De toppar laget men var är politiken?

För några veckor sedan var socialdemokraternas partitidning »Aktuellt i Politiken« fylld med personnyheter.

Fokus förra chefredaktör Karin Pettersson presenterades som partiets nya kommunikationschef. Lars »Laban« Bengtsson, ombudsman från Östergötland, kallades mannen utan titel. Hans uppgift är nämligen att vara länk mellan riksdagsgruppen, partistyrelsen och partidistriktet. Ett uppdrag så diffust att man inte vet vad man ska kalla det.

I en tredje artikel lovade partisekreterare [[Ibrahim Baylan]] en valgeneral. Det blev förra informationschefen Bo Krogvig, som gör comeback efter femton års frånvaro från partihögkvarteret.

Det är laget som ska hjälpa [[Mona Sahlin]] att vinna valet. En uppsjö av marknadsförare flockas i de socialdemokratiska environgerna. Bara samordningen och kommunikationen förbättras så ska det gå som på räls, lyder budskapet från ledningen.

Samtidigt säger alla kommunikationsexperter – det är bara att lyssna en stund på exempelvis Bo Krogvig – att det är innehållet som är det väsentliga. Utan en konkret politik kan ingen kampanj i världen bli framgångsrik.

Därför var inte dessa stort uppslagna artiklar det viktigaste i partitidningen, utan det som gömts undan i en liten åttaradig enspaltare. I notisen meddelades att [[Magdalena Andersson]] slutar på det socialdemokratiska riksdagskansliet för att bli överdirektör på Skatteverket.

Även om Magdalena Andersson knappast blir igenkänd när hon går ut på stan har hon de senaste dryga tio åren varit en av socialdemokraternas absolut viktigaste personer. När hon slutar finns ingen motsvarande med hennes kapacitet kvar.

Under regeringen Persson var Andersson statssekreterare i finansdepartementet och planeringschef i statsrådsberedningen. Sedan valförlusten har hon jobbat med att hålla ihop inrikespolitiken.

Det är hon som har haft järnkoll på innehållet i de politiska frågorna och på siffrorna. Det är hon som snabbt har kunnat leverera ett underlag i en fråga.

Nu har hon fått ett erbjudande hon inte kan säga nej till. Som politisk taktik är det ett genidrag av regeringen att göra henne till överdirektör på Skatteverket.

Och det kanske inte är så konstigt att en barnförälder efter tretton år i den politiska hetluften vill slippa kravet att se varje nyhetssändning. Att generaldirektörstjänsten på Skatteverket är ledig gör ju inte saken sämre.

Men samtidigt brukar det Olof Palme kallade »the joy of politics« vara en starkare drivkraft än en trygg ämbetsmannabana för personer som varit politiska insiders ett tag. Särskilt när ett valår inleds.

Magdalena Anderssons omgivning har också uppfattat det som att hon var helt inställd på att vara med och försöka vinna nästa val.

När hon då plötsligt lägger av väcks frågor om hur det egentligen står till hos socialdemokraterna.

Om Thomas Östros omvittnade kontrollbehov gör att det inte är skoj längre? Om den segdragna processen att få fram en ny politik gör att folk tröttnar? Om Magdalena Andersson i själva verket lämnar ett sjunkande skepp?

Det kommer i alla händelser att behövas sakkompetens när de allmänna formuleringarna i riktlinjerna till kongressen ska preciseras.

Inför valet räcker det inte att säga att man ska återta arbetslinjen. Det måste finnas ett konkret svar på hur sysselsättningen ska öka, var de nya jobben ska komma. Hur utbildningen ska förbättras, kunskapslyft och kompetensförmedlingar utformas och hur småföretagare ska få bättre villkor och trygghet.

Hittills är partiet och det rödgröna oppositionsalternativet svaret skyldigt.

De nya profiler som Mona Sahlin har lyft fram – en [[Veronica Palm]], en [[Sven-Erik Österberg]] och en [[Ibrahim Baylan]] – förknippas inte med konkret reformpolitik. Och ska de få ett ordentligt underlag duger det inte bara med kommunikations- och samordningsexperter.

Ska det här vara det toppade laget?

En Bo Krogvig – kampanjmakaren som tog till nya grepp för 25 år sedan i valet 1985.

En Lars »Laban« Bengtsson – ombudsmannen som av en del anses ha misslyckats förr.

En Karin Pettersson – redaktören som inte sysslat med politiskt kampanjarbete tidigare.

Då är nog sakkunskap som hos en Magdalena Andersson trots allt viktigare.

Mer ur reportaget: Stockholmssyndromet

Text: Anders Jonsson