Därför har vi aldrig slutat vara förälskade i Michelle Pfeiffer

Det finns en scen i De fantastiska Baker Boys från 1989 som nästan blivit större än filmen själv. Michelle Pfeiffer, i högklackat och djupröd klänning, slingrar sig upp på ett skinande blankt piano och sjunger Makin’ Whoopee. Hon rullar över på ryggen, sträcker sig mot Jeff Bridges vid pianotangenterna, stryker honom lätt över kinden och reser sig sen graciöst upp i sittande ställning. Lika förföriskt och melankoliskt som en äkta 1930-talsikon. Sensuellt men aldrig vulgärt. Publiken gapar. Och det gör vi fortfarande. 

Bara tre år senare förvandlas samma energi till något farligare och mer flamboyant. Som Catwoman i Tim Burtons Batman – återkomsten (1992) klär hon sig i svart läder, säger till sin katt med hypnotisk röst: ”I don’t know about you, Miss Kitty, but I feel so much yummier” och slickar senare Batman i ansiktet, gränslande över honom som en sorts mix av dominatrix och offer. Få scener har lika pricksäkert skildrat kvinnlig sexualitet som något på samma gång berusande och skrämmande. För den som såg filmen som barn på 90-talet gick den erotiska aspekten förlorad. Att se den i dag träffar annorlunda.

Det är framför allt dessa två bilder – den röda klänningen och Catwoman med piskan – som kommit att cementera Michelle Pfeiffers plats i populärkulturen. Men det är inte främst de som förklarar varför hon fortfarande väcker en så djup och varaktig förälskelse hos så många, både kvinnor och män.

Snarare har det kanske att göra med hur Michelle Pfeiffer aktiverar vår romantiska föreställning om den goda, sårbara och lite utom räckhåll-varande kvinnan. Redan i den noir-doftande Tequila Sunrise från 1988 kanaliserar hon en ung Lauren Bacall, och gestaltar en jordnära, skarp och sansad restaurangägare som befinner sig mitt i en komplicerad triangel mellan kriminella och polisen. När Kurt Russells kärlekskranka kommissarie vädjar till henne: ”Du är ärlig och snäll och har principer – och jag litar på dig”, sammanfattar det något centralt i många av Michelle Pfeiffers roller: en sorts stillsam men kapabel godhet med en vass edge.

Det är aldrig lika tydligt som i den arbetarklassromantiska Frankie & Johnny från 1991, Garry Marshalls filmatisering av Terrence McNallys hyllade pjäs, där hon är den enkla servitrisen Frankie. Efter år av dåliga relationer håller hon sin värld liten för att skydda sig mot nya besvikelser. Hon avfärdar Al Pacinos aggressiva uppvakning med bitande repliker som ”Varför tror alla män att kvinnor som inte vill inleda något blev förstörda som barn? De blev förstörda som kvinnor”.

Samtidigt är det uppenbart att Frankie är en empatisk och vänligt sinnad person. Sättet som hon traskar längs New York gator i sin oversize-kappa, med en uppsyn full av tvivel och oro, är något nästan varje ung kvinna kan känna igen. Hon vill inte helt krossa hans entusiasm, och någonstans, allra längst inne, längtar hon efter att våga knyta an igen.

Michelle Pfeiffer var alltid svår att placera i ett fack. Under 90-talet var hon varken den renodlade sexsymbolen eller seriösa skådespelaren som medvetet döljer sin skönhet för att bli tagen på allvar. Hon var snarare liksom både Marilyn Monroe och Meryl Streep i en och samma person. Det märks inte minst i hur hon tog sig an rollen som den ryska förlagsredaktören Katya i le Carré-filmatiseringen Ryska huset från 1990. 

Många tyckte att hon var för vacker för att spela en vanlig frånskild rysk mamma som trängs på en busskur i Moskva med en plastpåse i handen. Medan Meryl Streep förmodligen hade sjunkit djupare i rollfigurens proletärism och slitna look, väljer Pfeiffer att behålla sin humor och förtrollande charm. Även om hon anammar rollen med en övertygande rysk brytning. I en scen övertalar hon Sean Connerys försupna förläggare att följa med till en butik som fått in en sällsynt leverans av skor och säger torrt: ”Att klaga är vår nya mänskliga rättighet. Glasnost ger alla rätt att klaga och anklaga, men det ger oss inte fler skor.” Han faller för henne. Och det gjorde vi också.

Men det finns samtidigt något mörkt och vaksamt i blicken på Katya i Ryska huset. Det är samma sorts diskreta förmåga att dölja sin egen sårbarhet som Pfeiffer behärskat till fulländning i De fantastiska Baker Boys och Frankie & Johnny – en kvinna som lärt sig att inte förvänta sig för mycket av livet. Men det kräver en manusförfattare och regissör som verkligen förstår hur man använder just den styrkan. Och det är kanske ingen tillfällighet att Michelle Pfeiffer just denna vår hyllas för sin insats som Shyanne i serien Margo’s Got Money Troubles, skapad av hennes make sedan 33 år: David E. Kelley. 

Genom åren har hon spelat mot några av sin tids största manliga stjärnor – Al Pacino, Sean Connery, Jeff Bridges, Jack Nicholson, Mel Gibson och Michael Keaton. I film efter film har hon lyckats göra dessa tuffa karlar både förälskade och mjuknade. Nu lägger Nick Offerman till sig själv på listan, som hennes ex-man Jinx i Margo’s Got Money Troubles. När jag nyligen frågade honom hur det var att jobba med Michelle Pfeiffer svarade han varmt:

– Det var helt galet efter att hon varit en legend i decennier. Jag var starstruck under manusläsningen, men hon var genast lite knäpp och nervös med fjärilar i magen. Hon gjorde sig mänsklig direkt, och sedan blev vi bara två kompisar som tyckte att det var jättekul att samarbeta.

Nick Offerman säger sedan att han skulle kunna prata om hennes olika roller hela kvällen, men vill särskilt lyfta fram en sak:

– Det var så spännande att hon, en så legendarisk karriär, fortfarande kunde överraska oss med en helt ny palett av färger, kliva ur komfortzonen och spela en mycket större karaktär än vi är vana vid. Hon slog verkligen en homerun.

Det är bara att hålla med.

***

Läs även: ”Michael Jackson var oerhört missförstådd”

Läs även: Värnamo har skrivit in sig i den svenska filmhistorien