Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Alla vill till Bryssel

Politikerna har svårt att nå ut och engagera väljarna, men internt är kampen om platserna i parlamentet hård och smutsig. Detta är möjligheternas val, både för individer och små partier. Förra gången skrällde junilistan, är det ­sverige­demokraternas tur nu?

När hon tog tjänstledigt från sitt arbete som politisk sakkunnig på centerpartiets riksdagskansli den första april hade [[Abir Al-Sahlani]] 66 dagar på sig. 66 dagar att resa runt, hålla möten och träffa människor – göra vad hon kan för att ta sig in i Europaparlamentet.

Hon står som trea på centerpartiets EU-valsedel. Så antingen måste partiet öka från ett till tre mandat, eller så får hon se till att bli så populär att väljarna kryssar in henne.

– Traditionellt har partierna använt Europaparlamentet som en politisk kyrko­gård. Dem de inte velat ha kvar har de skickat till Bryssel, säger hon.

Så är det inte längre. Statusen har höjts. Elva av dagens 19 parlamentariker vill stanna kvar. Till det kommer en rad kända namn. Och så en yngre generation politiker, som Al-Sahlani, som vill slå sig in med hjälp av personvalskampanjer.

Bredvid henne sitter Henrik Sjöholm, [[Maud Olofsson|Maud Olofssons]] tidigare rådgivare och nu ordförande i föreningen »Abir till Bryssel«. Han berättar hur hon ska lyckas få de runt 18 000 kryssen hon kommer att behöva.

Strategin är inte att Al-Sahlani ska delta i debatten – debatten ska handla om henne. Det krävs effektfulla utspel, att hon vågar sticka ut ur massan av kandidater.

Har hon klarat av att vara politiker i krigets Irak de senaste åren klarar hon nog av att vara det i Bryssel också. Hon har anledning att vara kaxig.

– Det är en personvalskampanj, så utan att baktala några partikamrater så måste vi konkurrera om rösterna, säger  Al-Sahlani.

Det handlar om att få mest uppmärksamhet, få in mest pengar och samla rätt personer runt omkring sig.

Nu, mindre än två månader före valet, börjar personvalskampanjerna så smått att märkas. Men striden om platserna i Europaparlamentet har pågått ett bra tag, och de viktigaste slagen är redan över. Då gällde det att ta sig in och placera sig högt upp på partiernas vallistor.

I de flesta partier anordnades provval, vilket är det närmaste Sverige kommer de amerikanska primärvalen. Maktkampen var minst lika hård och smutsig som när amerikanska presidentkandidater bedriver negativa kampanjer gentemot varandra. Skillnaden var att det här skedde internt, långt bort från mediernas strålkastare. Och att utgången blev betydligt mindre demokratisk, enligt kritikerna.  En rad personer har försvunnit ut i kulisserna utan förklaring.

I socialdemokraterna förekom inga provval. Dåvarande partisekreteraren [[Marita Ulvskog]] hade partistyrelsens uppdrag att ta fram en vallista. Partidistrikten fick nominera kandidater. En efter en tackade kända namn nej till att toppa listan: [[Leif Pagrotsky]], [[Margot Wallström]], [[Jan Eliasson]] och [[Pär Nuder]]. När processen väl var klar hade EU-skeptikern Ulvskog placerat sig själv överst på listan, med partistyrelsens stöd i ryggen. På så sätt kunde partiledare [[Mona Sahlin]] genomföra en rockad och få in [[Ibrahim Baylan]] på partisekreterarposten.

Socialdemokraternas toppkandidat i förra Europaparlamentsvalet [[Inger Segelström]], som flera gånger uttryckt att hon gärna kandiderade en gång till, petades helt från listan.

Moderaterna hade provval. Där kom utrikesminister [[Carl Bildt|Carl Bildts]] fru [[Anna Maria Corazza Bildt]] trea med 2 112 röster. Men efter att en kommitté utsedd av partistyrelsen, som bland annat hade till uppgift att se till jämställdhet och mångfald, hade korrigerat listan hamnade hon på en åttonde plats – långt ifrån de fyra mandat som moderaterna i dag har i parlamentet. Någon förklaring till varför kom aldrig.

EU-parlamentarikern [[Charlotte Cederschiöld]] antydde att Corazza Bildt var ett för okänt kort, en italienska som antagligen stod Berlusconis högerpopulistiska parti nära.

Också riksdagsledamoten och grevinnan Habsburg Douglas Walburga, barnbarn till Österrikes siste kejsare, ansågs för opålitlig. Hon kom sjua i medlemsomröstningen men fick inte någon av moderaternas 43 platser på valsedeln.

– Det går att acceptera att personer flyttas ett par platser, men det går inte att acceptera att de flyttas 15–20 platser. Och det går definitivt inte att acceptera att man flyttar bort dem från listan, säger en borgerlig kritiker.

– Varför ska man delta i en medlemsomröstning om det ändå inte spelar någon roll vad man röstar, säger kritikern.

Orsaken till partiledningarnas tuffa agerande är att det ur deras perspektiv är betydligt mer som står på spel än vid ett riksdagsval. Platserna att fördela är färre – den här gången 18 stycken för Sveriges del. För de mindre partierna betyder det endast en eller två mandat. Mandatperioderna är också längre, fem år.

– Då vill partiledningarna inte riskera att få in fel personer, säger en annan kandidat till Europaparlamentet.

I vissa fall innebär det att personer flyttas ned till en så kallad icke-valbar plats. Problemet för partiledningarna är att det i praktiken inte finns några sådana platser. Anledningen är att det endast krävs fem procent av partiets röster för att kryssas in – jämfört med åtta i ett riksdagsval – samtidigt som valdeltagandet är avsevärt mindre och andelen som personkryssar betydligt högre.

Vid förra valet 2004 kryssades tre personer in på bekostnad av tre toppkandidater. Socialdemokraten och EU-motståndaren [[Anna Hedh]] blev mest uppmärksammad när hon tog sig in i parlamentet trots en 31:a plats på listan, tryckt på baksidan av valsedeln.

Att påverka listorna centralt är dessutom lättare vid Europaparlamentsval eftersom hela Sverige är en enda valkrets, inte som vid riksdagsvalen indelat i 29 valkretsar. Därmed har varje parti endast en valsedel. En lista.

– I alla partier ser partiledningen till att få in dem man vill ha, säger en kandidat.

När kristdemokraterna höll provval fick cirka 1 100 utsedda ombud kryssa tio namn och ringa in den de helst ville se överst. [[Lennart Sacrédeus]], värdekonservativ och EU-kritiker, blev det mest inringade namnet och fjärde mest kryssad, sammanlagt tvåa i provvalet. Men efter att en nomineringskommitté behandlat frågan fanns han inte längre med på den 55 namn långa listan.

Partiordförande [[Göran Hägglund]] kommenterade med att Sacrédeus inte var en lagspelare och svår att samarbeta med. I stället kastade partiledningen in fem nya namn på listan bara två dagar innan ett beslut skulle fattas. Förre detta partiledaren [[Alf Svensson]], som deklarerade att han egentligen inte vill till Bryssel, var en av dem.

Christina Doctare som vann kristdemokraternas provval flyttades ned till en fjärde plats. I dag har partiet endast ett mandat.

I centerpartiet lyftes [[Hans Lindqvist]], som satt i Europaparlamentet 1995-1999, bort från vallistan trots att
han kom fyra i provvalet.

Folkpartisten [[Marit Paulsen]] lyckades både vinna sitt partis provval och samtidigt bli placerad överst på listan. Men enligt Fokus källor var hon aldrig nominerad av sitt län – Dalarna – vilket valberedningen bortsåg från.

Kritikerna menar att valprocessen är odemokratisk. Antingen borde provvalen vara bindande, eller så skippar man dem helt och låter valberedningen ensam göra sitt jobb.

Miljöpartiet var det enda riksdagsparti som fastställde sin valsedel genom en beslutande medlemsomröstning. En fjärdedel av de 9 000 medlemmarna röstade. Ändå kan [[Zaida Catalán]], som står som femma på partiets lista, inte bedöma om omröstningen var demokratisk eller inte. Det var åtminstone inte en röst per person, konstaterar hon.

– Jag har inte förstått hur man har rösträknat, det har ingen lyckats förklara för mig. Valresultatet blev ju nästan exakt som valberedningens förslag, säger Catalán.

Catalán tillhör nu dem, likt centerpartisten Abir Al-Sahlani, som satsar på en ordentlig personvalskampanj. 2009, året efter Barack Obamas valseger i USA, betyder det framför allt en sak: internet. Att synas genom de nya sociala medierna. Youtube, Facebook och bloggar.

Obama lyckades samla två miljoner personer som kampanjade för honom genom sina hemsidor. 400 000 personer bloggade för hans sak. Total drog han in 30 miljoner dollar i stöd genom 70 000 donationshemsidor.

– Jag har fått kanske 2 000 kronor i bidrag sammanlagt och det räcker inte så långt, säger Zaida Catalán.

Då är hon ändå en av de kandidater som synts mest på internet. Men hennes och konkurrenternas kampanjer handlar egentligen inte om att kopiera Obama – ett omöjligt uppdrag – utan snarare om att det inte finns något annat alternativ.

– Partiet ger ju inga kampanjmedel. Så mitt dilemma just nu är att jag inte har några pengar. Vi får jobba med de forum som finns: Facebook och hemsidan, säger Zaida Catalán.

[[Ardalan Shekarabi]], åtta på socialdemokraternas lista, ger samma bild.

– Att jag använder mig av sociala medier har att göra med att jag har en väldigt liten budget för valrörelsen. Då gäller det att använda smarta och billiga metoder för att nå ut till människor. Sedan får vi se vilken effekt det ger, säger han.

Ekonomiskt kampanjstöd från sina partier får bara toppkandidaterna. De som partiledningarna vill skicka till Bryssel.

Mer ur reportaget: Därför lyckades junilistan, De vill göra om Lundgrens trick

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera