olof Palme i kriget mellan Iran och Irak i början av 1980-talet kunde han konstatera att inte en enda av förutsättningarna ovan var uppfyllda. Det rådde fullt krig och Eliasson och Palme åkte i »skytteldiplomati« mellan Bagdad och Teheran.

– Ett starkt minne är när jag frågade Saddam Hussein om han kunde dra tillbaka de irakiska trupperna från iranskt territorium. Han såg på mig med sina stickande ögon, blossade på sin cigarr och pekade på kartan: »Ser du hur långt de irakiska trupperna har nått? Förstår du vilken uppoffring du ber mig om?«, berättar Eliasson.

Det dröjde ända till 1988 innan man fick till stånd ett eldupphör och Saddam Hussein och Ayatollah Khomeinis förhandlare gick med på att träffas i samma rum. Det var beviset för att minimum av förtroende upprättats, att striderna hade upphört, och sannolikt rådde viss utmattning på bägge sidor. Mötet skedde på vissa villkor. Parterna ville kliva in i rummet exakt samtidigt, så de var tvungna att ha varsin walkie-talkie.

Dessutom vägrade de att sitta mittemot varandra och borden fick placeras i en triangel där parterna satt så att de bara såg FN:s representanter. Kort därefter kom ett fredsavtal till stånd.

En som prisats för sina fredsinsatser är Martti Ahtisaari och hans fredsinstitut i Helsingfors, CMI, där Kalle Liesinen är chef. Han anser att kunskap, fakta, och förmågan att sätta sig in i andra kulturers värderingar och erfarenheter är en förutsättning för att få parternas förtroende.

En god medlare också ska vara ödmjuk, ha god personkännedom och känsla för tajming.

– Man ska leda processen utan att ta hela ansvaret – det måste parterna göra själva. Annars riskerar man att få ett avtal där parterna skyller på medlaren för att de inte fick som de ville, säger Kalle Liesinen.

Liesinen har arbetat med krishantering på flera håll, senast i Aceh i Indonesien – en intern konflikt som pågick i trettio år innan den fick sin lösning 2006. Under vissa faser ville parterna inte träffa varandra och medlarteamet fick springa fram och tillbaka mellan hotellen.

Förtroende för medlaren och fredsprocessen kan enligt Ahtisaari bara byggas genom att garantera parterna värdighet. Ingen ska behöva vara rädd för att tappa ansiktet i förhandlingen. Inget är beslutat förrän allt är beslutat och då ska det finnas en värdig lösning för alla.

– Följ ordningen: först fred, sedan avtalstext och därefter avhandlar man de mer känslomässiga frågorna, som att ta itu med det förflutna. Det handlar om att få parterna att blicka mot framtiden och inte mot det som varit, annars återstår bara hämnden, säger Kalle Liesinen.

Jan Eliassons uppdrag i Darfur var ett av hans svåraste. Efter att ha åkt runt i 45 graders värme eller ösregn, och vadat i gyttja lyckades han leta upp de tjugo rebelledarna. Trots att han prutade ned antalet förhandlingsparter till fem avbröts samtalen efter ett drygt år – det var fem parter för många på rebellsidan för att nå en lösning. Förtroendet mellan parterna och samarbete med grannländerna saknades i Darfur. Även entydigt internationellt stöd.

– Det kanske viktigaste var att det inte fanns en enighet i FN:s säkerhetsråd kring hur konflikten skulle behandlas, säger Jan Eliasson.

Ett exempel på framgångsrik internationell konfliktlösning som även kan jämföras med konflikten i Mellanöstern är Nordirland. Där hade ett glödgat hat hållit liv i en konflikt med politiska, religiösa och ekonomiska förtecken i århundraden. När fredsavtalet undertecknades 1998 handlade det återigen om ren utmattning. Den brittiske premiärministern Tony Blair hade det engagemang som fordrades för att sätta sig in i alla detaljer och streta på år efter år.

– Många andra ledare, till exempel Bush, överlåter åt andra att driva processen men som fredsförhandlare måste man vara med, kunna allt och engagera sig hos alla parter och utöva verkligt politiskt tryck, säger Peter Wallensteen som är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.

En av lärdomarna från internationell konflikthantering är hur viktigt det är att komma in tidigt när en kris närmar sig. Ett positivt exempel var hur omvärlden förra året lyckades dämpa oroligheterna i Kenya tack vare intensiv medling mellan parterna. Ett äldre exempel är Makedonien där EU lyckades förhindra en gryende konflikt. I februari 2001 åkte Anna Lindh, Javier Solana och Christopher Patten till Makedonien, Albanien och Kosovo för att sätta press på parterna.

– Det var hårda bandage. De drev en stenhård linje och sa ungefär: »Glöm era drömmar om medlemskap i EU om ni inte löser detta på fredlig väg.«, berättar Jan Eliasson, som hoppas att EU kan spela en större roll utrikes- och säkerhetspolitiskt i framtiden.

För att återgå till Mellanöstern är frågan varför man med alla dessa erfarenheter ändå inte har kunnat skapa fred. Konflikten mellan israeler och palestinier är på många sätt unik men det finns också en rad gemensamma drag med andra krig och fredsprocesser.

Trots vetskapen om att det aldrig är framgångsrikt att blicka bakåt när en konflikt ska lösas spökar historien ständigt i Mellanösterns förhandlingar. Hämnd, revanschlusta och martyrskap är återkommande teman.

– Båda sidor bär på trauman som gör att de betraktar sig som offer. Det är en tragedi av bibliska proportioner, säger författaren och debattören Göran Rosenberg.

Kärnan i konflikten är territoriell, två parter gör anspråk på samma område, men få områden besitter en så religionshistorisk och emotionell laddning som Israel och Palestina. Palestiniernas missnöje går tillbaka till hanteringen av det Brittiska mandatet Palestina efter första världskriget då löften om självstyre sveks och den judiska minoriteten växte sig allt starkare.

När så ett ångestridet Europa efter andra världskriget och förintelsen skulle bemöta kraven på en egen judisk stat tog britterna handen från området som befann sig på randen till inbördeskrig. Saken togs över av FN som mot arabstaternas vilja antog förslaget på en tvåstatslösning. Den 14 maj 1948 utropade Israel sin självständighet och dagen efter invaderades landet av grannländerna.

Redan när Israel bildades var alltså förtroendet mellan israeler och palestinier i botten. Sedan dess har förbittringen bara vuxit med varje uppblossad stridighet och båda sidor har sina skäl att hävda sin rätt och misstro den andra. Israelerna har sin historia av förföljelse och nära utrotning, religiösa anspråk på området, stor militär kapacitet och amerikanskt stöd. Dessutom kallas landet Mellanösterns enda stabila demokrati.

Palestinierna å sin sida kan gräma sig över omvärldens löften som aldrig infriades och problemet med de 700 000 palestinier som flydde från Israel när staten bildades och placerades i flyktingläger i stället för att absorberas av grannländerna. De ekonomiska och sociala skillnaderna mellan israeler och palestinier är en källa till stor frustration. Palestinierna har också närområdets sympati och med åren har de byggt upp en tilltagande demokratisk legitimitet.

En annan grundläggande förutsättning är att parterna i en fredsförhandling har mandat och stöd för att ingå ett freds­avtal. I Mellanöstern handlar alla fredliga lösningar sedan 1947 om någon form av tvåstatslösning. Internationellt råder politisk konsensus om att detta är den enda framkomliga vägen. Därför kan det tyckas märkligt att en tvåstatslösning har så svagt stöd bland israeler och ännu mer bland palestinier. Civilbefolkningen önskar förstås leva i fred och säkerhet men frågan är på vilka villkor.

Enligt universitetet i Tel Avivs regelbundna opinionsmätningar vill en majoritet av Israels befolkning ha fred, mellan 50 och 60 procent. Men den andel som stödjer de villkor som lades fast i Osloavtalet har sjunkit stadigt de senaste åren, från runt hälften till bara en tredjedel. Priset för fred anses för högt.

Inställningen bland den palestinska befolkningen har inte studerats lika länge men en färsk studie från Göteborgs universitet i samarbete med Birzeit univesitet på Västbanken visar att knappast något internationellt fredsavtal skulle kunna få brett stöd hos palestinierna. En växande majoritet bland palestinierna vill ha en islamisk stat i hela Palestina och den andel som föredrar en tvåstatslösning har samtidigt krympt.

– Resultaten visar entydigt att det folkliga stödet för en islamisk stat i hela området är väldigt brett, vilket försvårat fredsprocessen avsevärt. För att parterna ska komma framåt i förhandlingarna måste det finnas ett folkligt tryck som driver ledarna framåt, säger Michael Schulz vid Göteborgs universitet.

Så återstår den punkt som särskilt utmärker konflikten i Mellanöstern, nämligen den internationella inblandningen och maktspelet som pågått i sekler. Sedan 1948 har Israel allierat sig med USA, och Palestina med Sovjet och senare Iran. Marti Ahtisaaris medarbetare Kalle Liesinen menar att Palestina är gisslan i ett större spel mellan makter som befinner sig utanför konflikten. Palestinafrågan har blivit symbolisk i kampen mellan moderata och extrema rörelser i Mellanöstern och de har egentligen litet intresse av Palestiniernas sak.

Under 2000-talet har kriget mot terrorn överskuggat den internationella Mellanösternpolitiken. Det har vidgat gapet mellan den muslimska och västliga världen och försvårat förhandlingarna mellan israeler och palestinier. Ingen förhandlar med terrorstämplade Hizbollah och Hamas – trots att de senare faktiskt är valda att representera folkviljan.

– Det var ett misstag att inte prata med Hamas. Har vi glömt bort hur det internationella samfundet lyckades i Nordirland – metoden var att tala med terroristorganisationen IRA, säger Kalle Liesinen.

Många är eniga om att konflikten i Mellanöstern hade kunnat hanteras på ett bättre sätt av både FN och EU. Å andra sidan är det svårt att frångå parternas egen roll.

– Palestinierna och israelerna bär ett stort ansvar själva för att situationen ser ut som den gör. Man kan inte lägga allt på internationella aktörer eller internationellt politiskt spel, säger statsvetaren Isabell Schierenbeck vid Göteborgs universitet.

USA:s politiska, ekonomiska och militära stöd har varit en förutsättning för staten Israels bildande och fortlevnad, men engagemanget har varierat genom åren. De presidenter som förmått sätta sig in i konflikten och verkligen engagera sig är bara två: Carter och Clinton.

– USA:s inblandning de senaste åren har bara spätt på konflikten och stärkt hökarna i Israel. Bush har varit mer israelvänlig än israelerna själva, vilket försvårat klimatet avsevärt, säger Hans Blix.

Man kan konstatera att flera viktiga förutsättningar för ett framgångsrikt fredsmäklande saknas i Mellanöstern. För det första har misstron har under konfliktens gång bara fördjupats. För det andra erkänner inte parterna varandras existens fullt ut, det saknas ett brett folkligt stöd för de fredsvillkor som hittills varit aktuella. Slutligen lider konflikten inte brist på internationellt engagemang, men det har alltför ofta handlat mer om externa aktörers egna intressen än om sann vilja att skapa fred.

Mer ur reportaget: Hamas många ansikten.

Text: Lisa Bergman och Sofia Klemming Nordenskiöld

Toppbild: Scanpix