»Jag satte flaggan på UD:s tak«

Text: Elsa Westerstad

Foto: Anders Johansson/Scanpix

En Stockholmsafton 1942, mitt under brinnande världskrig, klättrade en ung Ivar Morsing och hans lika unga kamrat ut genom fönstret från målarskolan som låg vägg i vägg med UD-komplexet. Spänstigt tog de sig upp till taket för att vira en sjörövarflagga på flaggstångens topp.

– Vi hade varit på taket flera gånger förut för att sola, säger en snart 90-årig Ivar Morsing på telefon från Nice.

Balanserande på kamratens axlar ålade sig Ivar upp för flaggstången och virade flagglinan hårt och ordentligt. Morgonen efter, på väg till skolan, såg han tyget hänga där. Slakt och besviket.

– Men sedan kom en vindpust och drog ut den där larviga … flaggan. Ha ha.

Ivars vän, som var journalist, utropade glatt att han genast skulle gå till tidningarna i kvarteret för att tipsa om attentatet. Så gjorde han, och det resulterade både i fickpengar – och en vild debatt. Vem var denne »döskalleman«? Vad ville han? Händelsen tillskrevs politiska motiv, och tolkades av flera som en protest mot Sveriges eftergifter till Nazityskland. Men Ivar Morsing bara skrattar. Han och kamraten var inte ett dugg engagerade i politik, de brydde sig mest om sina målningar.

– Det var ett skämt strängt taget. Möjligen kan man se det som en protest mot att det var så himla lätt att ta sig in på UD.

Spekulationerna kring det inträffade fortsatte under en lång tid och flera unga män roade sig med jämna mellanrum att ta på sig dådet. Ivar Morsing tycker att det är märkligt att miss­tankarna aldrig kom att riktas mot den intilliggande må­larskolan.

– De kom aldrig på tanken att det kunde finnas några konstslynglar där som ville skämta. De undersökningar som gjordes pekade i stället mot att det kunde vara någon inifrån Rosenbad.

Tidningarna konstaterade också att flaggan hade en viss konstnärlig kvalitet.

– Vilket var löjligt för det fanns verkligen ingenting av konstnärlighet i den.

Han får medhåll av hustrun Karin:

– Jag har sett några pressklipp som vi har på vårt lantställe, och särskilt konstnärligt är det inte.

Flaggan hade tillverkats i Ivars ateljé på Södermalm.

– Det var min farmors gamla lakan. Det kommer jag bestämt ihåg, för jag klippte bort monogrammet så att det inte skulle kunna härleda någonstans.

Ivar Morsing, som bor i Nice med sin hustru, är fortfarande verksam som konstnär. Så fort det finns tid åker målarpenslarna fram. Han försöker också hänga med i debatten som blossat upp den senaste tiden efter att en konstfackselev spelat psyksjuk och en annan sprejat ner en tunnelbanevagn som en del av sina examensprojekt.

– Det var en helt annan grej det vi gjorde. Det är grova saker konsteleverna har gjort men det förstår de säkert inte själva. Jag tyckte att det var väldigt oförståndigt, och att det godkändes av skolan.

Ivar Morsing har hittills bevarat hemligheten om UD-historien inom den närmsta familjen. Berättade han inte ens för Isaac Grünewald, hos vilken han gick som lärling under 40-talet?

– Nej, ha ha, det gjorde jag inte.