Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Inga moraliska fribrev

Kultursidor har egna estetiska regler – de får inte vara tråkiga. Men etiken är densamma som för annan journalistik.

Vad ska vi ha kultursidorna till?

Frågar du mig skulle jag svara att där vill jag läsa texter som fördjupar och nyanserar vår världsbild, texter som hjälper oss att reflektera och argumentera. Gärna också texter som använder ett annat språk, mer litterärt eller poetiskt eller drastiskt, än de raka nyhetsartiklarna gör. Eftersom de flesta av oss bara håller en dagstidning – om ens någon! – så tycker jag också att det är bra om kultursidan rymmer olika tonfall, åsikter och ämnen, samt vid behov kompletterar ledarsidans vanligen mer partipolitiskt präglade dialekt.

Gäller andra regler för kultursidan än för tidningens övriga avdelningar? Ja, framför allt gäller andra estetiska regler. Det är kulturredaktörens plikt att tacka nej till tråkiga, färglösa och oengagerade texter. En text på kultursidan får gärna vara mer personlig, rentav subjektiv, än den vanliga nyhetsartikeln, och det gäller ju också krönikor och kåserier och ledarmaterial.

Får en kulturartikel också bryta mot pressens etiska regler? Nej, varför skulle den behöva göra det?

I förra veckan publicerade Aftonbladets kultursida en artikel som vad beträffar uppmärksamheten var varje kulturchefs våta dröm – och varje ansvarig utgivares mardröm. Artikeln har gett internationellt återskall, orsakat diplomatiska skärmytslingar mellan Sverige och Israel, mellan Sverige och dess egen ambassadör och mellan Israel och dess egen utrikesminister. Inte illa!

Särskilt inte illa med tanke på att artikeln inte levde upp till ett enda av de krav man bör ställa på en god  kulturartikel. Den fördjupade ingenting, nyanserade ingenting och den var inte välskriven.

Men den bröt på ett spektakulärt sätt mot de etiska reglerna för press, radio och tv som Pressens samarbetsnämnd enats om.

Jag citerar under den andra punkten av publicitetsreglerna: »Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.«

På den punkten har inte kulturartiklar några moraliska fribrev. Det beror förstås på ämnet. En poetisk »elegi över en bumpad grävling« kan tillåta sig avsevärda överdrifter i logik och källkritik, en artikel om övergrepp mot palestinier på Västbanken och Gaza kan det inte. Dålig journalistik är dålig journalistik, hur den än ser ut, var den än publiceras.

Donald Boströms artikel handlade om »eventuell organstöld från palestinska unga män, utförd av israelisk militär«, och laborerade med material ur nyhetsflödet. Artikelförfattaren var inte kritisk till nyhetskällorna och han hade uppenbarligen inte kontrollerat några sakuppgifter alls. Han återgav ett sjutton år gammalt fotografi, och kopplade ihop det med sjutton år gamla rykten och en aktuell rättsprocess i New Jersey, USA.

Han – och kulturchefen Åsa Linderborg som publicerade artikeln – hade nog tänkt sig att det skulle bli liv i luckan, men frågan är om de hade förutsett vilket himla liv det skulle bli?

Under veckan som gått har många gjort jämförelser med Jyllands-Postens beramade Muhammedkarikatyrer. Visst finns det likheter. En dålig/kränkande/försåtlig utsaga publiceras i tryckt media, och väcker starka reaktioner internationellt. När krav ställs på regeringen att agera, måste regeringen och pressen förstås försvara sitt oberoende. Tryckfriheten framför allt. För att ta det fritt efter den gamle upplysningsmannen och antisemiten Voltaire: »Jag avskyr din åsikt, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka den.«

En annan likhet ligger i att både teck­ningen och Donald Boströms artikel varierar fördomar om muslimer respektive judar, och att både Jyllands-Postens och Aftonbladets redaktörer kolporterar myter och fördomar, utan att svara för konsekvenserna.

Finns det några skillnader då? Ja, skillnaden mellan ett konstverk och en journalistisk text. Den usla teckningen av Muhammed med bomben i turbanen är svår att ringa in med hjälp av pressens etiska regler. Att kritisera Boströms artikel med hjälp av de reglerna är däremot lätt. Så enkelt att varje någorlunda läskunnig kulturredaktör hade kunnat säga nej, tack!

För att sedan omedelbart sätta sig ned och skriva en engagerad och stark text som fördömer Israels ockupation och brott mot de mänskliga rättigheterna, om det var det hon ville.

***

För övrigt Är det många andra, både på Aftonbladet och annor­städes, som skulle må bra av en duvning i etik. Kasta ett öga i Torbjörn von Kroghs lilla brukspocket »Medieetik« (SNS förlag). Torr som fnöske, men oumbärlig för pressen, etern och nätet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera