Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Utmanaren. Carin Jämtin, uppvuxen i Tanzania med Sida-anställda föräldrar, var okänd hos väljarna när Göran Persson gav henne biståndsministerposten. Nu, som oppositionsborgarråd i Stockholm, är hon både mer känd och populär än moderata finansborgarrådet Sten Nordin. Men det finns ett stort problem: socialdemokraterna har aldrig gått sämre i huvudstaden.

Veckans Fokus

Stockholmssyndromet

Socialdemokraterna håller kongress och har slutligen en plan för att vinna medelklassen i Stockholm. Moderaterna har redan gått vidare.

[[Mona Sahlin]] lyssnade storögt.

– Ni blir den första generationen som inte får misslyckas, sa Olof Palme från talarstolen.

Det var SSU-kongressen 1984, två år före skotten på Sveavägen.

Han talade till henne, hon som gått med i Palme, inte i SSU eller i partiet. Visst fanns det andra där som kunde bära socialdemokratins ansvar på sina axlar: en Anna Lindh, en [[Margot Wallström]].

Men två och ett halvt decennium senare står Sahlin ensam kvar.

Resan har knappast varit rak, men en sak har varit konstant: viljan till förnyelse. Ingen har symboliserat hoppet om en ny socialdemokrati – eller för vissa en rörelse bort från rötterna – som Sahlin.

Nu måste det omsättas i praktik.

Denna gång finns det inget som står i vägen, inget maktinnehav att förvalta. När socialdemokraterna på onsdag samlas i Stockholm för partikongress är det bara pressen på att lyckas som överskuggar möjligheterna.

Det är nu de ska sätta agendan, är det tänkt.

Nu när tidningarna fylls av artiklar om [[Fredrik Reinfeldt|Fredrik Reinfeldts]] skattesänkningar.

En insikt …

Sensommaren 2006. Från 68:an – partihögkvarteret i Stockholm – såg det ljust ut. Det var skördetid, som strategerna konstaterade.

Tillväxten låg på samma nivåer som under rekordåren på femtio- och sextiotalen. Företagen gjorde storvinster. Löntagarna fick reallöneökningar. Och till radarparet Göran Perssons och Pär Nuders glädje minskade statsskulden.

Riksdagsvalet var tillfället att skörda de politiska frukterna.

Problemet var arbetslösheten. Den släpade efter, vilket utmanaren Fredrik Reinfeldt riktade in sig på.

– Jobben kommer, kontrade [[Göran Persson]].

Väljarna, som tyckte att arbetslösheten var den viktigaste frågan, trodde honom inte.

Inte sedan andrakammarvalet 1914 – då inkomsten avgjorde hur många röster varje person hade, och rösträtten enbart tillföll män – hade socialdemokraterna fått en så liten andel av rösterna: 35 procent.

I de flesta andra länder skulle det ha varit en framgång. Men för ett parti som ensamt styrt större delen av efterkrigstiden var det en katastrof.

Den trötte Persson fick gå.

Mona Sahlin kom in.

Men den verkliga läxan handlade om en specifik väljargrupp. Att läsa socialdemokraternas egen valanalys är att läsa berättelsen om det förlorade mellanskiktet.

I analysen konstateras att socialdemokraterna tappade röster i princip bland alla väljargrupper, men att raset var mest markant hos medlemmar i fackförbundet TCO, personer som varken definierar sig som höger eller vänster och de som socioekonomiskt befinner sig någonstans i mitten.

Det var mellanskiktet som gick till moderaterna. De som bor i Stockholm.

Moderaterna riktade metodiskt in sig på att gynna medelklassen i storstäderna. Mellanskiktet skulle tjäna på ett borgerligt regeringsskifte. Personligen.

Därför vann de valet, lyder socialdemokraternas analys.

– Vi hade inte den bästa arbetslinjen, den bästa ungdomspolitiken eller den bästa storstadspolitiken. Vi förstår varför vi förlorade valet, säger en högt uppsatt socialdemokrat.

Valanalysens slutsats:

»Det är inte möjligt att vinna regeringsmakten med enbart starkt stöd hos LO-medlemmar med låga och medelhöga inkomster, offentliganställda tjänstemän, invandrare och ideologiskt radikal medelklass.«

Ett år efter valet slog partitoppen fast: Stockholm måste vinnas tillbaka.

… som splittrar …

EU-valet 2009 var generalrepetion. Nu skulle jakten på mellanskiktet sättas i gång. Förutsättningarna var goda. Kris i världsekonomin med fallande börser och stigande arbetslöshet. Debatten kretsade kring vilka stimulansåtgärder som skulle sättas in, inte huruvida det alls var nödvändigt.

Sådant borde gynna en socialdemokratisk opposition, resonerade strategerna. Men för varje opinionsmätning såg den analysen alltmer daterad ut.

Mitt i valspurten bytte så socialdemokraterna strategi. Strunta i medelklassen och koncentrera er i stället på kärnväljarna, löd det nya budskapet från partihögkvarteret. Få dem till valurnorna.

Efteråt talade ledande socialdemokrater om att EU-val inte är som andra val. Men bortförklaringarna dolde inte att partiet landade på futtiga 24,4 procent.

I Stockholm nådde de bara drygt 15 procent.

Moderaterna blev större. Och folkpartiet. Och miljöpartiet. Socialdemokraterna, bara fjärde största parti i huvudstaden, vilket tidigare var otänkbart.

En ny valanalys, samma slutsats:

»Förra valanalysens slutsatser om det så kallade mellanskiktet är i högsta grad giltiga även den här gången. Partiet har inte gjort hemläxan. Prioriteringarna inför partikongressen att utveckla en ny storstadspolitik är i högsta grad motiverade.«

Tesen är närmast övertydlig: för att vinna riksdagsvalet 2010 anser socialdemokraterna att de måste vinna slaget om Stockholm.

Socialdemokraterna i Stockholm är indelade i två partidistrikt. Ett för länet, ett för kommunen, och aldrig att de två kan enas.

Striderna mellan stadarna och länarna är legendariska. Långa och bittra och fyllda av skamgrepp.

Länet har alltid lutat mer åt höger och staden åt vänster. Den klassiska frågan om förnyelse eller tradition har varit mer konfliktfylld än på många andra platser.

Splittringen mellan väljargrupperna i huvudstaden återspeglas i partiet: Mona Sahlin från länet tycker inte som Roger Mogert från staden.

I valtider har länet och staden varken samordnat kampanjer eller budskap. Förutom de två distrikten har också kvinnoförbundet och ungdomsförbundet varit uppdelade. Alla med sina egna valaffischer.

– Som stockholmare ska man möta en socialdemokrati, inte en tre, fyra, fem olika. Det är ett organisatoriskt problem, säger [[Veronica Palm]], ordförande i Stockholms stad.

Men också ett politiskt problem.

Bilden som Stockholmsfientligt och bakåtsträvande ska, enligt partiledningen, suddas bort. Modeordet, som storstadsborna kommer att få vänja sig vid, är »livspussel«. Så som moderaterna trummade ut utanförskap 2006 ska socialdemokraterna tala om den stressiga vardagen och att bara de sitter på lösningarna.

Det är en linje från länet, från Mona Sahlin.

Svaret från staden har redan kommit.

[[Carin Jämtin]], oppositionsborgarråd i Stockholms stad, kritiserar vinsterna i privata skolor och sjukhus. Vänsterlägret mullrar kritiskt att partiledningen pratar moderatpolitik light. Varför, frågar de sig, riskera att stöta bort trogna kärnväljare? Varför inte låta miljöpartiet slåss om rösterna från storstädernas medelklass i stället?

Och högerröster surar över att vänstern gång på gång sätter käppar i hjulet. Varför kan de inte följa linjen att vinna mellanskiktet?

Till valet 2010 har partiet valt ut fyra personer för att överbrygga den interna klyftan och återfå stockholmarnas förtroende.

Carin Jämtin, stadare, ska ta fajten med moderata finansborgarrådet Sten Nordin. Än så länge ligger hon före i popularitetsmätningarna.

Mona Sahlin, länare, ska placeras överst på listan i Stockholms stad för att locka förortsväljare.

[[Thomas Bodström]], länare, ska som etta på Stockholms läns valsedel nå ut till breda väljargrupper med sitt kändisskap.

Och så Ilija Batljan, tidigare kommunalråd i Nynäshamn, som ska matchas mot Filippa Reinfeldt i landstinget.

Tre länare mot en stadare skvallrar om att partiledningen försöker köra över vänstern. Ska kongressen nästa vecka gå samma väg, och är det så man vinner valet?

… och är vag …

Sex kilo kongresshandlingar, 1 107 motioner och fem dagar av internpolitisk debatt.

Kongressen i Stockholm kan framstå som smått kaotisk. Som om resultatet skulle kunna landa var som helst.

Men oavsett vad kongressen säger har Mona Sahlin och partiledningen redan en valplan:

– Det kommer att handla om jobben, det kommer att handla om kunskapen i skolan och det kommer att handla om välfärdens kvalitet, säger partisekreterare [[Ibrahim Baylan]].

Så vill de att den politiska debatten ska se ut inför valet 2010. Tre frågor, i den prioritetsordningen.

Alla framstående företrädare, oavsett falang eller politikområde, verkar införstådda. Jobb, skola, välfärd, upprepar de gång på gång.

Det låter som om de vore eniga.

Partitoppen vill att jobbpolitiken ska ha ett bredare anslag som tilltalar storstadsväljarna, med fokus på entreprenörskap, tjänstesektor och småföretagare. I partiledningens förslag till politiska riktlinjer upprepas ordet »entreprenörer« tretton gånger.

»Arbetare« nämns över huvud taget inte. Sex timmars arbetsdag avvisas bestämt. Sådant leder alltid till debatt, lika säkert som att ombuden kommer att träta om nivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen.

Än mer kontroversiell inom partiet är den nya skolpolitiken. Nödvändig, resonerar valstrategerna, om man vill vinna mellanskiktet i Stockholm – där skolfrågorna står högt.

– Vi har tagit tillbaka jobbpolitiken från moderaterna, det märker vi i våra mätningar. Nu ska vi ta tillbaka skolpolitiken från folkpartiet, säger en källa inom socialdemokraterna.

Det handlar om arbetsro, höga förväntningar, tydliga mål, systematiska uppföljningar och att slopa diskussionen om driftsformer, om nu partiledningen får som den vill.

För att förankra den linjen har de valt en företrädare från Stockholms stad:

– Vem som driver skolan tror jag är ganska ointressant för människor i Stockholm. Vad som är intressant är att skattepengarna används till vård, skola och omsorg, säger Carin Jämtin, oppositionsråd i Stockholm.

Genom att samtidigt föra fram krav på vinstbegränsning i friskolor vill hon få med sig även vänsterfalangen.

– Kunskap i skolan är en traditionell bildningsfråga som arbetarrörelsen har drivit från början. I så motto tror jag inte att vi rör oss mot mitten. Men vi måste visa att vi är moderna, att vi ser vad framtiden bär, säger Jämtin.

Samma sak med välfärdspolitiken: om socialdemokraterna diskuterar kvalitetssäkring genom nationella krav och register, då försvinner debatten om för eller emot privata alternativ. Hoppas de.

En sådan taktik, om den lyckas, skulle kunna fånga upp både arbetar- och medelklassröster, menar Veronica Palm:

– Förutsättningen för att kunna driva en generell och allomfattande välfärdspolitik har varit att man också långt in i medelklassen har tjänat på det, med gratis högskoleutbildning, gymnasier, kultur, arbetslöshetsförsäkring och sjukvård, säger hon.

Både Carin Jämtin och Veronica Palm menar att förnyelsen inte innebär ett steg mot mitten. Men fokuseringen på kvalitet i skola och välfärd är en upprepning av moderaternas retorik.

Partiledningen bedömer också att det är viktigare att prioritera takhöjningar i försäkringssystemen än att snabbt återställa ersättningsnivåer. På så sätt ska medelklassen tjäna personligen på socialdemokraternas politik, precis som de gjorde på de nya moderaternas politik i valrörelsen 2006.

… kan inte …

Mona Sahlin och kretsen kring henne försöker flytta partiet mot mitten. Stödet från vänsterpersoner som fått profilposter och drömmen om ett maktskifte kan få kongressen att acceptera. Förändringarna anses ju nödvändiga för att vinna Stockholms medelklass.

Men måste man vinna Stockholm?

Det är sant att Stockholmsväljarna är många – en femtedel av väljarkåren – och rörliga – femtio procent mer villiga att byta parti än övriga väljare, enligt forskningen.

Vilka är då Stockholmsväljarna?

I snitt tjänar invånarna i Storstockholm mer, har större förmögenheter och arbetar i större utsträckning inom industrin eller i den offentliga sektorn. De är högutbildade tjänstemän – just den sorten, säger statsvetarna, som lättast tar till sig nyprofilering i politiken, likt lanseringen av »de nya moderaterna«.

För socialdemokratin innebär Stockholm dessutom: färre kärnväljare, färre partimedlemmar och lägre facklig organisationsgrad.

Men att analysera Stockholmsväljarna så här är att göra det för enkelt för sig.

En närmare titt på statistiken avslöjar att ett annat kännetecken för Storstockholms väljare är att de är splittrade. Eftersom själva staden är segregerad skiljer sig också höghusväljarna från dem i radhuslängor och villaområden.

Även begreppet mellanskikt är diffust; medelklassen på Södermalm har andra politiska preferenser än den i Sundbyberg. Dessutom: en stor del av Stockholmsväljarna utgörs inte alls av något mellanskikt. Tvärtom finns sju av deras tio starkaste valdistrikt i storstädernas miljonprogram.

Samtidigt, visar historien, går det att vinna regeringsmakten helt utan att få majoritet i Stockholms stadshus. Socialdemokraterna har gjort det fyra gånger under efterkrigstiden, senast 1998. Även de borgerliga har tagit makten i Stockholm stadshus utan att vinna riksdagsvalet, det gjorde de 1979.

Problemet för socialdemokraterna behöver alltså inte vara storstäderna.

Problemet skulle lika väl kunna vara att pensionärerna – en annan stor väljargrupp som bara ökar i antal – håller på att överge partiet. För ett decennium sedan röstade varannan pensionär på socialdemokraterna. I senaste valet var den siffran 37 procent.

Eller att andelen LO-medlemmar som röstar på partiet har minskat mer än andelen TCO-medlemmar sedan början på åttiotalet. Att socialdemokraternas främsta bekymmer skulle vara det så kallade mellanskiktet framstår faktiskt som något underligt, när andelen Saco-medlemmar som väljer arbetarpartiet tydligt har ökat under samma period. På åttiotalet låg andelen på 15–16 procent, medan siffran har pendlat mellan 23 och 28 procent sedan nittiotalet.

När socialdemokraterna säger att de samlar sina krafter för att vinna Stockholm behöver det inte ens innebära att det blir så. I förra riksdagsvalet utsåg partistyrelsen 41 prioriterade kommuner. Val­analysgruppen kunde senare konstatera att några av de sämsta valresultaten gjordes i just de utvalda orterna, där de hade satsat som mest.

Men nu är det så framgångsreceptet antas se ut – att vinna Stockholms mellanskikt, och det får konsekvenser för den större planen.

… sätta agendan.

Fredrik Reinfeldt lät förbannad. Han slog näven i talarstolen och röt:

– Jag tänker inte acceptera det här raljerande sättet att låtsas som att vi inte gör något!

I hela sitt anförande hade Mona Sahlin talat om hur dåligt regeringen har försvarat jobben. Precis enligt planen.

En valrörelse handlar om två saker, tänker sig s-ledningen: att sälja in en framtidsvision och utvärdera den gångna mandatperioden. Med jobbfrågan hoppas man ta kommandot över båda fronterna.

Alliansen, hävdar socialdemokraterna, sitter fast i sin egen framgång 2006. Deras berättelse om utanförskapet fick ett så starkt genomslag att den kollapsar när arbetslösheten stiger.

Ett flertal socialdemokrater nämner det som den viktigaste komponenten inför nästa val – jobben som försvinner.

Men när Fredrik Reinfeldt tog till orda i höstens första partiledardebatt i riksdagen svängde agendan. Plötsligt handlade allt om skatter. Alla alliansens företrädare ansatte Sahlin med skatterna.

När socialdemokraterna och deras samarbetspartier har börjat konkretisera sitt regeringsalternativ och sin skattepolitik har moderaterna också fått något konkret att attackera.

De har fått möjligheten att gå i opposition mot en framtida socialdemokratiskt ledd regering; en gynnsam position för en regering som styr ett land i ekonomisk kris.

Den rödgröna koalitionen leder över alliansen med i snitt fyra procent i opinionsmätningarna, enligt statsvetaren Henrik Oscarssons beräkningar. Men moderaterna sätter fortfarande agendan.

Den politiska debatten ett år före val kretsar kring skattefrågorna, vilket beror på att socialdemokratin och de rödgröna ännu inte har något tydligt svar på frågorna om jobb, skola och välfärd. Att få socialdemokratin att enas är svårt nog, Sahlin ska dessutom kompromissa med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Om s-ledningens förslag till ny politik går igenom på kongressen och om det blir grunden för ett rödgrönt valmanifest blir ändå effekten densamma. Partiledningen vill ju gå mot mitten, och ju närmare blocken rör sig varandra politiskt – arbetslinjen, ordning och reda i skolan och kostnadseffektiv sjukvård – desto mer fokus hamnar på det som tydligt skiljer regeringsalternativen åt: Ska inkomstskatten höjas eller ska den sänkas ytterligare?

För val handlar också om att hitta konflikter med motståndaren.

Ända sedan i våras har moderaterna envist talat om skatter. Det är, som en socialdemokrat i partistyrelsen uttrycker det, moderat hemmaplan.

Den agendan har socialdemokraterna svårt att bryta. Och inte kommer det att bli lättare om de börjar prata arbetslinje och kvalitet i skolan och välfärden – precis som moderaterna.

Alla socialdemokrater är långt ifrån övertygade av Sahlins nya valstrategi. Flera personer Fokus talat med menar att partiledningen är för sent ute; alliansen har redan klistrat fast etiketten »skattehöjare för låginkomsttagare«.

Ett annat – och antagligen större problem – är att strategin kretsar kring valet 2006, ett val som inte kommer att upprepa sig.

Valet 2010 ser ut att bli ett skatteval.

I partitoppen närs en förhoppning om att en allmän solidarisk tanke hos det svenska folket – väl underbyggd i statsvetenskapliga studier – ska hjälpa dem att neutralisera frågan.

Man hoppas att mellanskiktet i Stockholm inte bara bryr sig om sin egen privatekonomi.

– De flesta svenskar tycker inte att det ska vara orättvist, de tycker inte om när klyftorna ökar. Det där slår ganska långt in i medelklassen, säger [[Sven-Erik Österberg]], gruppledare i riksdagen.

Samtidigt: traditionellt har partiet vunnit genom att sikta in sig på olika väljargruppers plånböcker, och nu har moderaterna kidnappat ett sådant argument. Nu kan moderaterna komma med siffror på hur mycket pengar socialdemokraterna vill ta från »vanliga« medborgare.

När socialdemokraternas [[Thomas Östros]] får utmana finansminister [[Anders Borg]] i en debatt i SVT:s agenda handlar nästan allt om skatter.

Östros försöker säga att regeringen lånar pengar till att sänka skatterna för de rika. Borg svarar att socialdemokraterna tänker chockhöja skatterna för låg- och medelinkomsttagare.

– Var är jobben? Var är jobben? Var är jobben? löd Mona Sahlins svar till statsministern i partiledardebatten.

Det var det kanske mest talande inlägget.

Oppositionsledaren fortsatte att peka på motståndarens misstag, inte på den egna politiken.

Hon som inte får misslyckas.

Artikeln bygger bland annat på 15 intervjuer med ledande socialdemokrater. Och socialdemokraternas kongress äger rum i Stockholm 28 oktober–1 november.

Mer ur reportaget: De toppar laget men var är politiken?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera