Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Landet annorlunda

Språket är likt, men annars är det allt mindre som förenar Sverige och Norge.

Björn från Södertälje tar tåget till Oslo. Han kliver av på Sentralstasjonen, köper en macka på Narvesen, kaffe på Caffè Ritazza och så löser han biljett till lokaltoget. Får sin biljett stämplad ombord. Framme i Stabekk köper han en bukett blommor till sin flickvän – den första norska personen han träffar sen han passerade gränsen.

Samtliga fem anställda på norska motsvarigheten till pressbyrån, på kaféet, i biljettluckan, ombord på pendeln och i blomsteraffären är svenskar.
Så här är det varje gång han åker till Oslo, säger min kompis. Svenskar överallt. Och det är inte så underligt. Mellan sextio- och sjuttio­tusen svenskar jobbar i vårt västra grannland, mest ungdomar i just serviceyrken och de blir fler för varje år.

Men trots att vi reser så flitigt i västerled är det inte mycket vi vet om fjordarnas land. Det är lusekofter, syttende mai, lunsjpakke, hytte och gå på tur. Sen ja, sen tar det stopp för de flesta. Det är ingen vild gissning att många svenskar vet mer om Obamas sjukvårdsreform än om norsk inrikespolitik.
Nicholas Aylott är docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola och är förvånad över det svenska ointresset för Norge. Men han känner igen fenomenet från sitt hemland Storbritannien.

– Det är få engelska statsvetare som är intresserade av Skottlands politik, jag tror det kan ha att göra med storebrorsyndromet.

Vi är självupptagna och slår oss för bröstet och menar att vi inget har att lära av lillebror, även om lillebror i vårt fall är Europas rikaste.

Visst, de nordiska grannländerna är alla förhållandevis små, och inrikespolitiska förändringar i till exempel Tyskland får större betydelse för Sverige än en ny regering i ett skandinaviskt land. Men ändå. Norge är ett av våra närmaste grannländer och en av de allra viktigaste exportmarknaderna för svenska företag.

Omvärlden klumpar ofta ihop oss nordbor som skandinaver, men nordismen är förbi, generationen som var broderfolk med norrmännen tunnas ut. Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att det numera finns dramatiska olikheter mellan länderna.

Norge är ett av få europeiska länder som fortfarande står utanför EU. Utanförskapet gör att Norge kan vara betydligt radikalare i sin utrikespolitik. Där Sverige jobbar inåt för att påverka EU:s gemensamma röst kan Norge luta sig mot sin olja och vara betydligt kaxigare i uttalanden, bland annat i Mellanösternfrågan.

– Vi börjar se att Norge är annorlunda nu därför att Danmark, Finland och Sverige är så väl integrerade i det europeiska samarbetet, säger Marie Demker.

EU är för övrigt en mycket infekterad fråga i norsk politik. Särskilt på regeringsnivå där den splittrar blocken rejält. I sittande rödgröna regeringskoalitionen är Arbeiderpartiet för ett EU-medlemskap medan Senterpartiet och Sosialistisk Venstre är starkt mot.

– Arbeiderpartiet skulle gå med i morgon om det var möjligt, säger Nicholas Aylott.

Den så kallade Självmordsparagrafen har paralyserat partisystemet i åratal, det vill säga att om ett parti ens tar upp frågan om ett EU-medlemskap under mandatperioden så splittras koalitionen. Eller alliansen. För samma »paragraf« gällde i Kjell Magne Bondeviks Høyreledda alliansregering fram till förra valet 2005.

Splittringen ger den norska politiken en annan dimension än den svenska. Där blockpolitiken dominerar den svenska scenen är det snarare inställningen till EU som styr den norska. Så även om EU färgar Norge på alla tänkbara nivåer är EU i praktiken en icke-fråga. Nicholas Aylott spår att den så förblir – kanske tills den dag Island går med. Då blir det betydligt svårare för Norge att stå utanför och man kommer då att tvingas lyfta upp EU-frågan på agendan.

Ytterligare en aspekt som skiljer den norska politiken från den svenska är närvaron av ett stort missnöjesparti, Fremskrittspartiet. Precis som Sverigedemokraterna har de en begränsning av invandringen högt upp på dagordningen, men Nicholas Aylott säger att det ändå är mycket som skiljer partierna åt.

– Fremskrittspartiet är inte särskilt ideologiskt, till skillnad från Sverige­demokraterna.

Partiet placerar sig själv i mitten av den politiska skalan medan utomstående bedömare menar att de snarare finns längst till höger i stortinget. Den senaste opinions­undersökningen visar att var fjärde norrman lägger sin röst på Siv Jensen och hennes populistiska parti. Båda blocken vägrar dock intensivt att samarbeta med landets näst största parti.

– Att tjugofem procent av väljarna inte blir representerade i regeringsställning är ett demokratiskt problem. På sikt är det förödande, rent av farligt för den norska demokratin, säger Marie Demker.

Trots utfrysningen har Fremskrittspartiet ändå en viss makt, de kan blockera överenskommelser och genom sin blotta närvaro kan de få sin vilja igenom. De har redan fått de andra partierna att agera tydligare i invandrarfrågan.

Hanteringen av Siv Jensen och hennes partikollegor handikappar hela högern.

– Høyre är klart frestade att komma till någon slags överenskommelse med Fremskrittspartiet, men de skulle riskera trovärdighet, i alla fall nu före valet, säger Nicholas Aylott.

– Men skulle de samla ihop majoritet i parlamentet är det sannolikt att de två skulle kunna regera tillsammans. Men scenariot är nog ganska osannolikt.
Opinionsundersökningar visar på ett mycket jämnt läge mellan den sittande rödgröna regeringen och oppositionen. Men i praktiken står nu slaget mellan Fremskrittspartiet och Arbeiderpartiet under ledning av statsminister Jens Stoltenberg. Båda har gått framåt och Fremskrittspartiet ser ut att kunna bli större än den borgerliga alliansen. Det drar med andra ord ihop sig till en rafflande måndag – den klassiska norska valdagen.

Det är inte bara många svenskar som bor och jobbar i Norge, det är många norrmän som valt att flytta österut. Norges ambassadör i Stockholm, Anne Lund, uppskattar sina landsmän i Sverige till nära femtiotusen. Hon tror att norrmän i allmänhet vet mer om Sverige än svenskar om Norge.

– Vi har haft lite lillebrorstämpel tidigare, men den menar jag är borta nu. Vi är mer likvärdiga parter, säger hon.

– Fast hur mycket vet vi i Norge om den svenska inrikespolitiken egentligen. Vi borde vara mer intresserade av varandra. Men så länge inte ett val har stora konsekvenser kanske intresset förblir begränsat. Man kommer att fortsätta som förr oberoende av vilken regering man får.

Påverkar utgången av det norska valet Sverige överhuvudtaget?

– Det är jag väldigt osäker på. Det kommer alltid vara ett bra förhållande mellan den norska och den svenska regeringen. I dag har vi en rödgrön regering medan ni har en alliansregering, de samarbetar utmärkt. Tidigare hade ni Göran Persson och vi hade en borgerlig regering och det gick också mycket bra.

Länderna fortsätter också att låna arbetskraft av varandra. Norge har en arbetslöshet på runt tre procent. Det kan jämföras med nio procent i Sverige och bland unga: över tjugofyra procent. Svenskar har ett gott rykte på den norska arbetsmarknaden, intygar ambassadör Anne Lund.

– De är så serviceminded och trevliga, så vi vill gärna ha dem. Många arbetsgivare föredrar svenskar, säger hon.

Björn, han som ofta tar tåget till Oslo för att hälsa på sin käresta, han kommer med all sannolikhet att fortsätta höra svenska på såväl Narvesen som Caffè Ritazza.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera