Jakten på en blå kulturpolitik

Kulturskymning

eller världen i ett vänsterperspektiv?

Det är tidig förmiddag den 2 januari 2007 och entrén på Moderna museet gapar nästan tom. En herre i hornbågade glas­ögon sveper en espresso i baren. Ett ungt par låter fingrarna koncentrerat glida över fotoböckerna i museets butik. Tre medelålders kvinnor med olika varianter av brokiga sjalar skyndar långsamt i riktning mot den stora utställningen »Africa Remix«. Några dagar tidigare gick det knappt att andas här inne för att det var så mycket folk. Nu är det glesare.

Vid årsskiftet 2006/2007 återinfördes inträdesavgifterna på 19 nationella statliga museer, ett beslut som den borgerliga regeringen fattade kort efter att den tillträtt. Det spelade ingen roll att antalet besökare hade ökat med 2,9 miljoner under de två år som museerna haft fritt inträde, och att de fått en större och delvis ny publik. Statens hand skulle bort.

– Ingenting är gratis. Vi kommer inte att kunna ha museer med högkvalitativ verksamhet om de inte kan ta betalt för den, sa kulturminister [[Lena Adelsohn Liljeroth]] till Dagens Nyheter sedan museerna förlorat i snitt 35 procent av besökarna redan efter den första månaden.

Var det här ett tecken på att de borgerliga partierna ville nedrusta den statligt stödda kulturen?, undrade uppretade kulturskribenter och ilskna vänsterdebattörer. Knappt hann de svälja sin vrede innan nästa statliga anslag skulle dras in – stödet till »En bok för alla« som startat i mitten av 70-talet för att öka läsandet hos folk med kortare utbildning.

Åsa Petersen i Aftonbladet beskrev de borgerligas kulturpolitik i termer av »kulturbashing«, andra talade om »kulturskymning«. Även liberala röster tog till orda och ifrågasatte regeringens duglighet på området. »Finns det verkligen ingenting som alliansregeringen gillar med kultur, ingenting som den vill tillföra?«, kommenterade Barbro Hedvall i en ledare i DN.

Nu, mer än två år senare av alliansstyre, låter debatten ungefär på samma sätt.

Mats Johansson, moderat politiker i riksdagens kulturutskott, tycker att kritiken är grundlös. Han skyller på vänsterbilden som dominerar både i medie- och kulturvärlden. Vid en rundringning visar det sig att denna uppfattning delas av flera andra borgerliga politiker.

– Det är en önskan att det ska förhålla sig så; att vi raserar kulturen. Framför allt på kultursidorna i Stockholmspressen; i Aftonbladet, Dagens Nyheter och i viss mån i Svenska Dagbladet heter det att det utbrutit kulturskymning i landet. Vänstern står svag i politiken men stark i opinionsbildningen just på det här området, konstaterar Mats Johansson.

Anders Åkesson, centerpartistisk ledamot i kulturutskottet, anar att Siv Holma, utskottets ordförande och företrädare för vänsterpartiet, använder sig av hemliga sedelpressar.

– Hon har alltid några miljarder mer att satsa på kulturen när de är i opposition, inte när de har ansvar för styret. Hon sätter i gång sedelpressarna som måste stå någonstans i riksdagshuset. Då kan man givetvis alltid få det att låta som att de är snällare, att de vill ge mer.

Åsikterna går i sär – är borgarna »snälla« kulturvurmare eller inte? Det som i början av regeringsperioden framträdde som lösa konturer av en borgerlig kulturpolitik, borde nu rimligtvis ha övergått till en skarp linje. Frågan är bara vilken bild den tecknar.

Slaget om kulturen

eller så ska borgerligheten bygga kulturellt kapital?

Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, sitter och småsurar framför datorn. Han är förkyld, hemma, uttråkad. Men när han får frågan vad en borgerlig kulturpolitik står för, vaknar han till och ger ifrån sig små nöjda tjut på dalmål i telefonluren. Hu, hu.

– De så kallade nya moderaterna, de som rör sig mot mitten och leder kulturdepartementet, är ju något helt annat än den idealistiska eller utopiska bilden av en moderat politik. Så menar du vad en borgerlig kulturpolitik är för något eller vad den bör vara?

Gudmundsons fråga är i sig intressant och talande för de olika strömningar som finns inom den moderata idévärlden. Det går det en tydlig skottlinje mellan nyliberalerna (eller libertarianerna) – personer som ofta har någon form av koppling till tankesmedjan Timbro – och de värdekonservativa »nya moderaterna« som vill värna traditionerna och kulturinstitutionerna. Johan Norberg och Carl Rudbeck är två högprofilerade debattörer som tycker att staten helt eller delvis bör backa från kulturområdet. Det är upp till medborgarna att själva bestämma vilken kultur de vill konsumera! I rapporten »Kulturförvandling observerad« förespråkar Carl Rudbeck en mer demokratiskt förankrad kulturpolitik där fokus flyttas från kulturproducenterna till kulturkonsumenterna. »Alla människor skulle kunna få en voucher för att köpa kultur. De skulle själva välja var och hur de ville spendera sina pengar«, skriver Rudbeck. Niklas Wykman, ordförande i Moderata Ungdomsförbundet, vill också öka den individuella friheten. Han tycker att det kan finnas ett intresse att bevara vissa institutioner, men i övrigt vill han låta människor själva bestämma vilken kultur de vill lägga pengar på.

– När det gäller teater, bio och operabiljetter – eller vad man nu anser är kultur – så får människor betala för det själva. Det skulle också ge förutsättningar för mer kultur på samma sätt som marknadsekonomi och valfrihet ger ett större utbud och möjlighet för fler människor att få jobb.

Även om den mest extrema marknadsliberala falangen saknar direkt koppling till regeringen, och därför inte har något reellt inflytande på politiken, är den ofrånkomligt med och formar bilden av en borgerlig kulturpolitik. Dessutom var det faktiskt där allting en gång började, på Timbro. När Fredrik Reinfeldt bildade regering hösten 2006 plockade han tankesmedjans chef till kulturministerposten.

Men Cecilia Stegö Chilòs sejour på kulturdepartementet blev kortvarig. När det kom fram att hon anlitat svart städhjälp och skolkat från tv-licensen under 16 år, blev läget för pressat. Efter tio dagar lämnade Chilò in sin avskedsansökan och statsminister Fredrik Reinfeldt blossade likt en solmogen tomat i tv-rutan.

Kultursverige, som fruktat att marknadsliberala Cecilia Stegö Chilò skulle göra slarvsylta av statliga public service och sälja ut den statliga kulturen, andades ut. Och Reinfeldts nästa val – moderaten Lena Adelsohn Liljeroth – hälsades med unisont jubel. En erfaren politiker med tunga uppdrag inom kultursektorn som värnade det gemensamma kulturarvet. Hon var snudd på perfekt. Tyckte man.

Men smekmånaden blev kort. Oppositionen gick hårt åt kulturministerns beslut att slopa den fria entrén till museerna som socialdemokraterna infört 2004. Hur gick det hela egentligen ihop med hennes omtanke om kulturarvet?

– Man ska tänka på att det var en skattefinansierad entré, det var inte fri entré, alla var med och betalade. Och det visade sig att den summan man hade satt av, närmare 100 miljoner, inte räckte, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Kulturarvet – vårt kollektiva minne – utgör kärnan i den borgerliga kulturpolitiken, förklarar hon, liksom att ge myndigheterna större frihet att själva utforma sin verksamhet. De borgerliga vill också avpolitisera utnämningen av chefer, styrelseledamöter och generaldirektörer.

– Och det är väl ingen hemlighet att jag skulle vilja se en högre grad av sponsring även om det inte riktigt är de tiderna nu. Det handlar inte bara om mer pengar, utan också om att vidga delaktigheten. Ett företag som sponsrar en verksamhet är mån om att medarbetarna ska känna till vad det är man sponsrar, känna en stolthet över det, fortsätter hon.

Mycket har hänt sedan den indignerade debatten 1983 då Volvo som första företag i Sverige gick in och sponsrade Göteborgs symfoniorkester. Folk var rädda för att näringslivet skulle gå in och peta på det konstnärliga. I dag är det ingen som höjer på ögonbrynen när Telia smäller upp sin logga på Dramaten. Näringslivet sponsrar svensk kultur med cirka 100 miljoner kronor årligen, vilket står för ungefär en procent av den totala finansieringen av kulturverksamhet. I den mån snacket om sponsring retar någon är det nog mest för att det ingår i en av de borgerliga ofta använd terminologi där »näringsliv«, »avdragsrätt«, och »kulturcheck« klingar farligt likt Dagens Industris årskrönika.

I moderaternas kulturmanifest »Kulturen 3.0« sätter man stort hopp till de »privata entreprenörerna«. Bland annat ska samarbetet mellan näringsliv och kulturskapare uppmuntras och på så sätt stärka arbetslinjen. Företag ska kunna dra av kultursponsring som »avdragsgill marknadsföring« och gynnas av skattelättnader vid inköp av konstverk.

Mats Johansson, som varit med och skrivit kulturmanifestet, välkomnar alla tillskott till kulturområdet. Allt annat vore dumt, menar han, med tanke på att den statligt finansierade kulturen får en knapp procent av den totala statsbudgeten.

– Vi har lagt en infrastrukturbudget på 417 miljarder, förvisso på tio år. När det handlar om kulturområdet rör det sig i sammanhanget om småsummor. Tio miljoner för att laga taket på Nationalmuseum så att det inte ska regna in, säger Mats Johansson argt.

Kulturutredningen

eller nu är det slut på 70-talsflummet?

Just nu går de flesta och väntar på kulturutredningen. Uppdraget är att se över den i mångt och mycket socialdemokratiska kulturpolitik som klubbades igenom i riksdagen 1974, som fortfarande ligger till grund för dagens politik. I mitten av februari ska kommittén, ledd av förläggaren Eva Swartz, överlämna sitt betänkande till kulturministern. De borgerligas stora chans att förändra kulturpolitiken från grunden? Eller ett i praktiken meningslöst petande i gamla formuleringar?

– Att tillsätta utredningen var en självklarhet. Vi lever i ett annat Sverige i dag, och då är det naturligt att också se över kulturpolitiken, säger Lena Adelsohn Liljeroth utan dramatik.

Och visst, en allmän uppdatering till en mer globaliserad och digitaliserad värld låter som ett rimligt argument. Men de ideologiska vinsterna borde vara minst lika stora: att vädra ut den sosselukt som de borgerliga partierna känner i kulturen. I direktiven till utredningen finns tydliga önskemål att ge regionerna större frihet att utforma sitt kulturliv, att bredda ansvaret för kulturen till att inte bara vara statens utan också enskilda aktörers och att förbättra kulturskaparnas arbetsvillkor. Men Per Gudmundson på Svenska Dagbladet tror inte att det kommer att märkas någon skillnad alls mellan den gamla och nya kulturpolitiken. Med ett undantag.

– Socialdemokratisk kulturpolitik går ut på att inte bara komplettera kapitalismen – utan att motverka den. Det finns ju en skrivelse om det där, säger han och syftar på det kulturpolitiska målet från 1974 där det står att kulturell mångfald ska »motverka kommersialismens negativa verkningar«.

Men får man tro ett utkast från utredningen som presenterades i december ryker formuleringen och ersätts med att »kulturell kompetens och kreativitet« ska användas för att »främja en social, miljömässig och näringsmässig utveckling«. Det är en rätt kraftig u-sväng. Och beskedet landade inte särskilt mjukt i stora delar av kulturvärlden. »En kultur helt på marknadens villkor kommer otvivelaktigt att leda till enfald – anpassat till kommersialismens ytliga villkor«, skriver Stefan Carlén, ordförande i Ordfront. Madeleine Sjöstedt, folkpartistiskt kulturborgarråd i Stockholm, tycker att det är rätt att skrivningen försvinner.

– Det är en viktig aspekt av den liberala och borgerliga kulturpolitiken att vi inte ser någon motsättning mellan hög kvalitet och stor publik. Dessutom är det kommersiella en stor och viktig del av kulturlivet, inte minst i vår storstad.

Flera av de förslag som »läckt« till media från utredningsarbetet har handlat om organisationsfrågor, till exempel att Kulturrådet ska skrotas och antalet kulturmyndigheter krympas från tjugofyra till tre. Cecilia Wikström, folkpartiets talesman i kulturfrågor och vice ordförande i riksdagens kulturutskott, tycker att det är »otroligt klantigt« att sådana förslag läcker ut i förväg och får stor medial uppmärksamhet.

– I stället för att förmedla visionen om vad man vill åstadkomma, förmedlar man siffror och hur många myndigheter det blir. Det är larvigt faktiskt!

Per Gudmundson är inte lika säker på att regeringen har några visioner om kulturpolitiken.

– Hela projektet med alliansen och de nya moderaterna har ju varit att sitta ganska still i båten. Att sedan vänstern går i taket och tror att det är någon »borgerlig kulturrevolution« på gång, det är ju deras ensak. Men det finns ingenting som tyder på detta.

Den oföränderliga kulturen

eller mycket väsen för ingenting?

Kulturen har aldrig varit ett område där de blodigaste politiska slagen utkämpats. När det första och hittills enda riktigt avgörande kulturpolitiska riksdagsbeslutet togs 1974, rådde totalt samförstånd mellan blocken. En förklaring till enigheten kan vara att högern mycket sent började intressera sig för kulturpolitik (högerpartiets första kulturpolitiska program kom först 1969). Anders Frenander, som forskar i kulturpolitik vid Högskolan i Borås, förklarar ointresset så här:

– Historiskt sett har borgerlighetens barn fått i sig uppskattningen av kultur med modersmjölken, så de kände länge inget behov av att engagera sig i frågan.

Så trots att de borgerliga var det kulturbärande skiktet i samhället ägdes de kulturpolitiska diskussionerna i decennier av arbetarrörelsen. Kulturen och bildningsfrågan blev en viktig del av klasskampen. Redan i socialdemokraternas första partiprogram från 1897 slogs det fast att arbetarklassens sociala frigörelse skulle ske genom utveckling av den andliga kulturen. Den borgerliga finkulturen, såsom opera, teater och dans, skulle göras tillgänglig för arbetarna.

– Det fanns i stort sett inga motsättningar mellan partierna vad gäller politiken och inte heller vad gäller uppfattningen om vad kultur var, säger Anders Frenander.

I stället lånade man idéer av varandra. Till exempel offentliggjorde folkpartiet 1970 rapporten »En liberal kultursyn«, där man förespråkade statens ansvar att »garantera ett rikhaltigt och mångfacetterat kulturliv« till alla medborgare. Detta var tankar som socialdemokraterna lät sig inspireras av vid utformandet av 1974 års utredning.

Enligt Anders Frenander är skillnaderna mellan blocken fortfarande väldigt små, vilket skulle kunna bero på att politikerna generellt inte är så delaktiga på kulturens område.

– Kanske tar de inte heller i så stor utsträckning del av den nya kulturen som växt fram med internet, till exempel hela dataspels- och rollspelskulturen. Om politikerna konsumerar samma sorts kultur finns det heller inget att vara oense om.

Fast likheterna mellan blocken bör inte överdrivas. Tidigare borgerliga regeringar har satt sina avtryck, framför allt när det kommer till avregleringar på medieområdet. 1979 införde Jan-Erik Wikström närradion och 1991 gav Birgit Friggebo plats åt den privata lokalradion. Året därpå bröts SVT:s monopol på marksänd television när TV4 gjorde sina första reguljära sändningar över marknätet.

Gemensamt för både Wikström och Friggebo är att de båda var folkpartister. Folkpartiet har länge varit det borgerliga parti som skattat kulturfrågorna högst, och kulturministerposten har därför varit given. Men med Reinfeldts tillsättning blev kulturministern moderat. Barbro Hedvall på Dagens Nyheter, som kallat Lena Adelsohn Liljeroth för »en fullständigt harmlös person«, tycker att det var en »väldig dumhet« av folkpartiet att släppa ifrån sig den posten.

Folkpartister är noga med att betona att deras parti är det kulturbärande. Och de bekänner sig ogärna till en »borgerlig kulturpolitik«. Cecilia Wikström slår epitetet ifrån sig.

– Det finns ingen borgerlig kulturpolitik. Folkpartiet har en egen kulturpolitik. Vi har en tuff liberal ståndpunkt när det gäller kulturen, att stödja men inte styra. Vi tycker det är viktigt med en offentligt finansierad stark kultur i Sverige.

Cecilia Wikström, som för några år sedan väckte våldsam debatt när hon ville upprätta en litteraturkanon för skolan, viker sig inte för sina – och partiets – starka bildningsideal. Till förra landsmötet ville hon skriva in ett krav på att fri entré återinfördes på de statliga museerna, men förslaget stoppades av partistyrelsen och formuleringen ströks.

– Jag minns att jag sa tydligt till Jan Björklund: »Jag känner folkpartilandet, jag vet att man vill ha det här.« Och han sa: »Nej du har fel, jag vill inte att du gör bort dig på landsmötet.«

Men det visade sig att en ung kille hade lämnat in en motion om att införa fri entré. Och enligt Cecilia Wikström vann motionen med acklamation.

Kulturborgerligt

eller ideologisk skuggboxning?

Frihet, förändring, främjandet av mångfald. Mer och bättre kultur. Hur låter det? Säg vilken politiker som skulle vilja någonting annat. Nej, det är inte i de små tillrättalagda skrivelserna det går att skilja högerns kulturpolitik från vänsterns. Historien visar att det kanske inte ens är i den reella politiken.

Slaget om kulturen verkar stå någon annanstans, i retoriken och terminologin. När de borgerliga satsar på skolan gör man det med »kulturcheckar« och inte med »kulturbidrag«. Och ordet »kulturarbetare« ses som en uppfinning av vänsterideologer för att inlemma de intellektuella yrkena i arbetarklassen. Hellre då »kulturproducenter«.

Visst finns det också annat som utmärker. Kulturen måste bli mer lönsam. Konstnärer och författare ska bort från bidragsfällan. Politisk och ideologisk styrning av kulturlivet anses vara något fult. De många temaåren – till exempel designåret och mångkulturåret – som socialdemokraterna »påtvingade« kulturinstitutionerna är från alliansens sida ett bra exempel på dålig kulturpolitik.

Och debatten om kulturskymning? De borgerligas, eller snarare moderaternas, närmast fixering vid kulturens olika finansieringssystem gör folk misstänksamma. Det är rimligt. Så länge man talar om ekonomisk livskraft, utan att diskutera vad en levande kultur är för något, får man nog leva med att betraktas som en samling byråkrater utan visioner.

Mer ur reportaget: 13 frågor till kulturministern

Text: Elsa Westerstad

Toppbild: Andreas Apell och Markus Marcetic/Scanpix