Är han Bob Dylans son?
Sam Sussman har skrivit en bok som har blivit en skräll i hemlandet USA – och översatts till tyska, spanska och snart hebreiska.
När han kom till Stockholm blev Sam Sussman ändå överraskad när han såg sin bild, ett svartvitt porträtt på affischer på lyktstolpar runt om i stan.
En och annan måste ha hajat till. Är det något med Dylan på gång? Sussmans krusiga hår och någonting i hans blick gjorde en sådan fundering fullt förståelig. Det var Lizzie Oved Scheja, vd och programchef för Judisk kultur som hade bjudit in författaren till den årliga judiska bokfestivalen.
Sussmans bestseller Boy from the North Country kom ut i september förra året.
Det är en autofiktiv roman om Evans, född 1991 och uppväxt i ett litet hus i skogen i Upstate New York, med sin bohemiska mamma June. De står varandra nära. Junes starka kärlek till konst och litteratur går i arv till sonen. Ett outtalat ämne mellan dem är vem Evans pappa är. I tonåren får Evans höra att han är lik sångaren Bob Dylan, så ofta att han börjar lyssna på honom – och gillar det han hör.
En dag åker han bil med sin mammas kille för tillfället. Bilradion är på, och när de första ackorden i Tangled up in blue plötsligt sipprar ut från högtalarna säger styvpappan: ”Din mamma är nämnd i en rad i den här låten.”
Är Dylan min pappa?
Det visar sig att June och Dylan haft en relation. De tog konstlektioner för den legendariske Norman Raeben på Manhattan 1975 och en krisande Dylan skrev Blood on the tracks i Junes lilla studentlägenhet. Mamman är förtegen, men berättar att det var då hon och Dylan träffades första gången.
Evans reser till Europa och försöker, med frågan om Dylan är hans pappa ständigt malande i skallen, bli författare. När hans mamma ringer och säger att hon ska dö i cancer åker han hem, och grubblerierna över en far vänds till ett försök att som vuxen lära känna sin mamma den sista tiden i hennes liv.
Romanen inleds med ett citat: We are here to take pieces of the univerese that we are given, burnish them with love, and return them in better condition than we recived them.
Jag har hört min mamma upprepa de orden så många gånger, säger Sam Sussman. När hon var borta googlade han för att se vems de var.
– Jag hamnade på hennes hemsida. Det är min mammas egna ord, och så mycket hon. En stor del av boken handlar om svåra saker i hennes liv. I många år arbetade hon som holistisk hälsoterapeut. I den rollen, och som mor till mig gav hon verkligen till andra av sig själv, säger Sussman.
Att få tag på sitt yngre jag
I sju dagar och sju nätter vakade Sam över sin mamma innan hon dog på ett sjukhus. Det var i september 2017. Han var mitt i tjugoårsåldern och varje år sedan dess stänger han av allt under samma period. Flyttar in i huset där han växte upp. Kopplar ner internet, mediterar, målar, går i skogen. En sju dygn lång sabbat där han tänker på sin mammas liv och sitt eget. Han beskriver det som djupt meningsfullt. Det var under den perioden, tre år efter moderns bortgång, som han blev redo att börja skriva boken.
Varför det blev just en roman?
– Jag har alltid skrivit, säger Sussman. Noveller, dikter, försök till pjäser. Men de har blivit liggande hemma. Det här var mitt sätt att få ordning på tillvaron.
Han berättar att det var en kamp att skriva utifrån egna erfarenheter, att få tag på sitt yngre jag. Och sin mammas röst.
Han säger att han hellre skulle äta brunch med sin mamma, eller ta en promenad i skogen med henne. Men nu får han vara nöjd med den slags relation de har. Han skriver brev till henne varje söndag. Vad han skriver är mellan dem säger han, men han berättar att de brukar handla om vad om vad som händer i livet, att han testar idéer och han sparar breven.
– Språk och text är magiska krafter, säger Sam Sussman. Ett band mellan levande och döda. Min mamma gav mig kärleken till det och jag ger något tillbaka genom min bok.
Det rimmar med det inledande citatet. Och det ser Sam Sussman också ett slags judiskt tema. Tidigare i år kvalificerade han sig som finalist i The National Jewish Book Award, i både kategorierna för debutantverk och skönlitteratur.
– Min bok är inte en ”typisk judisk” bok, säger han. Den handlar varken om Förintelsen eller Israel. Men judendom är olika saker för olika människor.
En bok om judisk tradition
Sam Sussman berättar att en kärna i hans bok handlar om judisk tradition när det gäller litteratur och konst. Karaktärerna i romanen är alla personer som inte har en konventionell uppfattning om Gud, men ser gudomlighet i konst.
– Som Chagall, som sa att hans målningar var böner. En man som växte upp i en chassidisk familj. Det var vågat av honom att säga så, säger Sussman. I min roman är judendom som en litteratur som sträcker sig tillbaka till Toran, och lämnas över från en generation till nästa.
Evans, romanens unga berättare, drar i alla de här trådarna och inser sakta att skrivande är mer än en rent intellektuell syssla. Att det han vill göra, skriva böcker, är ett sätt att leva och att konst är till för att lära oss ett sätt att leva ett djupare liv.
Är det några frågor du inte hann ställa till din mamma?
– Boken handlar om att som vuxen få en förståelse för vad en förälder är. En människa som stått en nära så länge. Jag grubblar inte över oställda frågor. Hon älskade mig, och som vi säger i judendomen; resten finns i kommentarerna.
Och så är det Bob Dylan då. Svaret på frågan om Sam Sussman har gjort, eller vill göra DNA-test för att se om legenden är hans far, är dylanskt kryptiskt. Och på frågan om han mest önskar eller fruktar att han är Bob Dylans son svarar Sam Sussman: Neither.
– Frågan om Dylan är början av berättelsen, inte slutet, säger han. Det blev en bok om min mamma. Om smärtan i att sakna någon man älskar, och försöket att låta kärleken väga tyngre än saknaden.
Det blev en succé och nu skriver Sam Sussman på sin nästa bok.
***
Läs även: Vem är mannen bakom de många maskerna?
