En homoikons pånyttfödelse

Text: Maritha Sandberg Lööf

Foto: Focus features

På Harvey Milk Plaza, i hjärtat av San Franciscos gaykvarter Cas­tro, vajar en gigantisk regnbågsflagga. Överallt ser man män vandra hand i hand – gamla grånade skägg, unga vältränade killar, nedtonade kostymnissar – och lesbiska väninnor i armkrok. De klassiska barerna Harvey’s och Twin Peaks är populära samlingsplatser efter en lång arbetsdag.

Det var länge sedan besökarna behövde frukta att polisen skulle storma in och göra razzior. Gayrörelsen har utvecklats till en stolt och självmedveten samhällskraft, men segrarna har inte kommit av sig själva. Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle mannen som valdes in i en amerikansk fullmäktigeförsamling 1978 var en av dem som flyttade fram positionerna. Med Gus Van Sants film om Milks liv har nytt intresse skapats för ikonen.

– Han gav oss hopp, säger Ron Lanza, 72 år, som bott i San Francisco sedan 1961.

Som gayaktivist var han ofta på möten där Milk talade. Han minns den speciella karisman, det segervissa leendet och den pigga blicken som skådespelaren Sean Penn så övertygande återger i filmen. Då var hatbrott och attacker mot homosexuella en del av vardagen. Ron Lanza var med och organiserade Butterfly Brigades, en självförsvarsgrupp som patrullerade Castros gator eftersom polisen inte skyddade dem. Sedan dess har det hänt en del.

– Jag levde ett dubbelliv i 40 år och vågade inte komma ut. När jag deltog i första gayparaden undvek jag tv-kamerorna, om det hade blivit känt att jag var bög kunde jag ha avskedats som lärare. Det bästa med utvecklingen är att en gaytonåring får vara sig själv i dag, säger han.

En av de unga som aldrig har behövt gömma sig i garderoben är Amy Furlong, 33 år. Hon är på väg till Castro Theatre för att se filmen »Milk« tillsammans med sin mamma.

– Det var lätt för mig att komma ut och det är ganska okomplicerat att vara lesbisk, åtminstone i det här området. Harvey Milk bidrog till att normalisera synen på oss.

Den lokala drinken Harvey’s Mai Tai baseras på två sorters rom och »allt för många ingredienser för att de skulle kunna räknas upp«, enligt drinklistan. Smaken är söt men bitter, som en metafor över Milks sammansatta liv. Han föddes 1930 i Woodmere, New York, i ett medelklasshem. Föräldrarna var litauiska judar. Trots att han redan i tonåren blev medveten om sin sexuella läggning var den länge en väl bevarad hemlighet. Harvey Milk utbildade sig till lärare. Under Koreakriget tjänstgjorde han som officer på en ubåt och efter krigsslutet arbetade han några år i försäkringsbranschen.

1972 reste han med sin älskare Scott Smith till San Francisco. De lockades av staden som blivit ett centrum för hippie- och gayrörelsen. Härifrån spreds budskapet om fri kärlek, flower power och fred till resten av världen. Milk beslöt sig för att stanna och genomgick en transformering under Kaliforniens sol – från korrekt tjänsteman till hippie med långt hår, slitna jeans och skägg. Han levde som öppet homosexuell och verkade lyckligare än någonsin. För sina sista besparingar köpte han en kamerabutik i Castrodistriktet. Butiken är numera en presentaffär där Matt Gibbons, 26 år, är föreståndare. Filmen om Harvey Milk har gjort stället till något av ett pilgrimsmål.

– Några har till och med kommit hit för att be, berättar han med en viss skepsis i rösten.

För Matt Gibbons generation är homosexualitet nästan en icke-fråga. Acceptansen är så stor.

– Nu handlar det inte längre bara om gay eller straight, det finns en väldig gråzon däremellan. Den stora frågan är lika rättigheter för alla, oavsett var på könsskalan man befinner sig.

Även om han aldrig upplevt det som kon­troversiellt att vara bög, blev han rörd av Gus Van Sants film.

– När jag kom hem och ställde ifrån mig cykeln grät jag, säger Gibbons.

När Harvey Milk 1973 gick med i det demokratiska partiet var det gayfrågor men också småföretagarproblem som engagerade honom. Han var skicklig på att bygga koalitioner. Milk samarbetade med minoriteter och fackföreningar och arrangerade Castros första handelsmässa som visade på den ekonomiska kraften i gayrörelsen. Hans retoriska förmåga var omvittnad och han inledde alltid sina tal på samma sätt: »I’m Harvey Milk, and I’m here to recruit you.« Därigenom tog han udden av den fördomsfulla myten att homosexuella rekryterade »oskyldiga« ungdomar. Han var också duktig på att utnyttja media. Bland annat drev han en uppmärksammad fråga om att hundägarna skulle tvingas att plocka upp hundskiten efter sig.

Men det var först när han blev invald i San Franciscos kommunfullmäktige som de stora stenarna började rulla. Där drev han igenom en lag mot sexuell diskriminering och tog upp kampen mot förslaget som ville förbjuda homosexuella lärare i Kaliforniens statliga skolor, Proposition 6. Sommaren 1978, när 250 000 människor samlats i Freedom Day Parade för att protestera mot förslaget, höll Milk sitt mest berömda tal. Med orden »Om en gayperson kan klara det, då är dörrarna öppna för alla« ville han få sina homosexuella systrar och bröder att komma ut ur garderoben. Lagförslaget röstades slutligen ned med mer än en miljon rösters övervikt, vilket var en enorm seger.

– Men det var inte bara Milks förtjänst. Vi var många aktivister som kämpade på den tiden och många människor var med i manifestationerna, minns Ron Lanza.

Priset för Harvey Milks engagemang var högt. Förhållandet med Scott Smith sprack eftersom det politiska arbetet krävde alltmer av hans tid. Han träffade en ny kärlek, men förhållandet slutade i en tragedi: den försummade älskaren hängde sig. Milks nästa smäll skulle också få en dödlig utgång. När Dan White, den enda ledamoten som hade röstat emot lagförslaget mot sexuell diskriminering, ville göra comeback i fullmäktige efter en tids frånvaro fick han inte borgmästare Moscones stöd.

Den 27 november 1978 stegade White in i stadshuset med ett laddat vapen och sköt Moscone till döds. Därefter mejade han ner Harvey Milk med fem skott. San Francisco lamslogs av morden. Mer än 30 000 sörjande gav sig ut på gatorna med facklor i händerna. Dan White förväntades få livstids- eller dödsstraff men dömdes i stället till knappt åtta års fängelse. Efter mordet utbröt kravaller och efterhand försvann mycket av optimismen. På 80-talet utgjorde aids ett dödshot mot hela det homosexuella samhället.

– Även om utvecklingen går i vågor, två steg fram och ett steg tillbaka, rör den sig ändå framåt, konstaterar Ron Lanza.

På 70-talet gällde kampen Proposition 6, i dag är det Proposition 8 som hotar att vrida tillbaka klockan. I maj 2008 legaliserade Kaliforniens högsta domstol gayvigslar, men redan efter ett halvår satte en folkomröstning stopp för dem. 61 procent av väljarna röstade för Proposition 8, ett förslag som innebär att äktenskap enbart kan förekomma mellan man och kvinna. Nu i början av mars ska Högsta domstolen i Kalifornien diskutera homofrågan, men gayrörelsen kan räkna med motstånd.

Inte ens den liberale presidenten är för homoäktenskap. I en intervju i Chicago Daily Tribune deklarerar Barack Obama: »Jag är kristen och min religiösa tro säger mig att äktenskapet är något heligt mellan en man och en kvinna.« Obama har dock sagt att han stöder part­nerskap och att delstater själva ska få bestämma om gayäktenskap ska tillåtas. Han vill ge samkönade par samma legala rättigheter som gifta par, däribland rätten till försäkringsförmåner och arvsrätt. Obama tycker också att alla ska ha rätt att adoptera oavsett sexuell läggning.

– Rätten att få gifta sig är den viktigaste frågan i dag, tycker Amy Furlong.

26-årige Matt Gibbons håller inte med. Han kan inte se sig själv som gift eftersom han inte tror på äktenskapet. För Ron Lanza är det för sent att tänka på giftermål – hans älskare är död – ändå ger han förslaget sitt fulla stöd.